Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

And yet … En intellektuell som genomskådade makten

Christopher Hitchens recenserade skönhetsbehandlingar som om de vore filosofiska traktat och romaner som om de vore utrikespolitik. Men som framgår i en ny samling postuma essäer var han också omistlig som debattör, provokatör och granskare av den politiska makten.

Christopher Hitchens.

Christopher Hitchens. Foto: Yannis Kontos / AOP

Bokvåren 2016

And yet …

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlantic Books

339 sidor

Först luktade jag förstås på den. Och vet ni vad, den luktade helt normalt, som böcker gör. Jag kommer fortfarande ihåg hur det lät när svenska kultursidor kände sig tvungna att uppmärksamma Christopher Hitchens ateistbok ”God is not great”. Två sorters debattkultur kolliderade med varandra. En anglosaxisk, där man ska vara välutbildad, verbal, underhållande och en – ja, ska jag kalla den svensk? Hitchens bemöttes inte med argument utan med personkaraktäristik. ”Hans stil luktar otvättade underkläder”, skrev Per Wirtén i Sydsvenskan (24/5 2007).

Den sortens avfärdande – åsikter man inte håller med om är ohygieniska och mer borde inte behöva sägas – för tanken till något som Kajsa Ekis Ekman sade i en intervju nyligen: ”Jag har inga problem med att bevisa att jag är kunnig. Men hur bevisa att jag inte är ond?” (Bon, 18/1 2016)

Tröttnar man på den svenska debattstilen ligger det nära till hands att sträcka sig efter någon som Hitchens. Men låt mig förstöra den här recensionens dramaturgi genom att säga det på en gång: det är inte för de här texterna hans läsare saknar honom. Recensionerna och artiklarna som har samlats i ”And yet …” – hämtade från Slate, The Atlantic, The New York Review of Books och andra ställen – får mig inte att sväva fram på nya, oväntade insikter. Att skriva att det kommersialiserade julfirandet förvandlar landet till en enpartistat är inte särskilt elakt; av Hitchens förväntar jag mig mer.

Annons
X

Vill man se honom i bättre form kan man till exempel lyssna till hans tvåtimmarsdiskussion med Richard Dawkins, Daniel Dennett och Sam Harris (lätt att hitta på Youtube). De är alla utmärkta, men Hitchens register är bredare än någon av de andras.

Hitchens har inte bara rökt och druckit mer än de flesta kulturskribenter, han har hunnit resa mer också. I en debatt om religion tillfrågades han en gång: Skulle du inte känna dig tryggare om du mötte folk som kom ut från en gudstjänst ifall du var i en främmande stad? Han gav det fullständigt obetalbara svaret ”Tja, om jag begränsar mig till städer som börjar på B har jag varit med om det i Belfast, Beirut, Bombay, Belgrad, Betlehem och Bagdad”, varpå han levererade en utläggning om hur livet i dessa städer har förgiftats av religiösa motsättningar.

Han har naturligtvis varit i Kashmir, där Salman Rushdies roman ”Clownen Shalimar” utspelar sig. Hans recension är inte okänslig, men det är karaktäristiskt för recensionerna i ”And yet …” att han helst skriver om romaner som om det gällde utrikespolitik. I sina recensioner av historiska verk är han mer på hemmaplan och kan tala specifikt om vad boken gör eller inte gör.

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Till de texter som lever mest i ”And yet …” hör en självironisk redogörelse för hur han vill göra något åt sin kropp, som han beskriver som ”ett övermoget päron”, och plågar sig igenom olika skönhetsbehandlingar. Samt en text om den italienska journalisten Oriana Fallaci, som han beundrar för hennes mod och hennes intervjuteknik.

    Riktigt engagerad blir han också när han försvarar sin förebild George Orwell mot anklagelsen att han skvallrade för tankepolisen när han gav myndigheterna en lista på misstänkta Sovjetsympatisörer. Han förstår den principfaste Orwell bättre än Ulrika Knutson, som har kallat Orwell ”en paradoxernas man”: för henne är det tydligen paradoxalt att principer kan väga tyngre än politisk lojalitet (Expressen 8/2 2016).

    Högerns och vänsterns skribenter kör alltid med sina förutsägbara anekdoter och exempel. Det jag gillar hos Hitchens är att hans anekdoter och historiska associationer aldrig är utslitna, inte ens när han skriver om en sönderreproducerad ikon som Che Guevara. De är uppfiskade ur ett större hav än den vanliga ankdammen; därför vidgar hans texter det offentliga samtalet.

    Å andra sidan: Hitchens når fram till det som är typiskt för honom – polemiken, självironin, de belästa associationerna – genom muskelkraft snarare än genom fjärilslätt intellektuell överlägsenhet. För mig, som helt saknar intellektuella muskler – jag förstår saker antingen omedelbart eller inte alls – är det fascinerande att iaktta, som allt kroppsarbete. Trots omslagsfotot, där Hitchens avbildas med whiskyflaska och askfat, har ”And yet …” mer gemensamt med ett gym än en pub. Rättare sagt: boken är som ett besök på gymmet dagen efter en helkväll på puben. Den svajar mellan tyngd och befrielse, ungefär som man kan känna sig om man tränar efter att ha druckit.

    Hitchens Oxfordutbildning har gett honom ett omfattande ordförråd. Under läsningen behöver jag bland annat slå upp etiolated, minatory och knout. Han skriver ibland som en student som har ätit kursböckerna istället för att inspireras av dem: han verkar aldrig ha lärt sig ett ord som han inte känt behov att använda själv.

    ”Folk går i kortbyxor när de inte ens borde ha jeans”, kommenterar han när han trängs med feta människor på en biltävling i den amerikanska Södern. Han är förälskad i USA, från dess sekulära konstitution till dess sydstatskitsch, till stor del, tror jag, för att USA innebär att han slipper England. Han kan till och med skriva, på tal om Thanksgiving-helgen: ”Kanske falsk ödmjukhet är bättre än ingen ödmjukhet alls.” Hur gick det nu med principerna, Christopher?

    Men när det verkligen gäller kommer han ihåg dem. Han ägnar en artikel åt de många incidenterna med krånglande elektroniska röstmaskiner i presidentvalet 2004 – så många att det finns skäl att misstänka valfusk. Han vet att som intellektuell är det hans jobb att genomskåda glansen från den politiska makten, inte bidra till den. Det märks när han skriver om Obama, Clinton och Kennedy – som resten av världen fortfarande verkar dyrka av det enda skälet att Jacqueline och JFK var snygga på bild. Och när han angriper någon gör han det alltid med argument.

    Nära döden, långt från Gud

    svd.se

    Christopher Hitchens.

    Foto: Yannis Kontos / AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X