Förbundskaptenen säger sig heller inte sett några konkreta spår av doping i de miljöer han vistats i.

– Det var inget jag letade efter samtidigt som jag var väldigt upptagen av mitt eget tävlande. Men visst hände det att jag lade märke till dem som umgicks med Michele Ferrari, en doktor och coach som redan då var omdiskuterad.

Den kod av tystnad som omslutit cykelsportens långvariga problem med dopning, den så kallade ”omertan”, tycks nu för evigt vara bruten.

Aldrig tidigare har så många klivit fram och vittnat om missförhållandena. I stora stycken häpnadsväckande berättelser som sedan en vecka tillbaka finns presenterade i USA:s antidopningsbyrå Usadas 1000 sidor långa rapport.

Det som upprört mest ur luntan är hur välsmort och genomarbetat fusket i realiteten varit. Hur flagrant ledare, doktorer och cyklister agerat i jakten på framgång. Vittnar om sportens största skandal genom tiderna gör bland andra elva cyklister och lagkamrater till Armstrong under tiden 1999–2005, åren då amerikanen segrade i den franska Touren.

Med i USA-gänget var den nuvarande svenske förbundskaptenen Glenn Magnusson.

Till genomkörarna inför Touren hörde Paris-Nice och Route del Sud, veckolopp i vilka han placerade sig väl. Förberedde sig inför etapperna gjorde han bland annat genom att ta dropp och injektioner för att ge kroppen den rätta mängden glukos – kolhydrater. För tiden helt lagliga metoder om än inte så populära i det lag han tillhörde, där man istället laddade med EPO (bloddopning) och testosteron.

Den doktor – i det här fallet Luis Garcia del Moral – som ena stunden ordnade med Magnussons sockerlösningar gick sedan vidare till en annan del av hotellet där han bistod med epo, eller möjligen plockade ner tomma blodpåsar från väggarna efter genomförda blodtransfusioner.

Armstrong och kärntruppen runt honom, främst klättrarna Taylor Hamilton och Kevin Livingston, brukade i regel fylla på med epo efter var tredje eller fjärde dag under ett längre lopp. Exakta doseringar så att cyklisterna inte skulle fastna i något dopingtest.

Lagets sportchefer var också involverade, däribland belgaren Johan Bruyneel som i år basat över det Luxemburgska WorldTour-laget RadioSchack-Nissan.

– Jag blir så himla förvånad när jag hör om honom, som för mig alltid var den schysta killen med hög moral, någon jag verkligen kunde lita på, säger Magnusson bestört.

Att samtliga i laget – Armstrong, Hamilton, Livingston, George Hincapie och Marty Jemison – förutom honom själv, under nämnda lopp, var preparerade med otillåtna medel kan knappast heller skänka någon tröst.

Det blev inget Tour de France i US Postal-tröjan det året (1999) för Magnusson, spurtaren från Oskarshamn.

– Det var något som gjorde mig oerhört besviken eftersom jag ansåg mig vara klart kvalificerad för att delta.

På frågan om han tror att han kan fått i sig något olagligt, medvetet eller omedvetet, under tiden i laget är svaret entydigt.

– Nej. Det är sådant som redan ertappade brukar säga – att de fick i sig något av misstag. Det står ju på burkarna vad de innehåller, och självfallet måste man veta vad det är man tar, annars kan det gå riktigt illa.

På tisdagen blev Norge en del av USPS-skandalen då Magnussons kollega i det norska cykelförbundet, den avgående sportchefen Steffen Tjärgaard, erkände att han under sin tid som cyklist i det amerikanska stallet dopat sig med epo. En nyhet som briserade likt en bomb i det cykeltokiga grannlandet.

I Dagbladet erkände på onsdagen norska före detta cyklisten för Ole Kristian Silseth att han dopat sig och hävdar att han inför Postgirot i Falun 1984 fick otillåtna preparat av den förre svenske proffscyklisten Tommy Prim.

Samma dag såg sig Norges främste cykelstjärna Thor Hushovd nödgad att samla till presskonferens i hemstaden Grimstad.

På frågan hur vida han använt otillåtna medel under karriären svarade han kort och bestämt.

– Det har jag inte.

Populära sportquizar – testa dig själv