Annons
X
Annons
X

Sanningen om den mest omstridda Nobelpristagaren

När Michail Sjolochov fick Nobelpriset i litteratur 1965 jublade den sovjetiska regimen medan kritikerna skällde. SvD:s Kaj Schueler har läst dokument – som fram till nu varit hemliga – kring Svenska Akademiens omstridda beslut för 50 år sedan.

Michail Sjolochov (1905–1984) fick Nobelpriset i litteratur 1965.

Michail Sjolochov (1905–1984) fick Nobelpriset i litteratur 1965. Foto: TT

Det var en enig Nobelkommitté som föreslog 1965 års Nobelpris i litteratur till Michail Sjolochov, efterkrigstidens kanske mest omstridda och ifrågasatta val, såväl politiskt som litterärt. Men 1965 var det klappat och klart för Sjolochov och uppenbarligen behövdes inga omfattande diskussioner i kommittén. Redan året dessförinnan var Sjolochov en huvudkandidat och den nytillträdde ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierow hade då i en reservation förordat Sjolochov framför Sartre.

Det fanns en majoritet för pristagaren i Svenska Akademien även om medieuppgifter 1965 gjorde gällande att ledamoten Gunnar Ekelöf hade reserverat sig mot beslutet. Men varken detta eller olika eventuella påtryckningar på Akademien kan styrkas av årets frisläppta handlingar.

Sjolochov hade stått länge på listan, fast avvisats med att han inte producerat något nytt av samma dignitet som förstlingsverket ”Stilla flyter Don”. Men Nobelkommitténs ordförande Anders Österling markerar att kandidaten även i år har ”oförminskad aktualitet”: ”Hans romanserie från Donkosackernas land är ett klassiskt mästerverk, som vid varje omläsning bevarar sin glans, och detta folkliga epos utgör alltjämt en odiskutabel grund för utmärkelsen, om också den kommer väl sent.”

Annons
X

Däremot diskuterade kommittén ett udda, ja närmast dumdristigt förslag att priset skulle delas mellan Anna Achmatova och Michaeil Sjolochov. Tanken att poeten Achmatova, som ideligen trakasserades av regimen och förbjöds att skriva, skulle dela scen med prosaisten och ledamoten av Kommunistpartiets centralkommitté är närmast otänkbar. Förslagets upprinnelse är lite oklart, men eftersom det var första året Achmatova föreslogs till Nobelpriset får vi anta att det har väckts inom kommittén.

Österling avvisar dock tanken och konstaterar att det enda de har gemensamt är språket. Däremot för han här ett intressant resonemang kring delade priser. Erfarenheterna från 1904 och 1917 är avskräckande, men han har inga principiella invändningar mot att priset delas. Litteraturpriset kan i undantagsfall delas om vissa förutsättningar uppfylls och det inte ger intryck av att vara en nödkompromiss. Österling skriver att det är möjligt ”då det gäller två på samma språkfält och i samma litteraturgren verksamma författare, vilkas respektive förtjänster icke kan avvägas utan att valet innebär en flagrant orättvisa mot någondera”. (en formulering som möjligen bäddade för 1974 års pris till Eyvind Johnson och Harry Martinson).

Kommittén hade under 1965 även diskuterat möjligheten att dela priset mellan dels Miguel Angel Asturias och Jorge Luis Borges och dels mellan Samuel Joseph Agnon och Nelly Sachs. Båda konstellationerna avvisas av Österling, vilket ju med dagens ögon kan tyckas lite pittoreskt. Asturias fick ensam priset 1967 och det uteblivna priset för Borges betraktas ju som ett av Akademiens stora misstag. Agnon och Sachs fick däremot, till omvärldens förvåning, dela priset 1966.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Österling förutser den möjligheten med en något krystad – och av tidsandan sannolikt motiverad – förklaring om att de tillsammans representerar ”det judiska folködets patetik i vår tid, vilket i och för sig gör detta delningsförslag mera naturligt och bärkraftigt än de andra”.

    Litterärt har författarna dock inte mycket gemensamt och det får Österling att ändå tveka 1965: ”Agnons hebreiska författarskap synes mig ensamstående i sin art medan Nelly Sachs poesi, hur högt man än vill värdera den, påkallar jämförelser med andra betydande prestationer i tyskspråkig diktning från senaste årtionden.” Den uppfattningen delades inte, som vi kommer att se om ett år, av andra Akademieledamöter.

    Så fort 1965 års pris till Michail Sjolochov presenterades för omvärlden utsattes Akademien för kritik. Det främsta undantaget var naturligtvis den sovjetiska regimen. Den jublade lika högt som den skällt när Pasternak tilldelades priset 1958. Även om Sjolochov hade många svenska tillskyndare inom författarkåren, så var svenska medier mycket svala. Priset kom för sent.

    Kulturcheferna Bo Strömstedt (Expressen) och Olof Lagercrantz (DN) kritiserade med ironiska övertoner valet. Lagercrantz frågar sig om detta var en politisk handling snarare än en litterär. Dock välkomnar han priset till Sjolochov lite senare i artikeln. Men Strömstedt är mer omedgörlig och avslutar sin artikel med orden ”Stilla flyter Akademien. Låt UD ta över hela apparaten”.

    Dock bör det påpekas att den överdådiga, mustiga och folkliga epik som ”Stilla flyter Don” representerar stod högt i kurs i dåtidens litterära värld (och romanen går att läsa än i dag). Steinbecks ”Vredens druvor”, Väinö Linnas romaner, Vilhelm Mobergs Utvandrarepos är några andra exempel.

    Däremot är det med politiska och litteraturpolitiska utgångspunkter – då som i dag – svårare att förstå valet. Även om Akademien brukar vara noga med att poängtera att man inte tar politiska hänsyn vid val av pristagare, så framgår det av tidigare protokoll att sådana överväganden kan spela roll.

    Ezra Pound avvisades 1959 med motiveringen att han ”alltjämt propagerar idéer av en beskaffenhet som avgjort står i strid med Nobelprisets anda”. Då gällde det fascismen. Men vi vill väl ändå inte tro att Akademien ansåg att stalinismen och kommunismen inte stod i strid med testamentets ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Michail Sjolochov var inte bara medlem i Kommunistpartiet utan också ledamot av centralkommittén. Han var inte bara författare utan även en representant för staten.

    Av många sågs han också som anpassling. 1953 reviderade han, sannolikt tillsammans med politruker, ”Stilla flyter Don” efter Stalins proklamerade föreskrifter. Dialektala och folkliga uttryck skulle bort, skrivningar kring inbördeskriget och revolutionen bättre anpassas till rådande sovjetisk historieskrivning. En omarbetad upplaga utkom.

    Stalin dog och Chrusjtjov kom till makten och en ny upplaga av romansviten utkom i samband med att författarens samlade verk utgavs. Då gick man i stort sett tillbaka till ursprungstexten, även när det gäller de politiskt känsliga delarna. Den här gången tycks författaren ha deltagit mer aktivt i redigeringen, enligt vad Nils Åke Nilsson, Akademiens sakkunnige vad gäller Sjolochov, har skrivit.

    Men striden om ”Stilla flyter Don” upphörde inte här. 1974 dök det i Paris upp en sensationell skrift i vilken Michail Sjolochov anklagades för plagiat. Texten uppgavs vara skriven av en avliden sovjetisk litteraturkritiker, benämnd D. Förordet var författat av Alexander Solzjenitsyn. I förordet stöder Solzjenitsyn det budskap som framförs i skriften: största delen av ”Stilla flyter Don” har inte skrivits av Michail Sjolochov utan av en annan kosackförfattare, Fjodor Krjukov.

    En udda grupp forskare i Sverige och Norge, däribland docenten i slaviska språk Sven Gustavsson, byrådirektören vid FRA och kryptoexperten Bengt Beckman, den norske forskaren i slavistik och språkstatistik Geir Kjetsaa, bestämde sig för att söka sanningen. Två år senare presenterade gruppen en statistisk lingvistisk analys av texter från de båda författarna och kom till slutsatsen att ur språklig synpunkt är det Sjolochov som skrivit ”Stilla flyter Don”.

    Bilden av Michail Sjolochov lär även framöver pendla mellan bortglömd och omstridd.

    Annons

    Michail Sjolochov (1905–1984) fick Nobelpriset i litteratur 1965.

    Foto: TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X