Annons
X
Annons
X

Skapa klarhet kring Estoniakatastrofen

Det är nu hög tid att misstagen kring utredningen av Estonias förlisning rättas till så gott det går. Vi vädjar till landets styrande politiker att ta det ansvar som inte har tagits under de gångna 20 åren, skriver anhöriga, överlevande med flera.

Foto: LEIF R JANSSON/TT

BRÄNNPUNKT | 28 SEPTEMBER 1994

Tillsätt en ny och sant oberoende haveriutredning för att söka den fulla vetskapen om olyckan.
Anhöriga, överlevande med flera

På söndag är det jämnt två decennier sedan bil- och passagerarfärjan Estonia förliste och sjönk på Östersjön – den svåraste civila fartygsolyckan någonsin i Europa då 852 människor omkom, varav 393 män och 459 kvinnor. Av de omkomna var över 500 svenska medborgare.

För alla dem som den natten förlorade anhöriga, släktingar och vänner i havet kommer 20-årsdagen att bli en smärtsam påminnelse inte bara om en svår förlust utan också om myndigheternas valhänta hantering av olyckan och dess offer. Den hanteringen, med sina svikna löften och sin tondövhet gentemot de sörjande, har genom åren inneburit en ytterligare smärta och sorg för många. Men den har också medfört att det finns en kvardröjande osäkerhet om olyckans förlopp och orsaker.

Annons
X

Det är nu hög tid att misstagen från de gångna åren rättas till så gott det går.

Därför vill vi med denna artikel uppmana de styrande att ta ett nytt initiativ för att bringa klarhet i Estoniafrågan.

Redan de första åtgärderna som vidtogs, när sorgen och chocken fortfarande var akut, var resultatet av grova felbedömningar. Löften som inledningsvis gavs av både frånträdande och tillträdande statsministern att offrens kroppar skulle bärgas för att kunna begravas i sina hemorter, blev svikna. I stället beslutades om den unika och groteska lösningen att de döda som fanns kvar inne i vraket – det rör sig om flera hundra – skulle lämnas där och vraket ingjutas i ett betongskal, oåtkomligt för såväl ovälkomna besökare som för eventuella framtida noggrannare undersökningar i offentlig regi.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Dessa beslut togs över huvudet på de anhöriga och på tvärs mot de flestas vilja. Betongövertäckningen blev inte av, men det var inte resultatet av en senkommen insikt hos de beslutande politikerna utan av att havsbottnen, där Estonia vilar på 80 meters djup, inte visade sig tåla en sådan belastning.

    Den internationella haverikommission, JAIC, som tillsattes för att utreda olycksorsaken var inte sammansatt av neutrala parter utan representerade de tre länder som i olika hänseenden bar ett möjligt delansvar för katastrofens utveckling – Sverige, Finland och Estland. Kommissionen, som aldrig lät utföra den självklara åtgärden att avsyna hela fartygsvraket, lämnade en slutrapport som mynnade ut i att huvudansvaret för olyckan kunde läggas på en fjärde part, nämligen det varv i Tyskland (dåvarande Västtyskland) där fartyget byggdes 1980.

    Misstagen fortsatte, och de har bäddat för ett djupt misstroende från många av de anhörigas och överlevandes sida mot den ärliga viljan hos de styrande att söka en fullständig klarhet kring olyckans orsaker. När den av regeringen tillsatta Analysgruppen år 1998 rekommenderade att de dödas kroppar sent omsider skulle tas upp från vraket – en tekniskt och ekonomiskt sett fullt möjlig åtgärd – ignorerades detta. Och när den senaste expertutredningen om sjunkförloppet, likaså tillsatt av regeringen, i sin slutrapport år 2008 starkt rekommenderade att vrakets exteriör skulle genomgå en noggrann avsyning och att vissa delar skulle tas upp för fortsatt utredning, gick den svenska regeringen emot rekommendationen och sa nej.

    Sakernas tillstånd är att vi fortfarande, efter 20 år, inte med säkerhet vet vad som hände när Estonia förliste och sjönk. Det finns en officiell hypotes, formulerad av JAIC, men den är omvärvd av väl dokumenterade frågetecken. Märkligt nog har vraket aldrig genomgått en ordentlig undersökning för att söka kartlägga olycksförloppet. Inte ens skrovets yttersida har undersökts med den noggrannhet man kan förvänta sig vid en olycka av den här storleksordningen. Inte heller har dykare tillåtits ta sig in på färjans bildäck, och därför har det aldrig gått att säkerställa vilken last som fanns ombord på olycksnatten.

    Vi är således i den situationen att olyckan som ledde till att en stor färja sjönk i vårt innanhav och ligger på det beskedliga djupet av 80 meter – att jämföras med Titanics dryga 3 800 meter! – har lämnats ofullständigt utredd, och en osäkerhet kvarstår om vad som skedde när 852 människor fick sätta livet till.

    Oavsett vilken teori man kan ha om olyckans orsaker är det ett anständighetskrav att Estonia – på samma sätt som exempelvis alla flygplan som försvunnit i havet till följd av en olycka – blir föremål för en fullständig haveriutredning. Den enda rimliga målsättningen måste vara att göra allt som tekniskt går att göra för att försöka eliminera alla kvarvarande frågor.

    Tiden för att kunna göra detta blir alltmer knapp. Mycket talar för att Estonias vrak de kommande åren kan bli föremål för besök av civila dykare i privat regi, så som sker med alla förlista fartyg som är fysiskt åtkomliga. Uppgifter föreligger om att sådana besök redan har skett på senare år. Tekniken inom dykområdet har utvecklats starkt och det är numera möjligt även för sportdykare att gå ner till det djup Estonia ligger på. En förstärkt bevakning av Estonias vrak kommer inte att kunna hindra detta. Under alla förhållanden innebär denna utveckling att det brådskar att finna en lösning som både skyddar de omkomna och ger möjlighet att säkra en teknisk bevisning kring olycksorsaken.

    Vi – anhöriga, överlevande och andra engagerade medborgare – riktar en vädjan till landets styrande politiker att ta det ansvar som inte har tagits under de gångna 20 åren. Gör de insatser som behövs för att kompensera de gångna årens försummelser. Tillsätt en ny och sant oberoende haveriutredning för att söka den fulla vetskapen om olyckan. Låt utföra de noggranna tekniska undersökningar av vraket som behövs för att eliminera frågetecknen. Säkerställ, med hänsyn till den växande risken för ovälkomna besök vid vraket, att nödvändiga åtgärder hinner vidtas innan möjligheten att utreda olyckan går förlorad. Och slutligen: överväg på nytt möjligheten att följa Analysgruppens rekommendation att ta upp de dödas kvarlevor från Estonia.

    Hundratals omkomna från Estoniakatastrofen finns fortfarande nere i vraket, många av dem är svenskar. De fick aldrig komma hem efter sin sista resa över Östersjön. Men deras röster har inte tystnat, de fortsätter att ställa frågor genom oss levande. Sverige måste lyssna och agera, endast så lever vi upp till vårt anspråk på att vara en äkta rättsstat.

    LENNART BERGLUND

    ordf. Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, SEA

    PER BJÖRKMAN

    advokat

    LARS BORGNÄS

    journalist

    BERTIL CALAMNIUS

    anhörig

    INGER DAVIDSON

    f d civilminister

    ULLA-BRITT HAGSTRÖM

    kommun- och regionpolitiker

    KENT HÄRSTEDT

    riksdagsledamot, överlevande

    ANDERS JALLAI

    dykare, författare

    HENRIK S JÄRREL

    f d riksdagsledamot

    URBAN LAMBERTSSON

    ledarskapskonsult, överlevande

    ROLF SÖRMAN

    rektor, överlevande

    ANDERS ULFVARSON

    professor em., Chalmers

    CLAES-GÖRAN WETTERHOLM

    fartygshistoriker, författare

    LARS ÅNGSTRÖM

    f d riksdagsledamot

    MIKAEL ÖUN

    civilingenjör, överlevande

    Annons
    Annons
    X
    Foto: LEIF R JANSSON/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X