Det råder inte direkt derbyfeber över 08-fotbollen, snarare andas eftermiddagens klassikermöte mellan Djurgården och AIK ångest och/eller arbetsro – det beror på vem man frågar.

Ett år efter SM-guldet, cupsegern och sex vunna derbyn är så gott som allt slaget i spillror i AIK. Nu gäller det att rädda det som räddas kan och hoppas att det mer eller mindre självförvållade mellanåret inte slutar med degradering till superettan.

Med en flat styrelse och ledning, som agerat valhänt och motsägelsefullt i allt från spelarförsäljningar, tränarfrågan till Walid Atta-affären, stökiga supportrar som styr i kulisserna och kostat klubben en miljon i böter hittills, samt en spelartrupp som underpresterat, är det inte konstigt att AIK är en klubb i kris.

Verksamheten går runt på lånade pengar, publiken sviker, arenafrågan splittrar och just nu är det inte mycket som talar för en sund rehabilitering med den förnekelsefyllda sjukdomsinsikt som råder i klubben, efter hybrisen som följde SM-guldet.

Inför derbyt ligger AIK på kvalplats, farligt nära nedflyttningsstrecket. Viljan är det inget fel på och det finns fortfarande klass i laget, framför allt hos fyndet Mohamed Bangura. Men det gäller att spelarna klarar pressen från fansen, vågar spela lugnt och metodiskt när supportarna hellre vill se full fart framåt och avgörande passningar direkt.

Insatsen senast mot Helsingborg (2–3) var den bästa på länge och bör ha ingjutit hopp, trots förlusten, men Bangura måste få mer understöd i anfallsattackerna. Han kan inte både ta emot bollen, passa till sig själv och avsluta.

AIK har sitt öde i egna händer, men räddningsplankorna blir allt färre.

Oavsett hur säsongen slutar krävs en ordentlig utvärdering och självrannsakan. Årets turbulens har skapat sprickor som blir svåra att täta, sår svåra att läka.

Jag har svårt att se att ”blåslampan” Alex Miller fortsätta ytterligare ett år som tränare. AIK behöver hitta sin identitet igen, det bästa vore att lägga all kraft på att få hem Johan Mjällby att ta över så snart som möjligt, helst tillsammans med Väsbytränaren Thomas Lagerlöf.

Djurgården var i liknande brygga ifjol, kvalade sig kvar efter en rysare mot Assyriska, som slutade med planinvasion och skandal då en spelare i Assyriska slogs ner.

Situationen var högst prekär, men omstarten kunde göras med ny styrelse, ny sportslig ledning, 25 nya miljoner och en tydlig strategi av vad man ville genomföra. Tålmodigt, utan större åthävor sportsligt och lite i skuggan av alla turer i AIK, fick den nya tränarduon Lennart Wass och Carlos Banda arbetsro att bygga laget, trots en knackig inledning. Nu – när Daniel Sjölund och Mattias Jonson kommit tillbaka efter sina skador, Sharbel Touma funnit toppformen och Kasper Hämäläinen hittat sin rätta position – har alla pusselbitar fallit på plats. Djurgården kan komma till derbyt utan någon som helst press och bara njuta, till skillnad från AIK.

Lagen behöver varandra, allsvenskan behöver både AIK och Djurgården, men Dif-spelarna- och fansen skulle absolut inte ha något emot att trycka ner AIK ytterligare i bottenträsket med ännu en derbyseger.

Djurgårdens nybygge står på stadig grund och andas självförtroende. Med egen arena på agendan och ett fungerande kollektiv där alla drar åt samma håll, från högsta ledning till materialförvaltarna på Kaknäs, har Dif på ett år vänt skutan och tagit täten igen i Stockholmsfotbollen.

AIK lär komma tillbaka, det har de gjort många gånger förr, men precis som efter degraderingen 2004 behövs ett reningsbad – oavsett om det är allsvenskan eller superettan som gäller 2011 – och en tydlig strategi för framtiden.