Annons
X
Annons
X
Motor
Reportage

Så blev SvD:s reporter förförd av en gammal Saab

Köpet av Lilla Grå. Om att gradvis känslomässigt omfamna en grå och blyg skapelse som är 54 år gammal. Och inse att köpet kunde ha varit helt fel.

Foto: Joakim Ståhl

"Jag, som skrivit en bok om Saab vågade inte erkänna att jag inte hade en aning om hur en välbevarad tvåtakts-Saab ska kännas" skriver SvD:s Jonas Fröberg om mötet med Lilla Grå. Foto: Joakim Ståhl

Köpet av en tågbiljetten till Vara tog tre minuter. En kvart innan hade en näpen och nyfiken bilfront tittat fram ur en Blocket-annons. Rubriken var kärvt prosaisk och jag var den förste att ringa på: "Saab 96 De Luxe 1962".

En oinsmickrande text berättade om en "originalbil" där det var bytt slitdelar för över 20 000 kronor.

Saaben var jättegrå. Som cement.

Annons
X

Jag stegade fram mot min chef med datorn i en onaturlig ställning i famnen och stammande förklarade att jag blivit kär och att jag måste ta ledigt.

Allt framträder som i en grå dimma nu i efterhand, hur jag stegade fram mot min chef med datorn i en onaturlig ställning i famnen och förklarade stammande att jag blivit kär och att jag måste ta ledigt.

Leendet jag mötte.

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nyfiken. Grå. Med Saabmörket på huven - först året efter flyttades märket ner i grillen. Foto: Jonas Fröberg

    Efter nära fem timmar på olika tåg stod vi och tittade på varandra, jag och Lilla Grå, så oansenligt rekorderlig, och med en ägare mellan 1962 och 2007 – lektor Gustav Svensson, inpräglat på en liten aluminiumskylt ovanför förardörren. Bilen hade kärleksfullt övermålade stenskott, en säregen doft av gamla mattor och en känsla av värdighet.

    Satte mig och lät fingertopparnas känselytor svepa runt på blank instrumentplåt och späda vred i bakelit. När jag blundade hörde jag blodet forsa i ådrorna och jag visste att jag sköt upp det oundvikliga.

    Foto: Joakim Ståhl

    Provkörningen.

    Jag förklarade mumlande att det var länge sedan jag kört en tvåtaktare och frågade om växellägena, med blicken fäst i marken.

    I själva verket hade jag aldrig kört en tvåtaktare. Jag, som skrivit en bok om Saab, vågade inte erkänna att jag inte hade en aning om hur en välbevarad tvåtakts-Saab ska kännas.

    "Gillade jag bilen på riktigt? Hade inte hunnit känna. Kunde inte känna". Foto: Joakim Ståhl

    Färden blev lite bångstyrig, hackig, och gud vad den kändes primitiv och... direkt, mekanisk.

    Så stod jag där på den blanksvarta asfalten utanför säljarens garage. Ensam. Samtalet med vännen Claes som verkligen kan Saabar var avslutat. Han var positiv. Det bultade i bröstet. Jag måste bestämma mig. Nu. Det var så mycket pengar, känslor, och hur trivdes jag med bilen? Jag visste inte.

    Jag var ju där, hade kört bilen och pratat alldagligt med säljaren. Ändå var jag inte där. Alls. Tänk som när en åldrig pensionär står i Konsumkön och tappar ner betalkortet på golvet, när kön växer bakom och det kokar i huvudet och man bara tar in en bråkdel av alla intryck.

    När det blir för mycket.

    SvD:s Jonas Fröberg och Saabmuseets intendent Peter Bäckström går igenom Saaben. Foto: Joakim Ståhl

    Gillade jag bilen på riktigt? Hade inte hunnit känna. Kunde inte känna.

    Fem minuter senare hörde jag en grötig röst pruta 10 000 kronor. Två högernävar möttes trevande.

    En vecka senare kom en silvrig Saab 9000 till redaktionen - en specialbyggd biltransportbil med Saabmuseets intendent Peter Bäckström bakom ratten. På rampen baktill: Den grå Saaben. Snälla Peter skulle till Stockholm och hämta en annan Saab och kunde ta med sig den grå.

    Ännu var jag och Lilla Grå blyga för varandra, hon kändes snäll, men främmande. Vi gick runt. Kände. Peter förklarade att bilen nog alltid stått i garage.

    Några dagar senare skulle Lilla Grå ut till vinteride några mil från Stockholm. Två vänner hängde med. Äntligen var hjärnan redo och intrycken rasade in när jag körde iväg. När den puttrande tomgången övergick till att förföra med rent turbinljud vid acceleration sjönk mina axlar ner i viloläge, vi sträckte ut på E4:an och kom in i en lunk vid 80.

    Jag blev så överväldigad att tårarna kom i ögonvrån. Det här är den i särklass mest charmiga bil jag någonsin kört. Känt för. Sett. Och det var långt ifrån självklart.

    Nu är det dags för nästa steg: Att veckla ut Lilla Grås historia.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Joakim Ståhl Bild 1 av 6

    "Jag, som skrivit en bok om Saab vågade inte erkänna att jag inte hade en aning om hur en välbevarad tvåtakts-Saab ska kännas" skriver SvD:s Jonas Fröberg om mötet med Lilla Grå.

    Foto: Joakim Ståhl Bild 2 av 6

    Nyfiken. Grå. Med Saabmörket på huven - först året efter flyttades märket ner i grillen.

    Foto: Jonas Fröberg Bild 3 av 6
    Foto: Joakim Ståhl Bild 4 av 6

    "Gillade jag bilen på riktigt? Hade inte hunnit känna. Kunde inte känna".

    Foto: Joakim Ståhl Bild 5 av 6

    SvD:s Jonas Fröberg och Saabmuseets intendent Peter Bäckström går igenom Saaben.

    Foto: Joakim Ståhl Bild 6 av 6
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X