Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

H som i hök Sorgearbete på hög höjd

För falkeneraren finns alltid hotet att fågeln inte ska komma tillbaka, utan flyga sin väg. På samma sätt riskerar vi alltid, i varje stund, att förlora de människor vi älskar. Helen Macdonald har skrivit en vacker, skiktad bok om sorgen efter sin far, ensamhet – och den helande konsten att tämja en duvhök.

Foto: MCPHOTO / Action Press

H som i hök

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Brombergs
ISBN
9789173377386

Övers. Meta Ottosson 361 s.

Helen Macdonald förlorar helt oväntat sin älskade pappa. Världen rämnar, blir en opålitlig och skräckfylld plats att vara på. Genom minnen och drömmar kommer flykt- och utvägen till henne – hon måste ha en duvhök. Hon har tidigare tämjt falkar, det nya är att hon vill ha en duvhök. Den vackra rovfågeln som är sinnebilden för jakt och mordisk död. Men höken symboliserar också det vilda, som kan röra sig mellan tider och platser, från den kända världen till den okända och tillbaka. I sorgen återuppväcker Helen även barndomens läsminnen ur den stora floran av böcker om falkenerarkonsten. Intensivast blir omläsningen av T H Whites ”The Goshawk” från 50-talet. Helen fascineras, upprörs och skräms av Whites sätt att manna – tämja – sin duvhök Gos och av hans mycket bristfälliga sätt att hantera sitt eget liv. Den på sin tid framgångsrika författaren T H White är förrådd och förödd av världen, och lever sitt liv i stor ensamhet. Men duvhöken Gos vill White vinna med kärlek. Vad är det egentligen Helen vill med sin vackra duvhökshona Mabel, den älskansvärda?   Helen Macdonald, född 1970, är en engelsk författare, poet och historiker med en djupgående relation till rovfåglar och falkenerarkonsten. En maskulint präglad värld, med rottrådar långt tillbaka i stora delar av världen. Falkeneraren tämjer rovfågeln genom att den präglas på handen för att få föda och så småningom kan människa och fågel jaga tillsammans.

I början av den självbiografiska "H som i hök" är jag förbryllad över att jag inte kan känna mer sorg och smärta. Skriven på vacker och precis prosa, med imponerande kunskap om falkenerarkonsten ur idéhistoriskt och ekologiskt perspektiv beskriver boken samtidigt det rörande och desperata i Helens duvhöksplan. Hur kommer det sig att det snarare är den ambivalente, sadistiske T H White, som kämpar med sin duvhök Gos i sin förtvivlade längtan efter kärlek som motvilligt väcker min empati?

Men sakta öppnar sig texten i alla sina skiktningar, siktdjup och dubbelexponeringar och det blir mycket spännande. På sin eleganta prosa, stiligt översatt av Meta Ottosson, bjuder Macdonald in läsaren genom att tilltala oss med ”ni”, samtidigt som de vackra naturiakttagelserna och den djupa förtrogenheten med falkenerarkonstens historia håller läsaren på visst avstånd. Låt mig vara, tycks texten också säga, jag är utom mig av sorg, kränkt av mänskligheten, av hur döden drabbade mig. Kan ni verkligen dela detta och förstå mig?

Annons
X

Och berättelsen om T H Whites liv och misslyckade kamp med sin duvhök Gos på 30-talet blir på så sätt den mörka, latenta underströmmen till Helens uttalade berättelse om sin omsorgsfulla, kunniga och mycket kärleksfulla relation till duvhöken Mabel. Textens båda duvhökar Gos och Mabel är på samma gång flyktvägar och identifikationsobjekt – både White och Helen förolämpas av tillvarons oförutsägbara brutalitet och fåglarna är löftet om en väg ut, bort från smärta. Att majestätiskt segla ovanför. Att för allt i världen inte avslöjas som en person som inte går att älska. Den skräcken delar White och Macdonald. Helen behöver berättelsen om White för sin egen texts uppriktighet och trovärdighet. White står inte för det polerade och önskvärda sättet att vara falkenerare eller människa, men för det påstridiga, oönskade och fula som inte minst kan stiga fram i stunder av kris och sorg.

Helen Macdonald skriver en rasande och samtidigt vackert återhållen text om sin ensamhet. Hon är utan pappa, partner, egna barn, bostad, och, sedan hennes anställning vid Cambridge-universitetet avslutats, även fast lön. Som liten var hon en iakttagare, tryggast på platser där hon var gömd för världen. Eller tillsammans med sin pappa, den framgångsrika fotografen, som väntade tålmodigt på det rätta ögonblicket att fota, och såg till att bevara bilder av omvärlden. Både skrivandet och fotograferandet kan ju ses som en kamp mot glömskan. Helen är en pappas flicka som också drömmer om det idealiserade oberoendet, om ensamheten och den absoluta närvaron i jaktögonblicket.

Men det är också en text om sårbarhet. Att önska och vilja, men inte kunna. White hoppas på att genom sin psykoanalys bli botad från sin homosexualitet och sina fantasier om att kränka skolpojkar. Han ”misshandlar” sin duvhök Gos med för mycket mat, med resultatet att höken inte kommer till hans hand. Duvhökarna måste få exakt så mycket mat att de återvänder till sin ägare. Varken svulten eller mätt, för tung eller för lätt. Trots Helens kontrollerade, väl avvägda och korrekta sätt att manna sin duvhök Mabel – med varsam respekt och utifrån fågelns bästa i den situation den befinner sig i – så finns alltid ett underliggande hot om ett misslyckande. Hur väl man än mannar sin duvhök finns risken att den väljer att inte återvända till sin falkenerares utsträckta hand efter jakten. Att den flyger sin väg. Precis som en pappa inte kan hållas kvar i livet av en dotters kärlek.   Berättelsen börjar i ett läge där allt rämnat. Också de engelska landskapen som beskrivs är sårade av människans framfart och ovarsamhet med naturen. Med stor omsorg låter Macdonald oss följa sin längtan att upphöra vara i världen, att istället bli ett med sin hök och inte behöva befinna sig i människans komplicerade och opålitliga närhet – fram till hennes insikt att som människa måste man ta emot andra människors händer. Helen vill ju inte vara elitistisk, ensam och olycklig som White. Hon vill vara tillsammans med andra människor och stå ut med att hon inte kan bli en duvhök, bara leva sida vid sida med den, i samförstånd, men med stor respekt för att de är olika arter.

Det är vackert, det går ihop, blir helt till slut. Men i hennes text suckar den söndriga berättelsen om T H White. Hur mycket Helen än föraktar det elitistiska eller ofrivilliga utanförskapet så finns de sidorna som flyktväg också inom henne. Förtvivlan över att missförstå andra människors försök till kontakt och omsorg. Chokladdesserten kyparen bjuder Helen på när han får veta att hon just mist sin far uppfattar hon bara som en förolämpning – ser inte att det är kyparens stumma försök till tröst. Men hennes längtan att lära sig se det är bultande och starkt berörande.

Annons
Foto: MCPHOTO / Action Press Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X