Annons
X
Annons
X

Michael Azar: Så blev Frankrike ­jihadisternas mål

Är det religionen, den sociala utsattheten, jihadistisk propaganda, historiska oförrätter eller den identitetspolitiska polariseringen som ligger bakom framväxten av den franska islamismen? Allt detta måste beaktas om vi vill förstå utvecklingen, visar två nya böcker.

Kravallpolis i en Strasbourg-förort i samband med upploppen 2005.

Kravallpolis i en Strasbourg-förort i samband med upploppen 2005. Foto: Christian Lutz/AP

Frankrike, år 2015: ett sorgens år. Det börjar med blodbadet i januari på Charlie Hebdos redaktion i Paris och slutar med massakrerna på Bataclan och andra platser i november i samma stad. Så många frågor som måste ställas: Varifrån kommer detta hat? Varför drabbar det landet just nu? Vilken betydelse har islam – mördarnas religiösa hemvist – i allt detta? Och hur ska man förhindra att terrorn splittrar den franska nationen inifrån?

Intellektuella har debatterat saken i radio­program, i tv-soffor, i romaner och i essäer. Perspektiven är många och tonen ofta gäll. De mest ­intressanta inläggen brukar inbegripa någon form av nationell självrannsakan. En sådan ansats gör sig särskilt gällande i två nyligen utkomna böcker: ­Gilles Kepels ”Terreur dans l’Hexagone. Genèse du djihad français” (Terror i Frankrike. Uppkomsten av den franska jihadismen; Gallimard) och Olivier Roys ”La peur de l’islam” (Rädslan för islam; Éditions de l’Aube). Författarna delar nämligen en gemensam utgångspunkt: ingen av dem tror att islam i sig kan förklara våldsamheterna, av den enkla anledningen att ingen religion i världen av egen kraft viskar i människornas öron hur de ska tänka och handla. Det är alltid människor som talar och ­agerar i en religions namn – och därför måste man undersöka de framställningar av islam som är i omlopp, vilka som ligger bakom dem och de sammanhang som möjliggör deras spridning och attraktionskraft. Islam av igår och idag kan inte förstås bortom de intensiva tolkningsstrider som rasar mellan de grupper som försöker göra bruk av den. På en ideologisk nivå handlar striden ytterst om vad islam är – och om vad som utmärker en rättrogen muslim. Både Kepel och Roy visar hur denna strid är sammanflätad med ekonomiska och politiska förhållanden på såväl lokal som global nivå.

Låt oss börja med den mest ambitiösa undersökningen av de två: Gilles Kepels ”Terreur dans l’Hexagone” (skriven tillsammans med Antoine ­Jardin). Det är ett detaljrikt arbete, insiktsfullt och komplext i sin vilja att skildra islams mutationer i Frankrikes moderna historia. Statsvetaren och ­islamexperten Kepel har sedan ett trettiotal år försökt ringa in relationen mellan religion och politik, i synnerhet när det gäller islam. Hans verk har översatts till en lång rad språk och på svenska finns bland annat ”Gud tar hämnd” (1993) och ”Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort” (2014).

Annons
X

Kepel kastar läsaren mellan övergripande reflektioner om religionen som politiskt fenomen och konkreta analyser av hur våldsinriktad jihadism vinner själar i nedgångna franska förorter. Det är omöjligt att göra rättvisa åt bokens alla utläggningar om framväxten av islam i Frankrike i allmänhet (den talar om tre generationer av fransk islam) och av militant jihadism i synnerhet (den granskar tre generationer av fransk jihadism). Hållpunkterna är otaliga: Algerietkriget och dess bumerangeffekter, den ekonomiska krisen och de växande klass­klyftorna, Nationella fronten och rävspelet inför presidentvalen, den arabiska våren och krigföringen i Mali, segregationen och rasismen, fängelsesystemet och de nya makteliternas kunskapsförakt etcetera. För Kepel framstår de alla som bidragande faktorer i uppkomsten av vad han kallar ”tredje generationens jihadism”. Om den första generationen fostrades under afghansk-sovjetiska kriget och den andra växte fram under inflytande av al-Qaida, så springer den tredje generationen fram runt år 2005 då två avgörande händelser äger rum – dels de stora upploppen i landets förorter, och dels publiceringen av Abu Musab al-Suris ”Maning till globalt muslimskt motstånd”.

Upploppen bröt ut i Paris i oktober 2005 efter att två tonåringar dött på flykt undan polismakten, oskyldigt misstänkta för ett inbrott. Bränder, vandalisering och massiva kravaller följde. Situationen ­förvärrades efter att polisen tårgasbombat vid en moské och Sarkozy kallat de upproriska ungdomarna för ”slödder”. Den redan föreliggande känslan av utsatthet accentuerades och spreds från stad till stad. Kepel gör den viktiga iakttagelsen att den gradvisa ”islamiseringen” av revolten exploaterade bristen på alternativa politiska vägar att uttrycka sig på. ­Vänstern visade sig oförmögen att mobilisera revolten i klasstermer; istället för reella krav på rättvisa och jämlikhet gled debatten alltmer in på frågor om etnicitet och religion. Så accentuerades den tragiska identitetsfixering som exploderat det senaste decenniet: å ena sidan den politiska elitens upptagenhet vid ”de äkta fransmännen”, å andra ­sidan olika muslimska rörelsers besatthet vid ”de äkta muslimerna”. Ömsesidigt exkluderande fantasier om det homogena samhället började befrukta varandra.

Samma år utkommer alltså Abu Musab al-Suris maning till en förnyad kamp i islams namn. Denne syrisk-spanske ­veteran från Afghanistankriget, tidigare allierad med Usama bin Ladin, utvecklar en motståndsstrategi som syftar till att leda striden bortom al-Qaidas återvändsgränder. För det första ska kampen inrikta sig på Europa ­istället för USA. För det andra ska man rekrytera ungdomar via sociala medier snarare än via moskéer. För det tredje ska motståndet organiseras i decentraliserade celler snarare än i hierarkiska kommandostrukturer. För det fjärde ska man angripa små och oförutsägbara mål (såsom Bataclan) snarare än spektakulära symboler (såsom World Trade Center). Strategins yttersta mål är att generera så mycket hat mot muslimer i väst att det inte längre återstår några gråzoner: terrorn ska tvinga envar att entydigt välja sida i ”slutstriden mellan trogna och otrogna”.

I Kepels ögon är al-Suri den ideologiske arkitekten bakom flera terrordåd över hela världen det senaste decenniet. Hans verk utgör en central källa för många av dem som slutit upp bakom den så kallade Islamiska statens sida. Al-Suris visioner genljuder tydligt i Daeshs agenda.

Kepel skyr enkla orsaksförklaringar. Hans styrka ligger i utredningen av komplexa sammanhang och tendenser. Tydlig är han däremot i sin kritik av den franska politikerklassen och dess isolering från landets realiteter. Särskilt upprörd är han över urholkningen av landets utbildningssystem och de kraftigt nedskurna anslagen till forskning om arabvärlden och politisk islam. I sin ovilja att adressera nationens koloniala arv och den bråddjupa segregationen bäddar deras agerande för terrorn som ”det bortträngdas återkomst”. Samtidigt bör det sägas att Kepel är noga med att inte reducera jihadisternas terror till blott och bart symptom på brister i västvärlden.

Gilles Kepel och Olivier Roy. Foto: AOP

I ”La peur de l’islam” närmar sig Olivier Roy ämnet från en annan synvinkel. I högre grad än Kepel tittar Roy mer specifikt på vilka det är som begår terrorhandlingar. Han är kritisk till Kepels tal om en specifik form av fransk islam. Roys grundtes är att landets fem till sex miljoner muslimer saknar gemensamma visioner och politiska ideal. Det är därför en märklig ironi att man ständigt anklagar muslimerna för att ut­göra en distinkt grupp – samtidigt som man kräver att de just som grupp tar avstånd från grupptänkandet. Man uppmanar alltså muslimerna ”att vara det som man säger att de inte ska vara!”. Roy hävdar att terrordriven jihadism är en ytterst marginell företeelse i Frankrike – och att den i princip bara återfinns bland en liten klick av den andra generationens muslimer och bland omvända fransmän.

Enligt Roy kan följande kännetecken bekräftas. Till att börja med har lejonparten av jihadisterna sin bakgrund i småkriminella kretsar, särskilt inom droghandeln. Vidare är de vanligtvis gravt okunniga om alltifrån fransk politik till islamisk kulturhistoria (flera av dem har inte ens bevistat en moské). Slutligen äger den ödesdigra omvändelsen ofta rum i samband med en fängelsevistelse eller via själv­utnämnda imamer på sociala medier. Olivier Roy drar härur en tänkvärd slutsats: fransk jihadism ­utgör till sin kärna ett generationsbrott, ett slags kulturellt fadermord, där ungdomar (ofta syskonpar) bryter mot de egna föräldrarna och deras traditioner. Liksom Kepel noterar han hur krigen i Mellanöstern – och Frankrikes intervention i dessa – tjänat som katalysator för den ideologiska polariseringen. Krigen har gett näring åt en förflackad religiositet, berövad på kulturellt och historiskt självmedvetande.

Professor Roy är mindre känd i Sverige än Kepel, men internationellt uppmärksammad för sin forskning om global politisk islam. Han rör sig gärna i gränstrakten mellan historia, sociologi och psykologi. Med hänvisning till psykoanalytikern Fethi Benslama framhäver Roy att jihadism framför allt lockar vilsna ungdomar som befinner sig i narcissistisk kris, plågade av gapet mellan sina magra livsförväntningar och den västerländska kulturens alltmer ouppnåeliga ideal. I den våldsinriktade jihadismen finner de en imaginär lösning på den subjektiva återvändsgränden: den kanaliserar frustrationen i hat (mot det samhälle som identifieras som orsaken till alla problem) samtidigt som den ut­lovar pånyttfödelse på grundval av helt nya ideal. Nu räcker det med en kalasjnikov för att omvandla dessa forna rebels without a cause till imposanta exponenter för den ”muslimska övermänniska” (med Benslamas term) som nedkämpar islams fiender. Det påminner onekligen om de löften som attraherar extremhögerns våldsverkare; i den utlovade blodsgemenskapen hägrar den ädla döden som ett medel för att försvara den heliga Saken (Gud, Rasen, Nationen etcetera) mot ondskans makter.

Både Kepel och Roy bidrar med väsentliga perspektiv till förståelsen av den militanta jihadismens mekanismer. Värdet ligger framför allt i ansatsen att väva samman en lång rad faktorer – från historiska och religiösa till politiska och psykologiska – för att ringa in den våldsamma kraften i de passioner som hemsöker vår tid.

Annons

Kravallpolis i en Strasbourg-förort i samband med upploppen 2005.

Foto: Christian Lutz/AP Bild 1 av 2

Gilles Kepel och Olivier Roy.

Foto: AOP Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X