Annons
X
Annons
X

Socialdemokratin mer illa ute än någonsin

Söndagen före domssöndagen blev det obarmhärtigt klart för Mona Sahlin att fortsatt partiledarskap var en omöjlig uppgift.

Foto: ANDERS WIKLUND/SCANPIX

Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.

Kanske kände hon vartåt det skulle barka redan i det ögonblick då siffrorna från SVT:s vallokalsundersökning strömmade in. Varför har hon annars avstått från att ta initiativet, lägga ut en ruff färdriktning och vara glasklar med att hon satsar på revansch? I frånvaron av hennes röst har eftervalsdebatten fyllts av viskningar.

Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.

Annons
X

Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.

Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.

Extrakongressen ska tydligen äga rum redan i mars. Det är klart att man vill göra pinan så kort som möjligt, men det innebär också att frågan om framtidens politik tills vidare får ett personnamn till svar. Fram till kongressen kommer partifolket varken att ha tid eller sinnesfrid över till strategisk och intellektuell självrannsakan. Energin går åt till att få fram ett partiledarnamn och en partistyrelse och sedan blir det den nya ordförandens sak att välja förnyelsemetod: ledarskap eller studiecirklar.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det troligaste är att man fastnar för en kompromisskandidat. När så mycket annat är besvärligt blir det naturligt att söka en person som de flesta kan vara någorlunda nöjda med. Många kommer att nicka bifall till tanken att det gäller att undvika falangstrider. Men den som väljs för att göra alla belåtna kan snabbt bli den som väcker allas missnöje. Mona Sahlin blir den första S-ledare på över ett sekel som inte nådde fram till statsministerposten, men det är långt ifrån säkert att hon blir den sista.

    Annons
    X
    Foto: ANDERS WIKLUND/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X