Annons
X
Annons
X

Nicklas Lundblad: Slaget om fildelning är bara början

Nästa generations strider om immaterialrätten kommer att bli av en helt annan kaliber än de som rasar nu. Forskare hävdar att upphovsrätt och patent i framtiden riskerar att kriminalisera lärandet och att fördelarna är mycket mindre än skadorna de kan orsaka.

Nästa generations strider om immaterialrätten kommer förmodligen att se helt annorlunda ut än dagens. Där debatten idag handlar om musik och film, kommer framtidens strider snarare att stå om rätten till kunskap och vetande. Och medan dagens strider i första hand handlar om reformer och behovet av sanktioner, kommer morgondagens antagligen att i högre utsträckning handla om immaterialrättens legitimitet över huvud taget.

Lawrence Lessig, professor i juridik och välkänd upphovsrättskritiker, tillhör de i och för sig kritiska upphovsrättsdebattörer som om och om igen påpekat att immaterialrättshökarnas alltmer konfrontativa attityd leder till en situation där man öppnar ett utrymme för ett radikalt motstånd mot immaterialrätten, vilket på sikt kan vara förödande för den värdefulla roll som en avvägd immaterialrätt kan spela.

En immaterialrätt som associeras med stämningar, privatjustis, övervakning, girighet och teknikfientlighet föder ett motstånd mot inte bara dagens utformning av rättsreglerna, utan mot hela idébygget. Ett exempel på denna nya position i debatten finns i Against Intellectual Monopoly (Cambridge University Press, 298s) skriven av juridikprofessorerna Michele Boldrin och David K Levine . De granskar hela immaterialrätten och tvekar inte att förklara den skadlig. Och mer än så: de menar att upphovsrättens eventuella fördelar är mycket mindre än skadan den gör. Med en rad exempel på hur patent missbrukas, hur upphovsrätten hindrar spridning av kunskap och information och hur immaterialrätten förvandlas till ett verktyg för begränsning av medborgarnas rätt att ta del av information och kunskap, tecknar de en entydig bild av en immaterialrätt som de menar inte längre förtjänar att försvaras. De jämför också med andra områden – som öppen källkod och tidsperioder där immaterialrätten saknats – och menar att det saknas empiriskt stöd för tesen att immaterialrätten är samhällsnyttig.

Annons
X

Boken är ett intressant, provokativt tecken i tiden – vi har kommit dithän att diskussionen om immaterialrätten blivit just radikal. Om och om igen har debattörer sagt att det inte handlar om att vara för eller mot immaterialrätten, vare sig i upphovsrättens eller patenträttens form. I stället har de mer försiktiga upphovsrättsreformisterna gått in för att diskutera reformer av exempelvis skyddstiderna. Men nu sveps alltså dessa reformister åt sidan och ersätts av en retorik som på sitt sätt är mer anpassad till en verklighet där stämningar, privat övervakning och ständigt hårdare krav på straff och skadestånd varit det dominerande budskapet i medier och från ”innehållsindustrin”.

Samtidigt som retoriken skärps öppnas nya områden där immaterialrätten ställs inför viktiga utmaningar. Inte minst biotekniken är ett område där våra föreställningar om vad en innovation egentligen är och hur vi bäst utformar incitament, skydd och regler för tillgång till information ställs på huvudet. I denna nya kontext förändras diskussionen från att handla om rätten att ladda ned en film, eller en skiva, till frågor om mediciner, behandlingar, gener och kunskap om hur vi lever längre, friskare och mer värdefulla liv.

I boken Biobazaar (Harvard University Press, 428 s) visar Janet Hope hur de framtida konflikterna tycks rada upp sig. Hope driver tesen att det bara är genom att tillämpa de framgångsrika kunskapsdelningsmekanismer som utformats i öppen källkod-rörelsen för att dela och sprida kunskap om biotekniska landvinningar som vi kan undvika att hämma utvecklingen. Hopes ambition är nästan utopisk, ett försök att på förhand skräddarsy en kompromiss för bioteknikens fält för att förhindra att enskilda företag omöjliggör gemensamma framsteg inom bioteknik och genetik med alltmer komplexa immaterialrättsliga konstruktioner.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den radikala immaterialrättskritiken och bioteknikens intåg i rättssystemet kompliceras ytterligare av att immaterialrätten håller på att flytta in i en institutionell miljö där den knappast passar: i det handelsrättsliga systemet. Redan genom det så kallade Trips-avtalet (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights) blev skyddet av immaterialrätten en del av handelsinstitutionerna och Världshandelsorganisationen. Denna utveckling öppnade ytterligare en front i diskussionen om immaterialrätten, och när aidssjuka i utvecklingsländer inte kunde garanteras tillgång till medicin blev påfrestningarna på de nya rättsfigurerna övermäktiga, menar Hope. Trips-avtalet omtolkades och bröt samman och frestade på handelsförhandlingarna ordentligt.

    Detta varnande exempel har emellertid inte avstyrt ansträngningarna att utnyttja handelssystemet för att stärka immaterialrätten. I det dunkla och väl dolda spelet kring Acta (Anti Counterfeiting Trade Agreement) förekommer rykten om alltifrån gränskontroller av utlandsresenärers bärbara datorer till att internetoperatörer skall tvingas stänga av den som sprider information illegalt. Att immaterialrätten nu koloniserar ett redan ansträngt handelssystem välkomnas knappast av frihandelsvänner och innebär helt nya utmaningar. Den växande internationella debatten om hemlighetsmakeriet kring Acta – ett avtal som ingen egentligen sett eller känner till – skadar immaterialrättens legitimitet än mer.

    Samtidigt utvecklas tekniken. Lagringskapaciteten för digitala musikspelare har vuxit från några megabyte till många gigabyte och mäts nu i terabyte. Bandbredden har ökat från uppringda modem till fiberburna 100 mbit-anslutningar i hemmet. De olika tekniska protokollen för att sprida information blir allt effektivare, och vissa av dem krypteras. De globala nätverken är flytande och lättrörliga. Vissa länder påbjuder nationell filtrering och bygger brandmurar kring nationsgränserna – något som vi tidigare bara associerade med diktaturer. I Australien övervägs till exempel för närvarande nationella filterlösningar som påminner om de som vi annars bara förväntat oss i icke-demokratiska stater.

    Samtidigt överger just de icke-demokratiska staterna dessa strategier som helt orealistiska. De mest framgångsrika diktaturerna på nätet anställer i stället egna bloggare och ägnar sig åt vad demokratiinstitutet Freedom House kallar ”innehållsutformning” – propaganda. I stället för att blockera innehåll ser de till att ha en ständig kår av kommentatorer, bloggare och andra som formar bloggbävningar och kommentatorskrig på webbplatser efter regimens skön. Det informationsnät som inte kan stängas av kan översvämmas av diktaturens brus.

    En alltmer hätsk retorik, nya kunskapsområden under immaterialrättens domvärjo, en märklig inflyttning i de handelspolitiska institutionernas hägn och en teknisk utveckling som hela tiden utmanar och försvårar: det är ingen överdrift att säga att nästa generations strider om immaterialrätten kommer att bli strider av en helt annan kaliber och vikt än de i och för sig tunga konflikter som rasar nu. Fildelningsdebatterna – om vi får kalla dem så – är kanske bara ett preludium till de verkliga politiska striderna om kunskap och information i framtiden.

    Det är i denna verklighet som diskussionen om immaterialrättens framtid kommer att utspela sig. Dikotomin mellan pirater och antipirater blir snabbt meningslös, och nya spänningar kommer att uppstå.

    Där det idag till nöds funnits de som klamrat sig fast vid gamla politiska begrepp, uttänjda intill och bortom det meningslösas gräns, som den atavistiska användningen av äganderätten i fildelningsdebatten, måste framtidens skiljelinjer och begrepp bli helt annorlunda. Klassisk partipolitisk ideologi ger liten eller ingen ledning i frågan om hur vi avgränsar och utformar rätten att lära sig, former för kunskapdelning och öppnar forskningens framtid. Tanken att immaterialrätten måste till för uppmuntra människor för att de skall skriva, forska och skapa, ter sig skrattretande i ljuset av mängden texter, musik, bilder och video som idag skapas av lust och intresse. Immaterialrätten som ett investeringsskydd är det enda som återstår, och där saknas en sund empirisk grund att utgå från. Hur skall skyddet se ut? Hur bör det avgränsas? Ingen vet.

    Ett första exempel på hur debatten kan komma att se ut när den inte längre handlar om musik och film, utan om kunskap och rätten att lära sig, finns i Robert Laughlins Crime of Reason: And the Closing of the Scientific Mind (Basic Books, 224 s). Det är en lättläst liten bok, och den spretar ganska vilt, men den ger kanske antydningar om både vilka nya grupper som härnäst kommer att ta del i debatten och hur debatten kommer att forma sig. Hittills har immaterialrätten debatterats av jurister och ekonomer. Lawrence Lessig, James Boyle, Jessica Litman och Julie Cohen är alla jurister och professorer i informations- eller it-rätt. Robert Laughlin, däremot, är fysiker och Nobelpristagare. Hans perspektiv har inte alls att göra med juridiken eller med ekonomin bakom immaterialrätten som institution, utan utgår från vad han menar är en fundamental risk för framtidens samhälle: att vi stänger ned det vetenskapliga medvetandet, att vi kriminaliserar lärandet.

    Laughlins huvudargument är enkelt: med allt bredare definitioner av vad som kan skyddas immaterialrättsligt hägnar staten in kunskap och gör det allt svårare för människor att lära sig, utveckla kunskap tillsammans och bedriva kvalitativ forskning. Även dåliga patent som i teorin kan utmanas i domstol inskränker tillgången till kunskap för att vi inte vågar utmana företag som hävdar att vi gör intrång i rättigheter de äger. Laughlins dystopi är en framtid i vilken vi skräms till dumhet och okunskap av en immaterialrätt som vuxit sig monstruös i vad som då bara ironiskt kan kallas ett informationssamhälle. Till detta lägger han en säkerhets- och övervakningskultur som löpt amok och hindrar, övervakar och granskar kunskap om allt som kan tänkas vara farligt eller användas för att skada andra. En framtid där det blivit ett brott att lära sig det man inte köpt en licens för att lära sig och ytterligare ett brott att utveckla en sådan olaglig insikt och innovera genom vidare forskning. Där innehavet av farlig kunskap är lika med planerandet av ett brott.

    Oavsett om lösningen blir reformer, modeller som mognat fram kring den öppna källkoden, som Hope föreslår, eller ett totalt avskaffande av de ”intellektuella monopolen”, som Boldrin och Levine förespråkar, så är det klart att frågan om immaterialrättens framtid inte är en politisk fluga som kan tigas ihjäl. Det är också klart att vi måste vara uppmärksamma på Laughlins dystopi: det han skildrar är inte ett systemskifte så mycket som en smygande förändring strödd i lagförslag, direktiv, rättsprocesser, övervakning och politisk anpasslighet. Laughlin skildrar en stat som ersatt kunskapstörst med rädsla för framtiden och där nyfikenheten fått ge vika för en rigorös informationskontroll. Boken avslutas med en fabel om en man som flytt jorden och sökt sig till månen, ty där finns ”patentfria” zoner där människor fortfarande får lära sig, läsa och forska. Visst saknar mannen sin hemplanet, men han var tvungen att lämna den, för att den kvävt den mänskliga utvecklingen genom att förbjuda kunskapsdelning, lärande och utveckling – allt i säkerhetens och immaterialrättens heliga namn. En sorglustig bild av en värld som drivit nyfikenhet och innovation i exil.

    Men det finns hopp: ännu läser vi inte informationssamhället ironiskt .

    Nicklas Lundblad
    Nicklas Lundblad är fil dr i informatik

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X