Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Mats Johansson: Sälen: Ska (M) hinna ikapp opinionen?

Säkerhetsrådet

Den årliga undersökningen av försvarsviljan från MSB visar att en majoritet av väljarna vill se en starkare säkerhetspolitik. Ska (M) hinna ikapp opinionen, undrar Mats Johansson.

Det var under Göran Persson som den stora brigadslakten ägde rum. Men hedersvakten behölls, som här vid besök av Saudiarabiens dåvarande kronprins Abdullah bin Abdulaziz 2001.

Det var under Göran Persson som den stora brigadslakten ägde rum. Men hedersvakten behölls, som här vid besök av Saudiarabiens dåvarande kronprins Abdullah bin Abdulaziz 2001. Foto: Janerik Henriksson/TT

Den säkerhetspolitiska framtiden ter sig allt mer osäker, men flera säkra saker går att säga om opinionen i Sverige, att döma av den årliga undersökningen av försvarsviljan från Myndigheten för säkerhet och beredskap (MSB), som presenterades vid Sälenkonferensen i måndags.

– Svenskarnas försvarsvilja är hög och obruten. En bastant majoritet anser att vi ska försvara oss mot angrepp: 72 procent för, 15 mot.

– Väljarna är beredda att betala mer för detta. En klar majoritet stöder ökade försvarsanslag: 54 procent för ökning, 6 procent för minskning.

Annons
X

– Värdlandsavtalet med Nato har ett starkt stöd. Tre gånger fler är för ”fördjupat samarbete” än mot: 48 – 15.

– Sedan 2011 minskar motståndet mot Natomedlemskapet år för år. Sedan 2014 är fler för anslutning än mot: 48 - 35.

På samtliga punkter är den rödgröna vänsteropinionen för nedrustning och allianslöshet avtagande eller marginaliserad. Särskilt när det gäller hållningar av militant schoritheorinism, som bullrade som värst med ren lögnpropaganda i kampanjen mot värdlandsavtalet inom socialdemokratin, är det uppenbart att medielarmet inte speglade den stora tysta majoriteten.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Några huvudpunkter med myndighetens egna ord:

    ”2008 skedde en förändring i opinionen då andelen som förordade ökade anslag för första gången i mätserien var större än andelen som önskade oförändrade anslag. Resultaten i årets undersökning ligger för alla svarsalternativ på samma nivåer som i undersökningarna från 2014 och 2015. 54 procent anser att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas. Detta innebär att det skett en ökning med 16 procentenheter av denna andel jämfört med 2013. 21 procent anser att försvarsutgifterna bör behållas oförändrade och 6 procent anser att de ska minskas.”

    En liknande tendens gäller Natorelationen:

    ”2014 var första gången under mätperioden som andelen av befolkningen som anser att Sverige snarast eller på sikt bör söka medlemskap i Nato var större än andelen som anser att Sverige bör stå utanför Nato, 48 procent jämfört med 35 procent. Resultaten från 2015 och 2016 års undersökningar bekräftar denna opinionsändring. Andelen som anser att ett medlemskap bör sökas på sikt är fortfarande störst (av de alternativ som förespråkar medlemskap). Andelen som förespråkar medlemskap snarast har dock nästan tredubblats sedan 2012.”

    MSB:s mätserier har stort värde som stöd för de politiker som inte agerar utifrån en naturlig insikt om att försvar av det egna territoriet är en basuppgift för staten som definierar själva nationsbegreppet och utgör grunden för ett suveränt lagstyre i en fientlig omvärld. Sådana finns; de behöver räcka upp fingret i luften för att av vindriktningen förstå vad som är rätt och riktigt.

    Den insikten – eller snarare instinkten – försvagades markant på 90-talet då den stora avvecklingen av försvaret inleddes under Göran Perssons styre, en detalj som försvarsminister Hultqvist gärna glömmer. Då fanns en ursäkt i form av den omvärldsanalys som visserligen felaktig men allmänt spridd predikade att den eviga freden hade infunnit sig i vår världsdel med anledning av Sovjetunionens upplösning.

    Trots alla tecken på motsatsen under den ryska upprustningen i det andra kalla kriget från Putins tillträde vid millennieskiftet levde ursäkten kvar långt in under alliansregeringens åtta år vid makten. Det är firma Reinfeldt & Borg som bär ansvaret för att försvarsfrågan fortfarande är ett handikapp för moderaternas trovärdighet som regeringsparti, belagt i opinionsmätningar som visar hur förtroendet för det tidigare ledande försvarspartiet skadades av den schlingmanism som predikade att de ”nya” moderaterna måste göra sig av med inte bara pärlhalsbanden utan också den ”gamla” försvarsvänligheten för att uppfattas som ”nya”.

    Retoriken om försvaret som ”särintresse” fungerade, signalen gick fram till de moderater som lämnade partiet och än idag tvekar över alternativen. Efter Putins fjärde krig (Tjetjenien 2, Georgien, Ukraina och Syrien) framstår den förra moderatledningens omvärldsanalys som ett politikmisslyckande som inte kan döljas av det faktum att det inleddes av s-regeringar och delades av övriga allianspartier.

    Skuldfördelningen är nu en fråga för historikerna, men debaclet har ett kvardröjande politiskt pris; trots ansenliga insatser av företrädare som Gunnar Hökmark och Hans Wallmark väntar en mödosam vandring under pågående moderat återtåg. Det som snabbt och effektivt förlorades i förtroende kan inte lika enkelt förtjänas åter. Nu gäller det att hinna ikapp opinionen.

    Det är ändå en mer tacksam uppgift för enade moderater än för de regeringspartier som är splittrade sinsemellan och internt, von Sydow-realister mot Wallström-nedrustare och gröna pacifister.

    MATS JOHANSSON, redaktör för SvD Säkerhetsrådet och ordförande i tankesmedjan Frivärld, har utvecklat den moderata kritiken i boken Kalla kriget 2.1 – Onda imperiets återkomst som nu finns i bokhandeln i uppdaterad pocketversion.

    Annons

    Det var under Göran Persson som den stora brigadslakten ägde rum. Men hedersvakten behölls, som här vid besök av Saudiarabiens dåvarande kronprins Abdullah bin Abdulaziz 2001.

    Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X