Redan när Anna-Carin Ahlquist såg de svenska fansen inför finalen kom tårarna.

Det var bara början.

När måndagens guldmatch mot österrikiskan Doris Mader – en total överkörning med 11–4, 11–6, 11–5 – var över brast det på riktigt för bordtennisspelaren från Göteborg.

– Det är inte klokt, jag kan inte förstå att det är sant. Jag gjorde det, jublar Ahlquist efter att ha torkat tårarna.

Egentligen är det otroligt att Ahlquist har kunnat gå fram som en ångvält i London, där hon inte har förlorat ett enda set på vägen mot segern i klass 3. För tio år sedan fick hon den progressiva sjukdomen ms, som gör att hon sitter i rullstol. Ahlquists försämrade sjukdomstillstånd, som bland annat innebär att hon numera spelar med racketen fasttejpad kring högerhanden, gör att hon har rätt att spela i klass 2 – en enklare klass.

För de flesta hade det förmodligen varit ett självklart val.

Men den sprudlande 40-åringen – den svenska bordtennistruppens stora glädjespridare – tänkte annorlunda.

– Jag har spelat hela tiden i klass 3, och skulle jag ha en Paralympicsmedalj ville jag ha den i klass 3. Jag har kämpat mot de här tjejerna under de här åren, säger Ahlquist.

Nu blev det alltså inte bara medalj, utan guld i det som kan vara Ahlquists sista Paralympics.

– Det här betyder allt. Jag har lagt ned så otroligt mycket tid och energi. Jag är så tacksam att det gav utdelning, att jag kunde pricka formen rätt.

Efter Ahlquists fenomenala uppvisning i finalen bjöds det på känslosamma scener i Excel Arena. Den nyblivna guldmedaljören kramades länge med lagkamraten och rumskompisen Ingela Lundbäck, som om möjligt fällde fler guldtårar än Ahlquist själv. Och mitt i all segeryra skickade Ahlquist också en kärleksfull tanke till nära vännen och landslagskamraten Ernst Bolldén, som avled i cancer i våras.

– Han har lärt mig allt jag kan, vi har kamperat ihop under de här åren och haft mycket roligt ihop. Jag tror han sitter där uppe och vakar, jag är helt övertygad om det.