Annons
X
Annons
X

Sartres brev kom försent till Akademien

Hävd sekretess. Beslutet om att ge Jean-Paul Sartre Nobelpriset i litteratur var i princip fattat när Akademien mottog ett brev där författaren och filosofen uttryckligen tackade nej. Trots att Akademien vädjade till Sartre att ta emot priset så vägrade han ta emot det.

Jean-Paul Sartre i hemmet, april 1970.

Jean-Paul Sartre i hemmet, april 1970. Foto: AOP

Alltsedan Jean-Paul Sartre tilldelades Nobelpriset i litteratur har det talats om att han skulle ha tackat nej redan innan Svenska Akademien fattat sitt beslut. Efter att rykten och en artikel i Le Figaro Litteraire (15–21 oktober) hade pekat ut Sartre som 1964 års Nobelpristagare i litteratur skulle ett brev ha skickats med ett artigt men tydligt nej.

Ingen har egentligen tvivlat på brevet och det har ju hela tiden stått Sartre fritt att berätta om detta. Men Akademien har med hänvisning till sekretessen förnekat eller inte kommenterat ett sådant brev.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När nu sekretessen på Nobelkommitténs handlingar hävs kan konstateras att Sartre med eftertryck skriver till Akademien att han inte vill bli upptagen på listan över pristagare, varken 1964 eller i framtiden och att han inte kommer att kunna acceptera en sådan utmärkelse. Brevet som är avsänt den 14 oktober och ställt till Nobelstiftelsens direktör Nils Ståhle kom för sent. Beslutet var i princip fattat, vilket Akademiens nyblivne ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow skriver i ett svarsbrev till Sartre, där han också vädjar till denne att ompröva sitt beslut. Som vi vet vägrade Sartre och är därmed den ende litteraturpristagare som frivilligt avstått utmärkelsen.

    Annons
    X

    Det var på sitt sammanträde den 17 september 1964 som Nobelkommittén bestämde sig för att till Akademien föreslå Jean-Paul Sartre som det årets litteraturpristagare. Till andra namn utsågs Michail Sjolochov. Mot beslutet reserverade sig Karl Ragnar Gierow som i stället föreslog Michail Sjolochov som första och Sartre som andra namn. Även Eyvind Johnson hade invändningar och ville som andra namn efter Sartre se poeten W H Auden. Kommitténs oenighet och den långvariga ambivalensen till Sartres litterära och filosofiska verksamhet kan ha bäddat för en livlig diskussion i Akademien, som ändå slutade med en majoritet för Sartre. Därför är det inte heller en alltför långsökt spekulation att hade brevet kommit betydligt tidigare hade de tveksamma och negativa fått ytterligare ett argument för att inte prisa Sartre.

    För även i sitt slutliga stöd för Sartres kandidatur uttrycker Nobelkommitténs ordförande Anders Österling sin ambivalens. Han skriver: ”Jean-Paul Sartre har i år framlagt första volymen i sin länge väntade självbiografi, Les Mots, en kvick och obarmhärtig satir i memoarform, som säkerligen avser att bilda upptakt till ett nytt och betydande företag i hans omfattande produktion. Sartres starka och oberoende personlighet har blivit en andlig maktfaktor i Europa, periodiskt omstridd och beundrad, om också hans inflytande på senare år tycks ha minskats. Hans rent litterära skapande förefaller på flera punkter bundet och hämmat av hans iver att praktiskt exemplifiera sina teorier, och det kan givetvis befaras, att Nobelpriset i hans fall skulle uppfattas som ett slags hallstämpel på hans filosofi, den något tvivelaktiga existentialismen. Med stöd av det mycket klargörande sakkunnighetsutlandet finner jag dock att Sartres kandidatur, som har stått på listan under en följd av år, nu får anses mogen till avgörande, trots vissa reservationer är jag därför för min del beredd att ansluta mig till detta förslag som den måhända bästa lösningen.”

    Vid den avslutande omröstningen torsdagen den 22 oktober redogjorde Karl Ragnar Gierow också för det brev Sartre skickat, men uppenbarligen togs ingen hänsyn till det. I en annan text, skriven på Akademiens officiella papper och undertecknat Gierow (tänkt som ett yttrande från Akademien som aldrig publicerades) vill ständige sekreteraren skingra den okunnighet som har förekommit i spekulationerna kring Nobelpriset. I brevet, som alltså bekräftar brevväxlingen poängteras att Akademien aldrig söker förhandsinformation om kandidaters inställning till eventuellt pris. Ledstjärnan är principerna i Nobels testamente och den litterära bedömningen ”utan hänsyn till vare sig nationalitet, ras, religion eller ideologi. Tanken på en politiskt färgad bedömning är lika främmande för prisutdelaren som för donatorn.”

    Jean-Paul Sartre som föreslogs första gången 1957, samma år som priset tilldelades Albert Camus, var från början en kontroversiell kandidat. Det fanns såväl hos Akademien som i sakkunnighetsutlåtandet, vilket skrivits av författaren och kritikern Ebbe Linde, tvivel på beständigheten i Sartres skönlitteratur och filosofiska tankar. Kommittén konstaterar 1957 att ”förslaget bör ställas på framtiden, dels därför att hållbarheten och den historiska betydelsen av Sartres filosofiska idéer kräva säkrare underlag /…/”.

    Sartre föreslås därefter varje år men hans kandidatur skjuts på framtiden och 1962 heter det: ” Existentialismen som filosofisk moderörelse synes f.n. vara på retur, men att rättvist bedöma dess valörer och verkningar får i varje fall anses kräva ett längre tidsperspektiv.”

    Inget väsentligt hade förändrats i Sartres tänkande 1964 men några saker kan ha påverkat Nobelkommitténs ställningstagande. Uppenbart är att publiceringen av ”Les mots” gav diskussionen en positiv skjuts och möjligen också att det gått en rimlig tid sedan Algeriets självständighet 1962, en kamp där Sartre varit oerhört tongivande på algeriernas sida och följaktligen i konflikt med den franska regimen. Men ingen kan förneka att mycket av den samtida debatten, den filosofiska diskussionen och litteraturen kretsade kring Jean-Paul Sartre, trots hans ibland förvirrade ideologiska ställningstaganden. Till och med ärkefienden de Gaulle lär ha sagt, i samband med att Sartre hotades av arrestering, ”Man rör inte vid vår tids Voltaire!”

    Men varför tackade då Sartre nej? Han behövde pengarna. I en text publicerad i Le Figaro 23 oktober 1964 beklagade Sartre att hans nej lett till skandal. Men på grund av sin ställning som författare har han alltid tackat nej till utmärkelser och medlemskap i framstående institutioner. Han menar att en författare som blir en del av ett pris eller en institution alltid kommer att förknippas med den och en författare ska aldrig tillåta sig att bli förvandlad till en institution. Vidare ansåg han att de tidigare Nobelpriset inte jämlikt representerade författare från alla ideologier och nationer och därför skulle ett pris till honom kunna feltolkas.

    Claude Lanzmann beskriver i sin självbiografi ”Haren i Patagonien” Sartres våndor. ”Man ska inte tro att det var lätt för honom att tacka nej till Nobelpriset”, skriver han, ”han var i skriande behov av pengar och skulle ha fått en tids lindring av prissumman.” Lanzmann försökte övertala honom att ta emot priset men fick han till svar: ”Jag skulle på sin höjd ha accepterat fredspriset för mitt arbete till förmån för algerierna.”

    Pengabrist skulle förbli ett evigt bekymmer för Nobelpristagaren och hans entourage. Enligt Lars Gyllensten, i boken ”Minnen bara minnen” ska Sartre själv eller någon honom närstående ha hört av sig 1975 med en förfrågan om Nobelprispengarna fanns tillgängliga. Den gången fick Sartre ett nej.

    För övrigt: Ovanligt många svenska författare förekommer på 1964 är lista över möjliga Nobelpristagare: Eyvind Johnson, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Moberg, Nelly Sachs.

    *

    1964 års förslagslista omfattade 76 namn, därav 19 som föreslogs för första gången. Bland dessa var de blivande Nobelpristagarna Miguel Angel Asturias (pristagare1967) och Camilo Jose Cela (1989).

    *

    Den engelskfödde poeten essäisten W H Auden tycks bli den som under flera år hamnar högt på korta listan men aldrig får priset. Han var aktuell både 1963 och 64 och enligt akademiledamoten Kjell Espmark i boken ”Det litterära Nobelpriset” finns han med även de kommande åren bland nästan-pristagarna. Auden är nog ett av de författarskap som med en långsiktigt perspektiv inte borde ha förbigåtts.

    *

    Den tyskspråkige poeten Paul Celan föreslås för första gången. Men i sitt utlåtande, efter att ha hyllat honom som en av ”de bästa företrädarna för Tysklands moderna lyrik” avvisas han förvånande bryskt: Kommittén kan dock icke finna, att kandidaturen motsvarar anspråken på en hög internationellt utmärkelse.” Kanske är detta en fingervisning om varför Celan – som det ibland spekulerats i – inte fick dela priset med Nelly Sachs 1966.

    Annons

    Jean-Paul Sartre i hemmet, april 1970.

    Foto: AOP Bild 1 av 3

    Alltsedan Jean-Paul Sartre tilldelades Nobelpriset i litteratur har det talats om att han skulle ha tackat nej redan innan Svenska Akademien fattat sitt beslut.

    Foto: JEAN PAUL SARTRE, NOBELPRISTAGARE I LITTERATUR 1964. Bild 2 av 3

    I dag hävdes sekretessen kring Akademiens dokument om Sartres Nobelpris.

    Foto: TT Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X