Annons
X
Annons
X

”Socialtjänstens kris kräver lösningar”

I socialtjänstlagen finns höga ambitioner, men för att kunna leva upp till dem krävs åtgärder. Utbildningen till socionom behöver förstärkas och det krävs mer resurser till forskning inom området, skriver flera sakkunniga gemensamt.

Just nu uppmärksammas den sociala barnavården med vissa satsningar, men det räcker inte. Det krävs mer systematiskt arbete för en bättre och mer stabil socialtjänst, skriver artikelförfattarna.

Just nu uppmärksammas den sociala barnavården med vissa satsningar, men det räcker inte. Det krävs mer systematiskt arbete för en bättre och mer stabil socialtjänst, skriver artikelförfattarna. Foto: Linus Sundahl-Djerf

DEBATT | SOCIALT ARBETE

Likställ kommunernas socialtjänst med hälso- och sjukvården vad gäller resurser till forskningen.

Dagligen matas vi med rapporter om en socialtjänst i kris. Personalen går på knäna, vakanserna ökar, ärenden hinns inte med och barn, äldre samt andra utsatta i behov av stöd riskerar att glömmas bort, vanvårdas ­eller i bästa fall hamna på en väntelista. Mitt i denna krisrapportering har socialtjänsten ett oerhört viktigt uppdrag och ska bidra till att skapa ett jämlikt, tryggt och demokratiskt samhälle. Vi ska vara stolta över vår socialtjänst – eller rättare sagt över de höga ambitionerna som anges i socialtjänstlagen.

För det är inte tillräckligt med goda visioner – man måste leva upp till dem också. Det stora ­problemet är socialtjänstens bristande kompetensförsörjning. Personalen vet i många fall inte vilka insatser som gör bäst nytta, hur de ska organisera sitt arbete för att vara effektiva, hur de ska sam­arbeta med andra organisationer och inte heller varför en insats är framgångsrik, eller motsatsen. Socionomutbildningen (den högskoleutbildning som är skräddarsydd för att utbilda socialarbetare) förbereder inte fullt ut för uppdragen och arbetsplatserna saknar en stabil kunskapsbas. Detta är allvarligt. När vi besöker hälso- och sjukvården förväntar vi oss en professionellt styrd organisation som tar emot, behandlar och stödjer utifrån aktuell kunskap och hög kompetens. Inom denna sektor är kvacksalveri förbjudet och patientsäkerhet och ­patientmakt är reglerat i lag. Men om vi skulle ­behöva uppsöka socialtjänsten riskerar vi att möta det motsatta förhållandet; slump, resursbrist och modebetonade insatser utan stabil kunskapsgrund.

Annons
X

Just nu uppmärksammas den sociala barnavården. Staten satsar på en nationell samordnare, man ska bekosta en del vidareutbildningar för personal och man vill hjälpa till med introduktion av nyanställda. Det är bra åtgärder, men det är alldeles för lite och det kommer inte att stödja socialtjänsten på sikt. Lösningen stavas ökat kunskapsstöd till socialtjänsten, såväl till socialtjänstens personal som till ledning och organisation.

Vi sneglar avundsjukt på förhållandena inom hälso- och sjukvården. Tänk om socialtjänstens personal inom sin grundutbildning lika naturligt kom i kontakt med forskande seniora kolleger som unga medicinare. Tänk om vi hade kommuner som samarbetade med lärosäten och som skapade stabila integrerade strukturer för forskning om insatser inom socialtjänsten på likande sätt som de stora sjukhusen. Och tänk om strömmen av forskningsmedel fördelades likvärdigt mellan hälso- och sjukvårdens sektor och kommunernas socialtjänst. Här finns grundläggande strukturella problem som inte kan lösas med tillfälliga förstärkningar eller ­projekt.

Vi har tre förslag som bidrar till att lösa dessa problem.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    • För det första krävs en omfattande satsning på kompetensförsörjning av personal. Varför riktas den så kallade professionsmiljarden enbart till landstingen? Grundutbildningen av socionomer måste förstärkas och den kan behöva förlängas. Det krävs en medveten utslussning av nyutexaminerade socionomer och bättre verksamhetsförberedande inslag i utbildningen i likhet med vad som redan gäller för psykologer och medicinare. Om fler socionomer dessutom fortsatte till en masterutbildning skulle snart kommunernas socialtjänst få betydligt fler kompetenta medarbetare med förmåga att ­utforma studier, analysera allvarliga samhälls­problem och inte minst återföra och implementera forskningsresultat. Bara på så sätt kan vi utveckla en ”best practice” som gagnar socialtjänstens klienter.

    • För det andra behöver vi stabila strukturer som stödjer FoU inom socialtjänsten och som stärker banden mellan kommuner och lärosäten. Det behöver byggas upp en ny infrastruktur för socialtjänstens kunskapsutveckling. Som det nu är drunknar goda intentioner i mängden av projekt, nya statliga föreskrifter, omorganisationer och nya politiska initiativ. Här måste staten gå före och initiera en omfattande utbyggnad av lokala FoU-miljöer. ­Annars kommer socialtjänsten aldrig att kunna leva upp till lagstiftarens krav om ”god kunskap om levnadsförhållanden i kommunen”. Utan spaning ingen aning alltså.

    • Och för det tredje och säkert det mest kontroversiella: likställ kommunernas socialtjänst med hälso-och sjukvården vad gäller resurser till forskning. Det behövs forskarskolor för doktorander inom socialtjänstens samtliga områden, kommunerna behöver inrätta tjänster som samverkansdoktorander och det måste uppfattas som en merit att vara forskningskompetent som ledare inom socialtjänsten. Vi behöver ett system för kommunerna liknande sjukvårdens Alf-avtal. Det skulle innebära att staten genom avtal med intresserade kommuner tar en huvuddel av deras kostnader för forskning och kompetensutveckling. Vi behöver också nytänkande vad gäller resurser från de stora forskningsråden och som direkt riktas mot socialtjänstforskning.

    Det räcker inte att som nu enbart premiera sjukvårdens kliniska behandlingsforskning. Vi behöver också en prioriterad satsning på forskningsmedel som riktas till samverkansstrukturer mellan myndigheter och organisationer och kring implementering av forskningsresultat i kommuner.

    Kerstin Arnesson

    docent, socialt arbete, Linnéuniversitetet

    Martin Börjeson

    docent, socialt arbete, Linköpings universitet

    ordförande, Förbundet för forskning i socialt arbete, Forsa

    Verner Denvall

    professor, socialt arbete, Linnéuniversitetet och Lunds universitet

    Kerstin Johansson

    biträdande professor, socialt arbete, Centrum för kommunstrategiska studier (CKS), Linköpings universitet

    Mikael Skillmark

    doktorand, socialt arbete, Linnéuniversitetet

    Magnus Wallinder

    verksamhetschef, socialförvaltningen i Ljungby, ledamot Forsas riksstyrelse

    Annons
    Annons
    X

    Just nu uppmärksammas den sociala barnavården med vissa satsningar, men det räcker inte. Det krävs mer systematiskt arbete för en bättre och mer stabil socialtjänst, skriver artikelförfattarna.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X