Annons
X
Annons
X

Smaka på havet i norra Frankrike

En region som inbjuder till klichéer. Det går inte att komma ifrån de dramatiska klipporna och de långa stränderna – eller det skaldjursbaserade köket.

Havet är ständigt i fokus i i norra Bretagne, det är både större och mäktigare än annorstädes med sitt fascinerande ebb- och flodskådespel.

Havet är ständigt i fokus i i norra Bretagne, det är både större och mäktigare än annorstädes med sitt fascinerande ebb- och flodskådespel. Foto: ERIKE GERDEMARK

BRETAGNE. Det ska medges meddetsamma, Côte du Granit Rose ligger lite off. Det är inte jättelätt att ta sig hit, det går inga direktflyg och det tar en bra stund att bila från Paris. Men under ett besök här i norra Bretagne är det är inte utan att man häpet ställer sig frågan om och om igen: varför vill människor ligga och trängas på ofta halvsjaviga stränder söderut när det finns så många närmast tomma, milsvida stränder i denna landsända som bara väntar på besök?

Det ska förstås också medges att vädret inte är av samma sort som runt Medelhavet och det är kallare i vattnet, men det är helt klart mycket bättre än i Norden och sommarsäsongen är betydligt längre. Och för den som i första hand söker lugn och ro, tystnad och hälsosam luft i kombination med långa stärkande, syremättade promenader rekommenderas ett besök här både före och efter sommarmånaderna.

Det är som synes ganska lätt att fastna i klichéer när man ska beskriva denna högst ofranska region som har betydligt mer gemensamt med de keltiska grannarna på andra sidan kanalen, både kulturellt och språkligt – ibland också kulinariskt. Det är tyvärr svårare att hitta bra restauranger här jämfört med andra delar av Frankrike – åtminstone om man inte är skaldjursfreak. Då har man verkligen hamnat rätt.

Annons
X

Av alla städer här som börjar på P (närmast oräkneliga) längs den spektakulära rosa granitkusten väljer vi ut Perros-Guirec och närliggande Ploumanach som basstationer. Naturen är så fantastisk att man återigen frestas att använda klichéer, men det är de facto så att himlen och havet smälter ihop på ett sätt vi inte tidigare sett.

Både det bretonska havet och den bretonska himlen är liksom större än annorstädes och den sistnämnda är tydligen även ett älskat tillhåll för underbara regnbågar. Vi får en makalöst vacker sådan serverad till frukost tre dagar i rad på vårt hotell.

Till frukost serveras förstås crêpes, detta i min mening regionala gastronomiska lågvattenmärke, som har blivit Bretagnes signum. Området är känt som Frankrikes kornbod men har trots jordens rikedomar alltid varit ganska fattigt och eftersatt. Och vad kan vara billigare föda än att röra ihop mjöl och vatten?

Jag lagar bara enkel, korrekt mat men är extremt petig med valet av råvaror
Daniel Jaguin, restaurangägare.

Det har inte gått många decennier sedan skylten i skolorna med texten ”Förbjudet att spotta på golvet och att tala bretonska” togs ned. Centralstyrda Frankrike har traditionellt inte haft någon större tolerans med landets kulturella och språkliga minoriteter, men bretonskan har överlevt och numera fått en helt annan status.

Här är alla väg- och gatuskyltar stolt tvåspråkiga och många talar obesvärat bretonska med varandra. Även områdets matkultur, i form av crêpes, har överlevt.

I den ovanligt charmiga staden Treguier får vi en pratstund med ägarinnan till det ur-keltiska, lite hippieaktiga B&B:et Tara, inhyst i ett korsvirkeshus från 1500-talet.

– Detta har varit ett värdshus sedan urminnes tider, säger madame Malou Arhant och visar upp en rad föremål som hon ärvt av sin gammelmormor.

I taket ovanför ett rejält träbord hänger en massa träskedar.

– Varje resande person hade förr med sig egen sked och när de övernattade hängde de bara upp sina skedar i snöret efter avslutad måltid, säger Malou som är precis lika ovanligt vänlig som alla andra människor vi träffar här.

När vi frågar om typisk husmanskost tipsar hon oss om Kig ha Farz, en traditionell köttgryta.

– Varje hushåll gör lite på sitt sätt, men det som är gemensamt är att man låter en tygpåse med vetemjöl koka med i grytan för att få en simmig konsistens. Men ni kommer nog inte att hitta den på någon restaurang, det är bara sådant man äter hemma.

I den lokala fiskaffären kan vi inte sluta stirra på det enorma utbudet av skaldjur, vars utseenden för tankarna till monsterfilmer. Den gigantiska och förstås högst levande spindelkrabban får oss att rysa ända ned till fotknölarna men den anses vara en riktig delikatess.

– Men den är ingenting mot den här, säger den sympatiske fiskhandlaren Jean-Pierre Moulinet och håller upp en knytnävsstor, köttig kammussla.

– Den heter ormeau och är så eftertraktad att den har orsakat ett veritabelt fiskekrig i våra vatten eftersom den bara finns här. I både Japan och Kina säljs den till fantasipriser och det sägs att det pågår en hel del tjuvfiske.

Hur den smakar får vi veta vid en oförglömlig lunch hos Daniel Jaguin på La Clarté i den lilla byn med samma namn. Men vi är inte färdiga med Treguier riktigt än. Vi tittar in i en butik med regionala specialiteter och ser till vår häpnad att i princip allt är gjort av alger.

Senap av alger, te av alger, salt med alger, whiskey av alger... allt enligt principen ”man tager vad man haver”. Alger finns det verkligen gott om i dessa trakter där det också forskas flitigt om dess påstått gynnsamma hälsoeffekter.

På väg till La Clarté stannar vi till i fiskebyn Ploumanach och går en sväng bland de världsunika rosa fantasieggande klippformationer som gett kustremsan dess namn. Stranden är klassad som naturskyddsområde och är ett populärt utflykts- och promenadparadis.

Detta är också en utmärkt plats för den som vill beskåda de fascinerande ebb- och flodväxlingarna som är så typiska för Bretagne. Ena stunden ligger alla båtar på sniskan på en torrlagd strand, några timmar senare har vattnet sakta och rytmiskt rullat tillbaka och återställt ordningen.

Det är ett spektakulärt skådespel som beundras av turister och utnyttjas rent praktiskt av lokalbefolkningen, som passar på att under ebb – utrustade med stövlar och hinkar – ”torrfiska” bland annat musslor med händerna.

När vi så till sist med visst besvär hittar till Daniel Jaguins diskreta restaurang inser vi att merparten av de råvaror vi sett under dagarna här presenteras i förädlad form på tallrikarna. Vi smakar tempurafriterade räkor med wasabispetsad avokado, ostron med husets vinägrette, pilgrimsmusslor med blomkålspuré, ångad torsk med russinsås, grillad ormeau, ljuvligt len soppa på jordärtskocka. Allt tillagat med en perfektion som gränsar till mani.

– Äsch, säger denne 50-åring som drivit restaurangen i åtta år. Jag lagar bara enkel, korrekt mat men är extremt petig med valet av råvaror.

Daniel Jaguin är från trakten och har i likhet med tusentals framgångsrika kockar lärt sig laga mat av sin mormor (ibland är det förstås en farmor).

Precis när vi lutat oss tillbaka och funderar på att beställa en ambulans för att hämta oss från bordet, kommer han in med en perfekt brieost serverad med egen rabarbermarmelad. Följt av tre efterrätter samt sex olika mignardises (små godbitar) … Det är kanske lite vanvördigt, men ordet käftsmäll ligger nära till hands i dubbel bemärkelse. Vi kan knappt resa oss, men vi har sannerligen fått en inblick i bretonsk kokkonst som vi sent ska glömma.

Populära quizer om vetenskap:

Vem var det som fräste åt Albert Einstein?

quiz.svd.se

Har du koll på de nya vetenskapliga rönen?

quiz.svd.se

Vilken vetenskapsmandog hos drottningen?

quiz.svd.se

Evelyn Pesikan

Annons
Annons
X

Havet är ständigt i fokus i i norra Bretagne, det är både större och mäktigare än annorstädes med sitt fascinerande ebb- och flodskådespel.

Foto: ERIKE GERDEMARK Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X