Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Snart mäter vi skallar igen

Foto: JOANNA ANDREASSON.

Förlåt att jag stör, men jag vill bara fråga vilken ras du tillhör? Eller, hur skulle du definiera din hudfärg – är den vit? Eller icke-vit? Vi vill veta så vi kan bedöma om vi tror att du har något att bidra med i den arbetsuppgift du har fått förtroende för.

SVT genomförde i veckan en granskning i vilken de ville undersöka hur stor den etniska spridningen är i Sveriges största börsbolagsstyrelser och ledningar. Utgångspunkten, som jag antar ska motivera att våra skattepengar används till detta, tyckts vara att en större blandning och representation av olika hudfärger är önskvärd.

”För att undersöka personernas etniska bakgrund har vi läst CV:n, tittat på foton och gjort annan research. I osäkra fall har vi även kontrollerat med personerna själva.” (SVT.se 25/2) SVT berättar att de har sökt en amerikanska med rötter i Kuba. Hon har avböjt att kommentera: ”Vi vet dock inte om hon själv definierar sig som ’icke-vit’ latinamerikan.”

Annons
X

Ursäkta, men vad gör att SVT tar sig rätten att ens fråga henne om detta? Och att upprätta kartläggningar över människors etniska bakgrund? Varför satte ingen stopp i tid?

Ty det var inte så att de inte förstod att detta var en grov integritetskränkning. ”Vi hade helst velat slippa definiera styrelseledamöterna som vita eller icke vita. Det är var och ens rättighet att definiera sig själv eller slippa helt. ”Vi förstår att det är problematiskt och i de flesta fall icke önskvärt.”

De förstår, säger att det är en rättighet att slippa, men gör det ändå.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hur hamnade vi här?

    För att förstå får man nog börja i den välmenta men allt för ofta förvirrade tanken ”öka mångfalden”. Mångfald är ett begrepp som, om man ska ta det på allvar, kräver mer än att räkna skallar och definiera vilken kulör huden som täcker dem har.

    Varje sammanhang kommer att ha nytta av olika sorters mångfald. En restaurang som vill ge gästerna en autentisk kinesisk upplevelse kommer kanske tycka att kompetensmässig mångfald är viktigare än etnisk. Ett företag som siktar in sig på en latinamerikansk marknad kommer nog tycka att det är viktigare att hitta personer, oavsett kön och bostadsort, med kännedom om och kontakter på den marknaden snarare än att få en mix som representerar befolkningens skilda etniciteter i det land där huvudkontoret ligger.

    Att som SVT tro sig kunna fastslå hur kompetensprofilen ser ut i en grupp, enbart på grund av utseendemässiga kriterier, är imbecillt.

    Det är som om vi har kommit hela varvet runt. Från idealet att Sverige skulle vara ett enhetligt folk till att upphöja en infantil tolkning av mångfaldsbegreppet till överideologi. Med det gemensamma att individen inte duger, annat än som representant för en påtvingad och opåverkbar kollektiv identitet.

    Statens institut för rasbiologi, eller Rasbiologiska institutet, grundades 1921, efter en motion som undertecknades med stöd från hela det politiska spektrumet, däribland bondeförbundaren Nils Wohlin, högerns Arvid Lindman och socialdemokraterna Alfred Petrén och Hjalmar Branting.

    Opinionsmässigt understöd kom från Svenska sällskapet för rashygien, som bildades 1909, och var delaktig i att lyfta den så kallade degenerationsfaran, den förmenta försämringen av folkmaterialet och ”förgiftandet av samhällskroppen”. Sällskapet oroade sig för att människor med ”sämre” egenskaper fick fler barn än människor med ”rätt” ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att det svenska folket på sikt skulle få vad som ansågs vara sämre egenskaper.

    1934 gav Alva och Gunnar Myrdal ut boken Kris i befolkningsfrågan, där de argumenterade mot ett socialgruppstänkande till förmån för tanken att det var enstaka individers fortplantningsmöjligheter som i rashygieniskt syfte skulle inskränkas eller utvidgas.

    Man talade om ”den bottensats av psykiskt undermåliga individer, vars fortplantning det är ett samhällsintresse att förebygga”, till skillnad från de utvalda, som skulle förbättra det svenska folket.

    Historikerna i vår tid sysselsätter sig bland annat med att fundera över hur stor skillnad det egentligen var mellan det svenska folkhemsbygget och Tredje riket. Somliga ser tydliga paralleller och kopplingar, eftersom Sverige och Tyskland i hög grad lät sig influeras av varandra – i synnerhet det förra av det senare. Andra avvisar den skavande tanken.

    I ett land där ett flertal politiska ledare iklädda olika ordval gör gällande att Sverige är en humanitär stormakt i världen, är detta en olustig byk med fläckar olösliga ens med Klorin.

    Till en viss grad bör man förstås inte döma historien efter nutidens mått. Men vi kan lära oss något av det som andra har erfarit. Av de nämnda exemplen ovan skulle en skolklass på högstadiet förmodligen kunna ta ut de mest elementära läxorna: Rastänkande leder fel. Att ställa grupper mot varandra är fel. Även om nästan alla i samtiden – från höger till vänster – tycker att något är rätt, kan det ändå vara fel. Det går inte att döma en människa på grundval av hennes kön, etnicitet, religion eller funktionsförmåga.

    Frågan är hur vi förvaltar dessa dyrköpta erfarenheter. Illa, tycks det. Lägg av, kanske du säger. Det är väl rätt stor skillnad på att vilja förinta generna från människor med intellektuella eller kognitiva funktionshinder, och att komma åt mansdominansen i näringslivets maktcentrum? Ja, det är skillnad. Och nej, jag hävdar inte att folkmord och tvångssteriliseringar går att jämföra med statlig kvotering eller hudfärgsregistreringar av statstelevisionen.

    Men sätten att argumentera är kusligt besläktade. Att individerna eller de frivilliga sammanslutningarna inte vet sitt eget bästa. Att de har en position i samhället som de inte förtjänar på grund av sin hudfärg. Att de måste korrigeras och rättas till. Försvinna från den grupp de förgiftar. Att de utgör samhällsintressets fiende, i sin oupplysta enfald. Att de som individer reduceras till representanter för en kvot.

    Var säkra på att de som framför de här argumenten nu, och i samma trosvissa, moraliskt högstämda tonläge, är lika övertygade om att de går det godas ärende, som vad de andra var .

    Fortsätter det så här, är vi illa ute. Vad är det som säger att vi inte börjar mäta skallar igen? Vi har ju redan börjat räkna dem och registrera vilken hudfärg de har.

    Annons
    X
    Foto: JOANNA ANDREASSON. Bild 1 av 2
    Foto: JOANNA ANDERSSON Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X