Annons
X
Annons
X
Musik
Krönika

Andres Lokko: Sökandet efter den villkorslösa kärleken

Musikveckan med SvD
Jamie Xx, Romy Madley-Croft och Oliver Sim i The XX uppträder på Musik Festival i California, USA.

Jamie Xx, Romy Madley-Croft och Oliver Sim i The XX uppträder på Musik Festival i California, USA. Foto: Alexandra Wyman / TT / NTB Scanpix

If I scream at the the top of my lungs/ Will you hear what I don’t say? (ur ”Performance”, The Xx, 2017)

Om en vecka, fredagen den trettonde januari, ger The Xx ut sitt tredje album, ”I see you”. The Alessi Brothers och Hall & Oates vinkar i uppknäppta skjortor från vita segelbåtar någonstans i bakgrunden, beatet från inledningen av Mr Bloes klassiska ”Groovin’ with Mr Bloe” förädlas till blygaste poptechno i ”I dare you” och det allra tidigaste 00-talets garagerytmer från, till exempel, The Artful Dodger smattrar lite för högt för att dränka ut vad texterna tänker.

”I see you” är första gången som den vanvettigt inflytelserika trion från Croydon låter medlemmarnas respektive talanger och musikaliska kärlekar smälta samman i en popsymbios som är lika delar hyperkommersiell som unikt egensinnig. Ty det låter ju bara som The Xx precis hela tiden. Vid en första och aningen slarvig anblick är det lätt att förledas till tron att de har bestämt sig för att leverera vrålhits som ska pytsas ut under hela det just inledda året. Lyssnar – och läser - man bara lite mer noggrant märker man hur det knappast är den ursprungliga ambitionen.

Annons
X

”I see you” är ett mörkt litet under av självdestruktiv disco, emo-house och musik som är tvungen att dansa för att inte bryta ihop. Utan sin glittrande discokula i horisonten – som snurrande i silver lovar så mycket - skulle The Xx misstas för goter. Med mer gemensamt med The Cocteau Twins än med Gloria Gaynor. Det är de inte och så förhåller det sig inte alls. Som tur är. Där både Smokey Robinson och Robyn har tonsatt sina tårar på dansgolvet tar Romy Madley Croft, Oliver Sim och Jamie Xx den ambivalenta med bekanta känslan lite längre. Tårar räcker inte till: sammanbrottet som hela tiden hotar under The Xx dansanta yta är en panikattack i vardande.

Jamie Xx, Romy Madley-Croft och Oliver Sim i The XX. Bild från 2012 på Hotel Rival i Stockholm. Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är inte musik eller lyrik som sörjer ett uppbrott – det är pop som nästan aggressivt efterlyser nästa avsked med pincett och förstoringsglas i ena handen och ett baseballträ i den andra. Den karakteristiskt mollbelagda stämningen som ramar in orden försöker provocera fram en aggressivt fysisk reaktion där i klubbmörkret. ”Come and ’ave a go, see if I care?”

Ju mer uppsluppen musiken blir, ju mer utrymme bandets DJ Jamie ges, desto mer uppgivet blir resultatet. Som vore musiken livrädd för kärleken. På många vis är ”I see you” ett ljudspår till skräcken för att hänge sig, att våga lita fullt ut på någon annan och lägga alla sina ägg i en och samma korg. Artig desperation samt brittiskt återhållna och outtalade känslor.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Musiken väntar bara på att kärleken ska packa en väska och försvinna för gott. Men i The Xx värld slås aldrig dörren igen i affekt, den stängs tyst och försiktigt med högst ett knappt skönjbart ”klick”. Och i den smått perfekta soulballaden ”Brave for you” lovar Romy dyrt och heligt att hon ändå ska våga, bara hon får en sista chans.

    ”I see you” är en pågående berättelse om kärlekens knepighet, om svaghet och att alltid bli den som går i någon annans ledband. Popmusik – precis som poesi - har en förmåga att trivas väldigt bra just där. Där andra artister möjligen fångar detta en endaste gång har The Xx byggt upp det här till sitt normala vardagstillstånd.

    Sade gjorde det också för mycket länge sedan med samma imponerande resultat, Everything But The Girl likaså. Och deras respektive skuggor faller, på finast möjliga vis, över varje frasering och ton på ”I see you”. The Xx illustrerar också hur den allra bästa brittiska popmusiken till synes för evigt tänker fortsätta bete sig som The Small Faces eller The Who gjorde för femtio år sedan – de plockar isär den modernaste amerikanska svarta musiken för att sätta ihop den till något nytt. Samtidigt som de aldrig upphör att låta sina influenser glänsa i tydlig neon mellan raderna. Det är rent ut sagt plågsamt när Romy och Oliver turas om att tänja på gränserna för vad den andre kan tänkas stå ut med. Men de fortsätter. Till slut kanske, kanske det är någon som står ut och ändå stannar kvar?

    Sökandet efter den villkorslösa kärleken är en lika besvärlig som bitterljuv orienteringsslinga. Få, om ens någon, har i modern tid tonsatt den labyrinten med en sådan panik i blick som The Xx, denna våldsamma storm i en tékopp.

    Annons
    Annons
    X

    Jamie Xx, Romy Madley-Croft och Oliver Sim i The XX uppträder på Musik Festival i California, USA.

    Foto: Alexandra Wyman / TT / NTB Scanpix Bild 1 av 2

    Jamie Xx, Romy Madley-Croft och Oliver Sim i The XX. Bild från 2012 på Hotel Rival i Stockholm.

    Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYRÅN Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X