Annons
X
Annons
X

Putins mc-garde firade tvåårsdagen på Krim

På tvåårsdagen av folkomröstningen på Krim, som över en natt lade den ukrainska hamnstaden Sevastopol i ryska händer, så är den ukrainska historien som bortblåst. Inte en gulblå, ukrainsk flagga så långt ögat kan se, och den ryska patriotismen ligger tät i luften. Oppositionen har antingen lämnat halvön, eller håller sig tysta.

SEVASTOPOL, KRIM Vrålet från motorcyklarna är öronbedövande och blandas med biltutor och jubel. Det ökända mc-gänget Nattvargarna, mer kända som den ryske presidenten Vladimir Putins eget motorcykelgarde, har tagit täten för raden av militärer, veteraner, tjänstemän och lokala politiker som ska lägga en blomsterkrans i ryska färger framför ett av Sevastopols minnesmärken över andra världskriget.

– Hurra för Putin, hurra! jublar en äldre kvinna i folkvimlet. Hon bär en liten flicka på armen. I sin lediga hand håller hon ett svartvitt foto på sin far, en stilig soldat i flottans uniform, som en gång slogs mot tyskarna.

Kvinnan heter Jelena, och i famnen har hon barnbarnet Valeria, tvååringen som fått en rysk flagga att vifta med såhär på tvåårsdagen av den folkomröstning som hölls på Krim 2014. Den ledde till att halvön i praktiken blev en rysk enklav i stället för en ukrainsk region.

Annons
X

Jelenas far, Artiom, hann dö både innan Sovjetunionens upplösande, och innan Krimhalvön under stor protest från Europa, USA, FN – ja hela det internationella samfundet – i praktiken införlivades i Ryssland.

– Sevastopol är en rysk stad. Vi grät alla av lycka när vi blev ryssar på riktigt för två år sedan. Mitt barnbarn föddes bara dagarna efter återföreningen, säger Jelena stolt och märkbart gripen av den högtidliga stunden.

Biltutor och hurrarop för Putin ljöd över Stortorget denna soliga dag i Sevastopol. Till höger: Medlemmar ur den ryska MC-klubben Nattvargarna, kända som president Putins eget motorcykelgarde, deltog i den kortege som drog fram genom Sevastopol.

– Jag kände mig aldrig ukrainsk, det gjorde inga Krimbor, fortsätter Jelena, innan hon stämmer upp i ännu en hyllning till presidenten i Moskva.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag kände mig aldrig ukrainsk, det gjorde inga Krimbor

    Redan dagen före årsdagen, när SvD kör in i Sevastopol första gången, så vimlar det med flaggor och patriotiska syner framför stadshuset: en tv-dokumentär om händelserna i mitten av mars 2014 spelas in på stortorget.

    Bland skådisar och statister – de spelar filmens demonstranter, ryska soldater och glädjestrålande Krimbor som välkomnar sina nya, Moskva-styrda ledare – finns en grupp pensionerade musikanter från en av stadens alla militärorkestrar.

    Sevastopol, hamnstaden på Krimhalvön längst in och upp i Svarta Havet, har i seklers sekler varit en militärstrategiskt viktig stad, en fästning mot invaderande fiender, som turkarna i det osmanska riket eller tyskarna under andra världskriget.

    Under ett berömt slag sänkte ryssarna sina egna skepp i hamnen, så att de turkiska skeppen inte skulle kunna komma in.

    Den ryska Svartahavsflottan har sedan slutet av 1700-talet haft sin bas här.

    Musikanterna Vadim, Viktor och Grigorij, som för dagen alltså är skådespelare, har kvittat ut gamla uniformer med ukrainska emblem och utmärkelser på från stadens ”arkiv”, som de uttrycker det.

    – Vi hade ju de här uniformerna på oss för två år sedan, så det känns precis som vanligt – fast också helt annorlunda såklart, svarar Vadim, på frågan om det inte känns konstigt att ha på sig en ukrainsk uniform mitt i den glödande ryskpatriotismen på torget.

    – Politikerna kan strida och slå sina pannor blodiga mot varandra, men vanligt folk måste fortsätta med vardagen, säger Vadim.

    Men så är det precis som om den gamle musikanten kommer på sig själv med att ha glömt bort vad veckans begivenheter och filmen han medverkar i faktiskt handlar om – att Krimhalvön och hans hemstad Sevastopol numera är odiskutabelt ryska.

    – Det som hände för två år sedan var inte en annektering, utan bara vad folket självt ville, säger Vadim med eftertryck.

    En rysktalande kollega på plats berättar att landets medier avråds från – eller hotas, om man så vill – att aldrig använda orden ”annektering” eller ”ockupation” i sina rapporter från Krim. I stället ska de skriva om Krims ”återförening” med Ryssland.

    Berättelserna om vad som egentligen hände för två år sedan är inte samstämmiga. I en av historieskrivningarna framställs den ryska annekteringen av Krimhalvön som något slags ”Sovjetunionens återvändande” fast nu med president Vladimir Putin som banerförare, och en konsekvens av växande rysk revanschism och glödande västfientliga stämningar.

    Den andra berättelsen handlar om folkets vilja i Krim, om varje nations rätt till självbestämmande, historisk rättvisa och Krimbornas återvändande till den trygga hemmahamnen; Moder Ryssland.

    De allra flesta kritiska, pro-ukrainska röster i Krim, medier och andra, lämnade halvön redan på våren 2014, och de som har stannat håller sig tysta i ett alltmer kritikerfientligt klimat. I Sevastopol är det, på ytan, som om de ukrainska åren aldrig existerat.

    Flottans yngsta övar inför vaktombytet inför högtidsdagen. Foto: Jacob Zocherman

    Sevastopol:

    Annons
    X

    Biltutor och hurrarop för Putin ljöd över Stortorget denna soliga dag i Sevastopol. Till höger: Medlemmar ur den ryska MC-klubben Nattvargarna, kända som president Putins eget motorcykelgarde, deltog i den kortege som drog fram genom Sevastopol.

    Bild 1 av 2

    Flottans yngsta övar inför vaktombytet inför högtidsdagen.

    Foto: Jacob Zocherman Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X