Annons
X
Annons
X

Jonna Bornemark: Scientismen tolererar bara sin egen tro

Det är fundamentalismen som är det största problemet med nyateismen. Religionskritiken är bara ett element i en i grunden politisk ideologi som försöker likställa sina föreställningar med objektiv vetenskap i kampen mot ett pluralistiskt samhälle.

Richard Dawkins var en frontfigur för kampanjen ”There’s probably no God” i London 2009, anordnad av British Humanist Association.

Richard Dawkins var en frontfigur för kampanjen ”There’s probably no God” i London 2009, anordnad av British Humanist Association. Foto: Akira Suemori/AP

Richard Dawkins har i svensk debatt givits platsen som förnuftets neutrala och vetenskapliga röst. Han fram­träder som vetenskapsmannen med samhällsrelevant budskap, deltar i tv-shower och drar fulla hus när han föreläser. Dawkins hör tillsammans med Sam Harris, Christopher Hitchens och Daniel Dennett till nyateismens internationella ledarskap, en grupp som växt sig allt starkare under 2010-talet och som omfamnats även av den svenska humaniströrel­sen. De är alla vana vid att få sätta kritiskt ljus på ­re­ligionen, vars företrädare har hamnat i försvarsställning.

I ”The evolution of atheism: The politics of a modern movement” (Oxford University Press) vänder den vid Uppsala universitet verksamme kanadensiske sociologen Stephen LeDrew på perspektiven och granskar nyateismen själv. Fokus ligger här inte på en filosofisk diskussion om de ateistiska argumentens hållbarhet utan snarare på vilka politiska krafter som ligger bakom uppsvinget, samt vilken ideologi och praktik som präglar denna rörelse.

Nyateismen är en av flera sorters ateismer i den ateistiska rörelsens historia från 1800-talet till idag. Denna historia har varit präglad av framför allt två olika inriktningar: en humanistisk och en scientistisk ateism. Den humanistiska linjen utvecklades av Feuerbach, Marx, Nietzsche och Freud som alla ­menade att religionen inte först och främst är något hinder för sann kunskap utan snarare är ett hinder för mänskligt välmående.

Annons
X

Även om dessa tänkare sinsemellan är väldigt olika har de inte desto mindre några gemensamma tankar. De menar till exempel alla att religioner vänder vår uppmärksamhet från det som är verkligt viktigt och att de skapar förtryckande strukturer. Marx menade också att religionen inte är sann i sina teologiska påståenden, men väl är ett sant ­uttryck för och manifestation av förtryck och lidande. Han kallar därför religionen för ”hjärtat i en hjärtlös värld”. Därmed innebär en kritik av religionen en kritik av en orättvis värld. Men det förtryck som religionen i många samhällen utövar kan ­också övertas av sekulära institutioner och därför är det just maktkampen och de sociala perspektiven som är viktigast. Den humanistiska ateismen söker därmed inte främst kunskap utan social transformation. Humanismen har därför också fokuserat på grundläggande värderingar om bildning, mänskliga rättigheter och tolerans över religiösa, etniska och kulturella skiljelinjer.

Den scientistiska ateismen, som nyateismen ­tillhör, skiljer sig på flera punkter ifrån denna humanistiska ateism. Den bygger istället på Darwins evolutionsteori och lutar sig idag framför allt mot evolutionspsykologi och neurovetenskap, som de menar att alla andra kunskapsanspråk kan reduceras till. En sådan universalisering är inte på något sätt en nödvändig konsekvens av Darwins världsbild eller av naturvetenskapen, utan snarare en ideologi som innebär att naturvetenskapen och dess mätbarhetsmetoder utgör den enda legitima kunskapsformen som ska guida oss på livets alla områden. Det finns till och med de som menar att etiken har en materialistisk bas som gör det möjligt att ge entydiga svar på vad det innebär att handla rätt. Scientism är alltså något helt annat än vetenskaplig verksamhet, som alltid är medveten om att den kunskap som skapas har sina strikta gränser, och bör därför förstås som en extrem vetenskapstro snarare än som vetenskaplighet.

Den scientistiska nyateismen är också en särskild sorts scientism med dess starka betoning på evolutionism. Den stannar inte vid Darwins förståelse av evolution, utan hämtar näring ur till exempel Herbert Spencers laissez-faire-individualism som utvecklar Darwins tanke om naturligt urval och den starkastes överlevnad (survival of the fittest) till att även gälla människans samhälleliga liv. Till skillnad från hos Darwin finns här en utvecklingsdeterminism och en utopisk idé om att religionen kommer att klinga av för att bereda plats för ett rent vetenskapligt samhälle.

Den upplysningstanke som därmed formeras innebär en tro på historien som en serie av framsteg och civilisering. Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni. Det är ­också därför ­LeDrew går så långt som till att kalla rörelsen fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen.

Varför har då denna scientistiska nyateism fått ett sådant uppsving just nu? LeDrew pekar på att det framför allt är den amerikanska samhällsutvecklingen som har påverkat utvecklingen. I USA har ateisten länge varit misstänkliggjord såsom den gudlösa kommunisten, men efter nine eleven är det istället den ­muslimska terroristen som är den främsta fienden, och ateismen kunde därmed bli patriotisk. Flera av nyateisterna har också bejakat en retorik kring ­”civilisationernas krig”, och både Christopher ­Hitchens och Sam Harris stödde krigen i Irak och Afghanistan och försvarade användningen av tortyr. De har därmed deltagit i att formulera en konflikt mellan upplysningens män och muslimska ”bar­barer”, en retorik även Dawkins alltmer anammat.

Vid sidan av denna utveckling är det debatten med den amerikanska kristna högern, med dess diskussioner om kreationism och intelligent design, som allra mest har präglat den nyateistiska rörelsen. Deras scientism innebär som vi har sett att de är emot allt som motsäger darwinism och evolutionsteori och därför är kreationisterna den självklara huvudfienden. Nyateisternas syn på religion är därmed präglad av den mest fundamentalistiska formen av kristendom. Religionen uppfattas i linje med detta som en pseudovetenskaplig teori om ­naturliga fenomen, och Gud uppfattas som en ­pseudovetenskaplig hypotes man tar till när vetenskapliga förklaringar inte räcker till.

När vetenskapen utvecklas minskar också utrymmet för Gud och slutligen finns ingen plats kvar. Darwins evolutionsteori tvingar slutligen ut Gud ur hans sista tillflyktsort: livets uppkomst. Om Gud skulle finnas skulle han vara ett objekt för vetenskapliga undersökningar. Vad nyateisterna inte ser är att det bara är i relation till en bokstavstroende läsning av Bibeln som en sådan tolkning av ­religionens centrala frågor stämmer. Kristna och ateistiska fundamentalister definieras i kontrast till varandra och är därmed också väldigt lika, de utgör två olika lag som spelar på samma plan.

Utifrån denna scientistiska ideologi är det alltså inte bara religionen och samhällsvetenskapen som blir ­problematisk, utan även idén om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle som utgår ifrån att ingen enskild åsiktsriktning har monopol på sanningen. En sådan position uppfattas som alltför relativistiskt. Framför allt är det viljan att ge plats för islam i det västerländska samhället som uppfattas negativt. Sam Harris kunde till och med bli tveksam till initiativen till att ta bort kristna kors i skolklassrum eftersom han inte kunde veta om detta var en eftergift mot mångkulturalismen, det vill säga en eftergift gent­emot islam, snarare än gentemot ateismen. I relation till islam har nyateisterna ibland till och med kunnat ha en enad front med den kristna ­högern.

Även i dessa politiska sammanhang visar sig rörelsens fundamentalistiska drag. Harris menar att vissa tankar kan vara så farliga att det kan vara etiskt rätt att döda folk som har dem. På liknande sätt har Dawkins flera gånger uttryckt att religiös socialisering är en sorts barnmisshandel och värre än sexuella övergrepp. Han menar därför att staten borde ha skyldighet att skydda barnen och ta dem ifrån sina religiösa föräldrar. Denna förespråkare för tankefrihet vill alltså straffa föräldrar som delger sina barn sin världsbild, en uppfattning inte långt från en orwellsk dystopi och som av flera samhällsvetenskapliga forskare kallats det universalistiska förnuftets våld.

Religionskritiken är alltså bara ett element i en ideologi som har till mål att försvara en scientistisk världsbild med vetenskapen som enda auktoritet. En ideologi som är i grunden politisk och som naturaliserar och universaliserar sina föreställningar genom att likställa dem med objektiv vetenskap och naturlagar.

Inom de internationella ateistiska och sekulära organisationerna har det sedan länge funnits en spänning mellan de humanistiska och scientistiska krafterna. År 2010 blev det en öppen konflikt mellan dessa positioner när den mer humanistiskt lagda Paul Kurtz, grundare av Council for Secular Humanism, förlorade makten över denna organisation till nyateisterna, vilka Kurtz själv kallat en sekulär motsvarighet till religiös fanatism.

Denna spänning mellan det upplysta förnuftets monopol på sanningen och ett pluralistiskt tankesätt återfinns även hos de svenska Humanisterna. Trots att Humanisternas medlemstal måste anses blygsamt är de kapitalstarka och har haft stort ­medialt genomslag de senaste åren. Traditionellt har den svenska rörelsen varit starkt präglad av en humanistisk och pluralistisk tradition, men en ökande kritik av islam på gränsen till islamofobi och det stora inflytandet av Dawkins under senare år gör dock att man kan undra vart rörelsen är på väg.

Richard Dawkins var en frontfigur för kampanjen ”There’s probably no God” i London 2009, anordnad av British Humanist Association.

Foto: Akira Suemori/AP Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X