Annons
X
Annons
X

Martin Gustafsson: Så sålde vi våra själar till nätjättarna

Den utbredda acceptansen av den digitala massövervakningen har förmodligen att göra med föreställningen att det bara är onda aktörer som har något att frukta. I boken ”Vem kan man lita på?” visar ­Wilhelm Agrell att detta sätt att resonera är ett allvarligt misstag.

Foto: AOP

I en tidigare understreckare skrev jag om den amerikanske säkerhetsexperten Bruce Schneiers uppmärksammade bok, ”Data and Goliath”, som gavs ut förra året. Schneiers framställning av vår samtid som massövervakningens gyllene tidsålder är både spännande och skrämmande. På mindre än 20 år har vi byggt upp ett samhälle där i stort sett allt vi gör registreras och sparas utan att vi har någon nämnvärd kontroll över hur uppgifterna ställs samman och används. Om du bär omkring på en smart telefon, brukar använda betalkort, har för vana att googla saker du undrar över, samt är hyfsat aktiv på sajter som Facebook och Instagram – ja, då kan den som har tillgång till de data du efterlämnar i stort sett ta reda på vad som helst om dig.

Vi formligen spyr ut personlig information om oss själva – ofta helt bekymmerslöst, utan att alls tänka på det. Schneier ser en likhet mellan vårt förhållningssätt och det tidiga industrisamhällets hejdlösa utsläpp av föroreningar rakt ut i luft och hav. Om 30 år kommer våra barn att undra hur vi så tanklöst kunde sprida våra data omkring oss, förutspår han. Vi har lärt oss att industrins utsläpp måste begränsas genom lagstiftning och kontrollerande institutioner. Och vi kommer att tvingas inse att en motsvarande kontroll måste utvecklas när det gäller inhämtning, lagring och spridning av data.

Men är det då verkligen så farligt om vi massövervakas? Är det inte bara bra om de som har ­något att dölja upptäcks? Vi hederliga medborgare, vi som har rent mjöl i påsen, har ju inget att vara rädda för! Eller?

Annons
X

”Inga argument för massövervakningens harmlöshet upprepas så ofta och med sådant eftertryck som just detta”, konstaterar Wilhelm Agrell i sin rafflande redogörelse för den moderna underrättelseverksamhetens historia, ”Vem kan man lita på?” (Historiska Media). President Obama kom själv att hemfalla åt det när han försvarade den urskillningslösa övervakning som avslöjades av Edward Snowden 2013. Agrell identifierar tre huvudsakliga fel med detta sätt att resonera.

För det första bygger det på antagandet att den hederliga medborgarens rena mjöl per automatik identifieras som rent och därmed ignoreras av övervakningssystemet. Men så är det inte alls. Historien har gång på gång visat hur det renaste mjöl kan fastna i sållet när en undersökning väl drivs tillräckligt långt. Till exempel kartläggs misstänkta terroristers nätverk inte bara genom att man fastställer vilka de haft direktkontakt med via telefon eller mejl, utan i flera led genom att man identifierar kontakternas kontakter, och dessutom dessa kontakters kontakter. Det säger sig självt att många människor som inte alls har med saken att göra då kan komma att utsättas för rätt obehagliga saker.

För det andra finns det, menar Agrell, en tendens att underskatta kraften i det konspirativa tänkande som ofta präglar den som övervakar. Till slut blir till och med avsaknaden av misstänktheter misstänkt, konstaterar han; hotbilden ska bekräftas till varje pris.

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det tredje felet är att det inte är vi själva som bestämmer vilket mjöl som är rent och vilket som inte är det. Det bestäms av övervakarna. Har man rent mjöl i påsen om man lever i ett homosexuellt förhållande? Visst, i dagens Sverige; men inte under 1950-talet; och knappast i dagens Ryssland. Har man rent mjöl i påsen om man är ansluten till en fackförening? Inte överallt eller i alla tider. Har en visselblåsare rent mjöl i påsen? Inte enligt den som blir avslöjad, förstås.

    Men om man nu ändå råkar leva under en hyfsat anständig demokratisk regim och dessutom är en hyvens människa – bör man då ändå inte tolerera långtgående övervakning, om den nu utgör ett ­redskap för att värna den demokratiska regimens fortlevnad i en omgivning av antidemokratiska mörkerkrafter?

    Som jag nämnde i gårdagens artikel finns det skäl att betvivla att massövervakning verkligen är ett särskilt effektivt medel när det gäller att bekämpa terrorism. Men det finns också en annan poäng att göra här. Om man vill värna demokratin med hjälp av system som själva inte är utformade enligt demokratiska grundprinciper utan till sin design är förvillande lika de som kommer till användning i en totalitär stat, så tar man en enorm risk. Man lämnar så att säga öppet mål åt varje antidemokratisk ledare som lyckas ta makten: denne har då bara att ta över redan existerande system, lagar och institutioner för eget bruk. Med andra ord blir det lättare för en sådan ledare att smyga in en verkligt totalitär övervakning, eftersom det inte behövs några stora förändringar i de strukturer som tidigare använts för att värna en demokratisk stat.

    Därför är det viktigt att bygga in demokratin i själva systemen, genom starka lagliga och institutionella mekanismer för att kontrollera och begränsa övervakningen. Visst, sådana lagar och institutioner kommer aldrig att fungera perfekt. Men bara det att de finns är på plats innebär att eventuella förändringar i antidemokratisk riktning blir tydliga. Om en ledare blir vald som visar sig vilja förändra landet i totalitär riktning – och vem kan idag säga att det inte skulle kunna hända också i vårt land? – så skulle existensen av sådana ­motspänstiga mekanismer tvinga ledaren att visa korten. Han eller hon skulle ju faktiskt behöva ändra lagarna och rasera institutionerna. Och det kunde förväntas väcka reellt motstånd.

    Det finns ett fjärde och mycket viktigt skäl till att rent-mjöl-i-påsen-argumentet inte fungerar – ett skäl som Agrell inte tar upp, men som spelar en central roll i Schneiers diskussion. Rent-mjöl-i-påsen-argumentet bygger nämligen på den outtalade förutsättningen att en personlig, oövervakad sfär skulle vara viktig bara för den som gör något fel. Men – som Schneier noterar – detta är ju befängt om man tänker på saken. När du går på toaletten eller älskar med din partner, gör du inget som är fel. Att söka ett jobb utan att ens nuvarande arbetsgivare vet om det är inte att göra något fel. Att själv välja om, och när, och för vilka man ska berätta att man har fått ­cancer är inte fel. Och att helt enkelt vilja vara ifred är inte heller fel, utan något man har rätt att förvänta sig att ens medmänniskor respekterar.

    Ibland hävdar självutnämnda förståsigpåare att vi människor håller på att genomgå en djup mental förändring, där vi så småningom inte längre kommer att bry oss om gränsen mellan offentligt och privat. Oftast sägs sådana saker av människor som har ett uppenbart egenintresse av att vi kopplar upp oss och våra prylar på längden och på tvären. Schneier citerar ett par rätt korkade uttalanden i den riktningen av Mark Zuckerberg (Facebooks vd) och Eric Schmidt (tidigare vd för Google).

    Människor är olika när det gäller vilka delar av sitt privatliv man är villig att dela med sig av, och med vilka personer. Vi värnar i olika hög grad om att få hålla våra angelägenheter för oss själva. Och naturligtvis kunde man tänka sig att det sker övergripande förskjutningar på det området, så att fler ser det som naturligt att öppna sig inför andra ­också när det gäller mycket intima detaljer.

    Jag vill inte beklaga eller moralisera över en sådan utveckling. Så länge folk är något­sånär klara över vad de håller på med, skulle den säkert kunna ha mycket gott med sig. Men problemet är att om nätet är det forum där en sådan exponering äger rum, så har vi faktiskt ingen chans att veta vilka vi öppnar oss för och hur de data vi lägger ut kommer att användas. Schneier gör troligt att om vi verkligen visste hur våra personliga uppgifter utnyttjas i sammanhang över vilka vi helt saknar kontroll, så skulle vi vara betydligt försiktigare med vad vi ­avslöjar om oss själva. Pratet om den djupgående mentala förändringen tjänar alltför ofta syftet att hålla kvar detta dolda utnyttjande utom synhåll för oss.

    Men kunde vi inte lösa problemet helt enkelt genom att vi får insyn i hur plattformsägarna hanterar vårs uppgifter, och att vi ges tillfälle att godkänna villkoren innan vi använder deras tjänster? Tja – men det gör vi ju redan. Och hur många av oss orkar läsa igenom deras detaljerade listor? Ingen, naturligtvis. Den skarpa medieanalytikern Helen Nissenbaum talar i detta sammanhang om en ”transparensens paradox”. För att vi i praktiken verkligen ska läsa användarvillkoren, så måste dessa texter förenklas och kortas ner – men sam­tidigt sitter djävulen just i de detaljer som då kommer att rensas ut. Givet hur komplexa och ständigt föränderliga sammankopplingarna mellan nätets olika aktörer är, så finns det helt enkelt ingen praktisk möjlighet för oss som enskilda individer att spela på jämna villkor med de kommersiella bjässarna.

    Här ser vi återigen behovet av potent lagstiftning och starka samhälleliga institutioner som reglerar datahanteringen på nätet. Nissenbaum jämför med läkemedelstestning: också här skriver deltagarna på villkorslistor vars detaljer de inte begriper, och vi har förstått att det därför också behövs rigorösa juridiska och institutionella kontrollmekanismer som hjälper till att förhindra att deltagarna utnyttjas.

    I tredje världen, där dessa mekanismer är ­svagare, exploaterar läkemedelsbolagen ofta del­tagarna i något som liknar ren rovdrift. Om Schneier har rätt, så är vår nuvarande relation till nätets kommersiella aktörer att likna vid en sådan tredje-världen-situation.

    Vi har tidigare omkullkastat sådana feodala ordningar och ersatt dem med vettigare och värdigare system. Det är dags att göra det igen.

    Foto: AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X