Annons
X
Annons
X

”Snabbspår i vården kan bli en säkerhetsrisk”

Myndigheter och aktörer samverkar inte när det gäller så kallade snabbspår för nyanlända. Snarare tävlar de om att vara snabbast, men det kan ifrågasättas om det går att förena snabbspår med kvalitet och patientsäkerhet, skriver Pernilla Hultberg, som samordnar utbildning för läkare, sjuksköterskor och tandläkare.

Svenskt flykting­mottagande
Läkare som opererar.

Läkare som opererar. Foto: Bertil Ericson/TT

DEBATT | NYANLÄNDA

Under de senaste åren har det kommit rekordmånga högutbildade personer med vårdutbildning till Sverige, som inget hellre vill än att snabbt komma i arbete. De möts dock av en rad hinder på vägen och mycket väntan. Därför vill regeringen starta snabbspår där universitetet har en nyckelroll. Man vill att vi ska anordna författningskurser och kunskapsprov, preparandkurser inför dessa prov, utöka kompletteringsutbildningarna och arbeta aktivt med validering av reell kompetens.

Men går det verkligen att förena snabbspår med högre utbildning, kvalitet och patientsäkerhet?

Och är det rimligt att ”snabb” är ett av de första ord en nyanländ lär sig, när det inte avspeglar verkligenheten?

Annons
X

Socialstyrelsen vill skapa en ny och mer enhetlig valideringsprocess där lärosätena ges ett större uppdrag att anordna kunskapsprov och författningskurser för alla de 21 reglerade yrkena inom hälso- och sjukvården. Man önskar även att fler provtillfällen och kurser ska kunna erbjudas under året – i syfte att det ska gå snabbare för individen att komma ut i arbete.

Arbetsförmedling Etablering önskar att lärosätena ska tillhandahålla preparandkurser inför ovan nämnda kunskapsprov – för att genomströmningen på proven ska öka och att individerna fortare ska komma i arbete.

Utbildningsdepartementet önskar att lärosätena ska anta fler studenter till de befintliga kompletteringsutbildningarna, starta utbildningar för fler grupper och på fler lärosäten i landet. Även detta i syfte att skynda på processen mot arbete. Därtill kommer uppdrag att arbeta aktivt med validering av reell kompetens.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Således har vi flera uppdragsförfrågningar att ta ställning till, uppdrag som kommer från olika departement och myndigheter men som för de individer som berörs borde länkas ihop till en sammanhållen kedja, en väg till yrkesverksamhet och legitimation.

    Är det över huvud taget möjligt att skapa en sammanhållen väg till arbete för nyanlända akademiker när berörda myndigheter och aktörer inte samverkar utan snarare tävlar om att vara snabbast?

    Efter att ha haft förmånen att i 15 år arbeta med läkare, sjuksköterskor och tandläkare med utbildning från länder utanför EU så kan jag konstatera att jag delar Gunlög Josefssons erfarenheter kring att det inte går att forcera språkinlärning (SvD Debatt 17/2). Det går absolut att göra svenskutbildningar effektivare. Men det betyder inte nödvändigtvis att det kan göras så att målen uppnås snabbare.

    Det talas idag mycket om att målgruppsanpassa och branschinrikta svenskaundervisning. Att låta individer med ungefär samma utbildningsbakgrund och sannolikt liknande förutsättningar för att lära sig ett nytt främmande språk borde vara självklart. Åtminstone på större orter där man hanterar stora volymer av individer. Att läsa svenska med inriktning mot sitt yrke eller bransch är sannolikt också positivt. Som stöd vid inlärningen av det nya språket, och inte minst som en motivationshöjande faktor. Men det betyder inte nödvändigtvis att språkinlärningen skulle gå snabbare än om man hade läst svenska utan inriktning mot sitt yrke.

    Vi som arbetar med kompletterande utbildning för läkare, sjuksköterskor och tandläkare från länder utanför EU har under åren kunnat konstatera att svenskakunskaperna varierar stort och i många fall är otillräckliga trots betyg motsvarande grundläggande behörighet (Svenska 3/Sas3).

    Det är framför allt de generella svenskakunskaperna som är otillräckliga och det är dessa som bör fokuseras och kvalitetssäkras. Man bör alltså inte lägga allt för stort fokus på sjukvårdssvenska eller annan branschsvenska då det inte är detta som fallerar. De medicinska termerna är relativt homogena och universella (grekiska, latin, engelska) och försvenskade termer lär man sig ganska lätt. Således är det vanligtvis inget större bekymmer att kunna kommunicera med sina kollegor med stöd av den medicinska terminologin. Men att kunna kommunicera med patienter och andra kategorier av kollegor är svårare och det är här vi upplever brister. För studenter på kompletteringsutbildningarna blir detta extra tydligt när sjuksköterskorna blir underkända på verksamhetsförlagda moment. Inte primärt på grund av bristande medicinsk kunskap utan beroende på bristande kunskaper i svenska språket. Dokumentationen blir otillräcklig, kommunikationen med patienterna likaså. För tandläkare och läkare så tar sig de bristande svenskakunskaperna uttryck i obegripliga/felaktiga svar på examensfrågor samt i mötet med handledare och patienter under utbildningens kliniska delar.

    Vi vet att det tar lång tid för en person med en utländsk vårdutbildning att komma i arbete i Sverige. Det tar alldeles för lång tid, men det finns flera olika åtgärder som skulle kunna korta tiden;

    Tidig och tydlig information till nyanlända, tidig kartläggning av yrkes- och studieerfarenhet samt möjlighet att få påbörja studier i svenska från dag ett, är förslag som vi tror skulle möjliggöra en snabbare process mot yrkesverksamhet och legitimation i Sverige. De långa handläggningstiderna hos Migrationsverket och hos Socialstyrelsen är problematiska, men om man låter individerna påbörja svenskastudierna under den tid de väntar på beslut om uppehållstillstånd eller ett utlåtande om den utländska utbildningen så behöver detta inte utgöra ett tidsmässigt hinder i processen.

    Vidare skulle fler kunskapsprov per år och på fler orter i landet sannolikt effektivisera processen ytterligare. Detsamma gäller för kompletteringsutbildningarna och de föreslagna introduktionsutbildningarna som borde kunna erbjudas på fler orter och mer frekvent. Jag tror dock inte att de delar som rör själva kunskapskontrollen, vare sig det är i form av kunskapsprov, kompletteringsutbildningar, provtjänstgöring eller allmäntjänstgöring går att snabba på med bibehållen kvalitet och patientsäkerhet.

    Jag tror också att ett ökat myndighetssamarbete skulle förhindra ledtider för individerna. Idag har vi alla olika avgränsade uppdrag och det finns inget tvingande samarbete och därmed ingen sammanhållen väg mot legitimation. Om det inte förändras på sikt så kommer ingenting att gå fortare.

    Så låt oss tillsammans göra vad vi kan för att optimera vägen till arbete för de läkare, sjuksköterskor och tandläkare som är här, vill arbeta och som vår välfärd behöver så väl. Men inte i termer av snabbspår.

    Pernilla Hultberg

    samordnare för Kompletterande utbildning för läkare, sjuksköterskor, tandläkare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet

    Pernilla Hultberg Foto: Privat

    Annons
    X

    Läkare som opererar.

    Foto: Bertil Ericson/TT Bild 1 av 2

    Pernilla Hultberg

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X