Lasse Granqvist har kommenterat sedan barnsben. ”När jag var ute och åkte bil med mamma och pappa så kommenterade jag tävlingen mellan röda och blå bilar”.
Foto: Lars Pehrson
Lasse Granqvist är delägare i tre tunnor single malt whisky.
Tunnorna finns på ön Islay, 25 minuters flygresa rakt ut från Glasgow.
– Vi är några grabbar som åker dit en gång om året och smakar, doftar och är lite märkvärdiga, berättar Lasse. Det är fantastiskt att få vara med om något som växer fram under åren. Det stormar alltid och regnar när vi är där, men för mig är det en tid av stillhet och tystnad.
– Det är en helig stund.
Så när Lasse Granqvist kopplar av går han INTE på sport. Det får landets mest uppskattade sportkommentator, så att säga, nog av under tjänstetid.
Han försöker glömma fotbollen eller ishockeyn, och platserna han gör det på varierar: en alptopp i Seefeld ˆ som under fotbolls-EM i somras - ett café på sta´n eller en teater någonstans i världen.
– Jag och en kompis, Lena, har bildat en ”kulturklubb”. Vår första regel är att mobiltelefonerna ska stängas av när vi träffas. Se´n går vi på muséer eller på teater, berättar Granqvist.
Hallwyllska muséet och myntmuséet har redan avverkats, och just denna söndag besöker ”kulturklubben” Cornelismuséet på Stortorget i Gamla Stan.
– Det känns som om jag behöver schemalägga de lediga stunderna. Jobbet finns ju där hela tiden, det är något som händer oavbrutet, och avkoppling är nödvändig för att jag ska kunna göra mitt bästa när jag jobbar. Jag måste ta mig tiden att stänga ner och sluta jaga mig själv.
Lasse Granqvist, som fyllde 40 förra året, har en egen, inte alls ovanlig teori om varför avkopplingen blivit allt viktigare för honom.
– En 40-årskris, kanske..? Jag har skaffat läsglasögon också, även om de bara är från Staoilmacken i Solna, avslöjar han.
Bra att ha, kanske, på Cornelismuséet som bjuder mycket intressant och läsvärd information om den holländsk-svenske vispoetens fascinerande liv. Lasse Granqvists gillar Cornelis, men hans huvudsakliga musikintresse kretsar främst kring schlagermusiken, och musikaler.
– Jag kan åka till London en helg bara för att se ”The Phantom of the Opera”. Och jag har sett ”Mamma Mia” i fyra städer, i New York, i London och i Stockholm och Toronto.
Förra söndagen unnade sig Lasse Granqvist en schemalagd och mycket musikalisk avkoppling på hemmaplan: två och en halv timme ”La Traviata” på Operan.
– Känslan att bara kunna koppla bort allt annat och se på människor som verkligen ger allt just då, som kommer till jobbet och ger 100 procent varje dag för sina åskådare, den är stor för mig. Jag uppskattar människor som ger maximalt av sig själva, för jag ger också maximalt av mig själv när jag jobbar.
Lasse Granqvist har faktiskt en gång beskrivit den svenska insatsen i en fotbollsmatch med orden ”Sverige är på väg utför i en allt brantare uppförsbacke”.
Och han skäms inte för det.
– Jag sade det där under en kvalmatch mellan Sverige och Skottland i november 1997 och jag tycker fortfarande att det var en väldigt målande beskrivning av läget för svensk fotboll just då.
Granqvist pratar visserligen fort, men han tänker på vad han säger. Oftast. Därför kommer ingen, någonsin, att få höra Lasse Granqvist ställa frågan ”Hur känns det?” till en idrottsman.
– När sportjournalistikens belackare ska hitta exempel att klaga på, så plockar de alltid fram ”Hur känns det?”. Därför använder jag inte det. Det går att formulera sig på andra sätt.
– Sportspråket måste vårdas, och samtidigt som vi måste våga stå för vårt eget sätt att uttrycka oss på, har vi ansvar för vad som sägs i direktsändningarna. Man kan prata om ”små marginaler”, men man ska göra det så att det inte framstår som en klyscha.
Lasse Granqvist tar ett exempel:
– Förlängningen i SM-finalen i hockey mellan Djurgården och Färjestad 1998. Dif:s Patric Kjellberg var två centimeter från att avgöra finalen innan Greger Artursson sköt mellan benen på Tommy Söderström och gav Färjestad guldet. Där kan man prata om små marginaler.
Det finns mer att hålla efter än bara klyschor. Dumma frågor, till exempel:
– En dum fråga är en fråga som baseras på mitt eget tyckande. Jag kan tycka under matchen, men efter matchen är det den tillfrågade som ska tycka och ge sin syn på det som hänt. Ingen annan.
Det här gäller både i TV och radio. Granqvist jobbar i båda medierna, men på ett sätt lite som en Dr Jekyll och Mr Hyde.
– I radio är jag Lasse Granqvist, jag är alldeles naturlig, säger Granqvist och den som hört hans fantastiska referat från Finland-Sverige i hockey-VM 2003, när Tre Kronor vände 1–5 till 6–5, vet vad han talar om.
– Att kommentera så skulle inte fungera i TV. När jag började kommentera fotbollsmatcher i Canal+, så satte jag upp en lapp på TV-rutan vid kommentatorsplatsen: där stod ”Håll käften”. Bilden är så otroligt stark i sig själv, konstaterar Lasse Granqvist.
Ett exempel är när Arne Hegerfors i Canal+ refererade den allsvenska skandalmatchen mellan Hammarby och Djurgården för några år sedan. När Hammarbyfansen stormade planen sedan Djurgården gjort 3–0, lät Hegerfors bilderna tala.
– Han sa bara: ”ja, ni ser ju själva vad som händer”, minns Granqvist som själv satt i studion under matchen.
– Hade jag kommenterat matchen i radio hade jag fått beskriva allt och då hade det blivit upphetsat: ”nu skjuts det raketer in på plan från Hammarbyläktaren, supportrarna är på väg in på planen, domaren springer mot spelargången, spelarna lämnar planen.
– Tröskeln för naturlighet är mycket lägre i radio, säger Lasse Granqvist och konstaterar skämtsamt att det krävs ett visst mått av schizofreni för att behärska båda medierna.
Lasse Granqvist har alltid kommenterat. Han har jobbat på radiosporten i 20 år, men redan som lite kille hemma på Backvägen i Solna kommenterade han:
– När ungarna på gården hade cykelcrosstävling så brukade jag hoppa upp på ett bord i sandlådan och kommentera loppet även fast jag inte ens såg cyklisterna. Men jag pratade på ändå, och så när de närmade sig så fick jag sy ihop referatet.
– Och när jag var ute och åkte bil med mamma och pappa så kommenterade jag tävlingen mellan röda och blå bilar.
När Lasse Granqvist började på journalisthögskolan var målet klart: Radiosporten.
– Jag tyckte sporten i radio var bäst. Jag hade en så´n där liten fickradio och lyssnade på deras sändningar till och med när jag var på bio. När jag insåg vad jag ville bli ringde jag radiosporten och frågade vad jag skulle göra för att få komma dit.
Intresset visade sig vara ömsesidigt. Ett val ingen av parterna har ångrat.
– Jag beundrade Lasse Kinch. Det var min förebild som kommentator, berättar Lasse Granqvist. Det var han som tog hand om mig när jag kom till radiosporten. Jag lärde av Tommy Engstrands passion och av Åke Strömmers direkthet, och jag tycker att Lasse Kinch hade hade helheten.
På den vägen är det för kommentatorn som kallats ”den nye Hyland” och som många gånger prisats för sina insatser bakom kommentatorsmikrofonen.
Lasse Granqvist är från Solna. Följaktligen är han AIK:are. Han vet att det är en känslig fråga, men konstaterar också att han aldrig haft problem med det i sitt jobb. Han håller med denne artikelförfattare som konstaterar att den sportjournalist som säger att han inte håller på något speciellt lag ˆ han, eller hon, ljuger. Det är ju just genom den relationen som journalisten kommit in i yrket.
– Mitt jobb handlar om att förmedla känslor, och då måste man ha en relation till idrotten, säger Lasse Granqvist.
För Granqvists del alltså AIK, redan från barnsben. Och under vuxen ålder speciellt AIK:s innebandysektion, ytterligare ett sätt att koppla av och söka sina rötter under de hektiska arbetsuppdragen för radiosporten och en rad olika TV-kanaler.
Uppdrag som fört honom rakt in i svenska folkets idrottshjärta.
