Annons
X
Annons
X

Sorgligt att Arkelsten backade

De som kritiserade Sofia Arkelsten för formuleringen i det nya partiprogrammet talade mot bättre vetande, att högern var med och drev igenom både lika och kvinnlig rösträtt. Kanske mest sorgligt är dock att partiets främsta företrädare backade från sanningen. Det skriver historikern Anders Edwardsson.

Sofia Arkelsten

Sofia Arkelsten Foto: BERTIL ERICSON/SCANPIX

BRÄNNPUNKT | RÖSTRÄTTEN

De som kritiserade Sofia Arkelsten för formuleringen i det nya partiprogrammet talade med andra ord på denna punkt mot bättre vetande.
Anders Edwardsson

Bondeförbundet hade en gång en inofficiell slagdänga: ”Såsom sädesfälten böja sig för vinden.” Så efter måndagen kanske Moderaterna bör lägga ”det nya bondepartiet” till sin redan långa radda av binamn. Partisekreteraren Sofia Arkelsten orkade nämligen inte stå emot ens ett par timmar av kritik innan hon böjde sig, likt ett halmstå.

Frågan gällde om Allmänna Valmansförbundet (AVF), Moderaternas föregångare, en gång i tiden var med och införde rösträtten. Moderaterna skriver nämligen så i sitt nya idéprogram. Och då tog det hus i helsike hos en handfull sossar och vänsterliberaler, som går på ångorna av gamla partimytologier om att den svenska högern inte hade alls med rösträttens införande att göra. Tvärtom, har det länge hävdats, var den in i det sista emot den.

Att så inte var fallet har dock varenda historiker, som orkar kolla fakta, kunna konstatera i över hundra år. Tvärtom var de auktoritära krafterna inom det som snart skulle bli AVF omkring år 1900 stadda på reträtt (i motsats till inom vänstern, där antalet kommunister, syndikalister och anarkister inom Socialdemokraterna ökade stadigt). En högerregering kunde därför redan 1904 föreslå allmän rösträtt för män.

Annons
X

Då både socialdemokrater och liberaler också var för, så tycker man att frågan därmed kunnat ha lösts. Men, rösträtten underordnades krassa partitaktiska hänsyn och sossar och liberaler fällde förslaget genom att kräva fortsatta majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket alla insåg skulle utradera AVF inom en snar framtid. Förstakammarhögern röstade därför ner förslaget. Men av detta lärde sig liberalernas egensinnige Karl Staaff intet, utan fortsatte åren därefter att framhärda med samma dödfödda krav.

Tre år senare hade dock rösträttsfrågan hunnit bli så infekterad, att ett beslut måste fattas. Och det föll då på högerns Arvid Lindman att som nytillträdd statsminister mangla fram en kompromiss. Denna innebar en övergång till proportionella val och antogs därför, trots mycket obstruerande från Karl Staaff, av en mycket stor riksdagsmajoritet.

Rösträttsreformen 1907 sänkte också de inkomstbaserade rösträttskraven till kommunerna och innebar därmed även i praktiken en utökning av rösträtten även till den indirekt valda första kammaren. Men, både Karl Staff och Hjalmar Branting kände att de blivit snuvade på äran för en så historiskt viktig reform och röstade därför inte bara nej, utan reserverade sig.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Fakta i målet I: Den manliga rösträtten till riksdagens andra kammare drevs alltså aktivt igenom av högern!

    En mer komplicerad bild rådde sedan när det kom till den kvinnliga rösträtten (som länge förblev lågprioriterad inom alla partier) och den graderade kommunala rösträtten. Och här kan högern sägas bära en del av skulden, då flera av dess företrädare var oroliga för vad de såg som en alltför snabb demokratisering skulle kunna innebära. Att alla svenska medborgare, män som kvinnor, relativt snart skulle få lika rösträtt rådde det dock längre inget tvivel om.

    Men när frågan fördes fram av den då sittande liberal-socialdemokratiska regeringen i slutet på första världskriget kärvade likväl förhandlingarna. Vid sidan av vissa högerledamöters betänkligheter höjdes nämligen också röster till vänster bland annat om att ”massorna i Sverige komme att tänka och handla under intrycket av vad som skedde runt omkring”, vilket i praktiken var en hänsyftning till den kommunistiska statskuppen i Ryssland 1917. Och då högerns ledare vägrade att förhandla om så viktiga frågor som konstitutionella förändringar under hot om våld tog det hela sin tid. Efter mycket månglande slöts dock leden och en majoritet av alla partier röstade för både kvinnlig och fullständig kommunal rösträtt. Även AVF.

    Fakta i målet II: Moderaternas föregångare stödde alltså även både den lika och kvinnliga rösträtten!

    De som kritiserade Sofia Arkelsten för formuleringen i det nya partiprogrammet talade med andra ord på denna punkt mot bättre vetande. Eller så visste de, men struntade i fakta för att försöka hålla gamla kära partimyter vid liv. I vilket fall så är det sorgligt att en av det nya, stora statsbärande partiets främsta företrädare tydligen inte ens kan så mycket om sitt eget partis – och landets – historia att hon klarade av att sparka in en så given boll i vidöppet mål.

    Istället gjorde hon en helt onödig ”baklängespudel” och backade från sanningen.

    ANDERS EDWARDSSON

    historiker och författare till boken En annorlunda historia om Sveriges 1900-tal och just nu graduate student i Politics vid CUA i Washington DC.

    LÄS OCKSÅ: Twittermobben hånar Moderaterna

    Twittermobben hånar Moderaterna

    blog.svd.se
    Annons
    X

    Sofia Arkelsten

    Foto: BERTIL ERICSON/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X