Hårdare tag, bättre samarbete och skarpare lagstiftning. Vårens fotbollsskandaler visar att det är hög tid för nolltolerans på allvar.

Jag tror inte att idrottens kollektiva straff (poängavdrag, brutna matcher, böter och tomma läktare) är enda lösningen, men jag tror att de hjälper. Ännu viktigare är dock alla de verktyg som behövs för att komma åt de individer som förstör.

Regeringens utredare Per Unckel ska fundera i nästan två år innan han kommer med lagförslag, men justitie- och idrottsministrarna måste vara snabbare än så. Det finns fyra åtgärder som skulle hjälpa mycket:

•Anmälningsskyldighet för avstängda supportrar. Lagen finns i England och är rätt enkel: när det är match måste avstängda bråkmakare samtidigt anmäla sig på en polisstation i en annan stad. Integritetskränkande, men effektivt. Motståndarna menar att rörelsefriheten för huliganerna begränsas för mycket, men det är väl det som är själva poängen?

•Skarpare straff för huliganrelaterade brott. Högre straffskalor gör alltid åklagare och poliser mer intresserade.

•Lagen om tillträdesförbud blir meningslös när klubbarna inte får tillämpa den. Djurgården vill upprätta ett eget huliganregister och om datainspektionen säger nej i vår måste lagen skrivas om.

•Maskeringsförbud på läktarna. Det finns redan på vissa demonstrationer och skulle göra det svårt för dårarna att komma undan.

Politikerna är förstås inte ensamma: klubbarna har ett jätteansvar. Det har varit för lätt att skylla ifrån sig. Fotbollen anser att huliganismen mest är ett samhällsproblem, samhället att det är ett fotbollsproblem och mitt emellan står polisen och försöker hitta någon att posta räkningen till.

Säkerhetsarbetet inne på arenan igår var ingen bra reklam, varken för MFF:s vakter eller för de som vill att klubbarna ska få ännu större notor från den svenska poliskåren. Det är bara att titta på klippen: idioten går förbi tre publikvärdar som inte stoppar honom och när han väl är inne på planen är det ingen polis som försöker springa i fatt.

Något mer valhänt och taffligt har jag inte sett på en fotbollsarena sedan förre AIK-keepern Tomi Maanoja klafsade omkring i målområdena på Råsunda. 18-åringen hade kunnat ha en kniv på sig och då hade vi haft helt andra rubriker i tidningarna nu.

Skandalen i Malmö är värre än den i Södertälje i påskas och Malmö bör därför straffas hårdare än AIK när disciplinnämnden är klar. Men Malmö FF:s agerande i den här affären väcker större respekt, från lagkaptenen Daniel Anderssons uttalanden, via Roland Nilsson och hela vägen upp i klubbledningen.

Hela MFF tar tydligt avstånd från det som hänt.

Det finns inga säkerhetschefer som försöker skylla ifrån sig när de tittat på filmsnuttar, inga sportchefer som omedelbart hoppas på omspel när domaren brutit matchen och inga ledare som mer funderar på att överklaga böter än att undvika dem.

När MFF talar hör jag inga spelare som tycker att det är fotbollsförbundet och inte huliganerna som förstör. Det är rakt och tydligt och klasskillnad jämfört med gnället från andra skandalklubbar. MFF ger därför, trots allt, hopp om en bättre framtid för svensk fotboll.

Men om inte politikerna snabbt ger klubbarna och polisen bättre verktyg är vägen dit mycket lång.