Annons
X
Annons
X

Romney är ett hot mot USA:s framtid

Den ekonomiska ojämlikheten i USA har nått en historisk höjdpunkt. Skattesmitning och låga skatter på kapitalinkomster försvagar vår ekonomi. Med Mitt Romney som president skulle samhället bli ännu mer kluvet. Det skriver ekonomipristagaren Joseph E Stiglitz.

Ekonomipristagaren Joseph E. Stiglitz skriver att Mitt Romney i valrörelsen har försökt sig på en kraftig kursomläggning mot mitten, men att ingen amerikan bör låta sig luras.

Ekonomipristagaren Joseph E. Stiglitz skriver att Mitt Romney i valrörelsen har försökt sig på en kraftig kursomläggning mot mitten, men att ingen amerikan bör låta sig luras. Foto: FRANCOIS MORI/AP

BRÄNNPUNKT | USA-VALET

Romneys politik skulle leda till ett mer kluvet samhälle, ett samhälle som äventyrar vår framtid.
Joseph E Stiglitz

Presidentvalet i USA ställer amerikanerna inför ett verkligt vägval, som kan få omfattande konsekvenser. Utvecklingen inom den ekonomiska ojämlikheten och vad som bör göras åt det, om något alls, är en av de många frågor där kandidaternas åsikter går vitt isär och som inte har debatterats tillräckligt.

Mitt Romney har varit tydlig: Jämlikhet bör vi endast prata om i slutna rum.

Men den amerikanska ojämlikheten har, som The Economist nyligen visade i en artikelserie, blivit så extrem att den har negativ påverkan på vår ekonomi. Ojämlikheten är med andra ord inte längre bara en moralisk fråga.

Annons
X

Kanske kan detta vara en förklaring till att ämnet fattigdom plötsligt dykt upp som en del i Romneys och vicepresidentkandidaten Ryans omstart. Nu är de medkännande konservativa.

Paul Ryans tal nyligen i Cleveland kan få en att tro att de republikanska kandidaterna är uppriktigt bekymrade över fattigdomen, och kanske är de det. Men siffrorna i Ryans budgetförslag säger oändligt mycket mer än något av hans kampanjtal. Ryans budget skulle helt urholka de bidragssystem som är inrättade för dem som står längst ner på den ekonomiska stegen samtidigt som de på översta steget görs rikare genom skattesänkningar.

Ojämlikheten i USA har nått en historisk höjdpunkt. Den är större här än i något annat utvecklat land och den ökar. Vår växande klyfta beror inte enbart på marknadskrafterna. Regeringsinsatser, eller avsaknaden av sådana, har spelat en stor roll för att skapa och upprätthålla dessa orättvisor.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ojämlikheten i ”marknadsinkomster”, det vill säga vad en person tjänar bortsett från statliga transfereringar, har ökat till följd av en ineffektiv tillämpning av konkurrenslagar, otillräckliga ekonomiska regleringar och bristande bolagsreglering samt ”företagsvälfärd” – enorma stödåtgärder till företag, något som nådde nya höjder under president Bush.

    Det är bekymmersamt att Mitt Romney och Paul Ryan gjort så lite för att distansera sig från regeringen Bushs ekonomiska politik, som inte bara ledde till en dålig ekonomisk utveckling utan också skapade så mycket ojämlikhet. Man kanske kan förstå varför Romney inte har förklarat varför människor som jobbar med hedgefonder och riskkapitalbolag ska kunna dra fördel av ett kryphål i skattelagstiftningen som gör det möjligt för dem att betala bara 15 procents skatt på sina inkomster medan vanliga arbetare betalar betydligt mer. De 14 procent som Romney enligt uppgift betalade i skatt på sina inkomster förra året är klart under det som betalades av andra amerikaner med jämförbar inkomst som skapat riktiga företag och gjort verkliga innovationer som förändrat vår ekonomi.

    Vår regering gör mindre nu än den gjorde förr för att korrigera dessa ojämlikheter – och mindre än vad andra länder gör. Det handlar inte bara, som en del antytt, om omfördelning utan om att se till att de som sitter på toppen bär sin rimliga del av skattebördan. Att få ordning på detta är inte en fråga om avund. Det handlar om kalla, hårda ekonomiska fakta. Skattesmitning och låga skatter på kapitalinkomster – och den förstärkande effekt det har på ojämlikheten – försvagar vår ekonomi och förvränger vår resursfördelning.

    Det leder till underinvesteringar i infrastruktur, teknik och utbildning.

    I Mitt Romneys kampanj har man emellertid rättfärdigat sin passivitet inför ojämlikheten genom att sprida en handfull myter:

    • USA är möjligheternas land. Berättelser på temat ”från fattiglapp till miljardär” griper visserligen tag i oss, men faktum är att en ung människas möjligheter här i livet hänger mer samman med föräldrarnas inkomst och förmögenhet i USA än den gör i andra utvecklade länder.

    • De rikas framgång sprider sig nedåt. USA:s ekonomiska utveckling den senaste tiden, där de rika blivit rikare medan de flesta amerikaner fått det sämre, motbevisar detta uppenbart felaktiga synsätt.

    • De rika är ”jobbskapare”. Att ge dem mer pengar leder således till fler och bättre jobb. Romneys egen verksamhet i den privata sektorn visar hur lögnaktigt detta är. Många riskkapitalbolag tjänade sina pengar inte genom att skapa jobb i USA utan genom att omstrukturera, minska personal och flytta jobb utomlands. Men, på ett mer allmänt plan har många, om inte de flesta, avgörande innovationerna de senaste decennierna, från mediciner till internet, drivits fram främst genom statligt finansierad forskning och utveckling.

    Kostnaderna för att minska ojämlikheten är så höga att, oavsett hur mycket idealisterna vill att man gör det, så skulle man på kuppen slakta hönan som värper guldägg. Faktum är att motorn i vår ekonomi är medelklassen och den amerikanska ojämlikheten har försvagat medelklassen.

    • Marknader är självreglerande och effektiva. Därför är varje regeringsingripande i marknaden ett misstag. Krisen 2008 borde ha befriat alla från denna missuppfattning. Vi växte mycket snabbare och stadigare under decennierna efter andra världskriget än i perioden efter 1980 då vi började plocka bort regleringar som hade skyddat ekonomin. Och i den första perioden växte vi ihop i motsats till den senare då vi växte isär.

    Dessa myter ställer till med skador långt bortom ekonomin. Hela samhällsväven och demokratin blir lidande. Vi må vara besvikna på hur lite av alla pengar som finns på toppen som går till verkliga investeringar inom USA, men vi borde bekymra oss över hur mycket som går till politiska investeringar på vilka de mycket rika förväntar sig, och har fått, mycket god utdelning. Dessa politiska investeringar korrumperar vår demokrati. Det håller på att bli mer av en dollar/en röst än en person/en röst. Politisk ojämlikhet leder till ekonomisk ojämlikhet vilken i sin tur ger mer politisk ojämlikhet i en ond cirkel.

    Att konstatera allt detta är inte klasskrig. Det är helt enkelt bara att erkänna tillvarons realiteter i USA. President Barack Obama har åtminstone snuddat vid nyckelfrågor. Hans utbildningspolitik kommer att förbättra folks möjligheter. Hans skatteförslag kommer att göra en liten insats mot de extrema förhållandena på toppen. Hans planer för jobb och investeringar kommer att öka tillväxten nu och i framtiden och de kommer att vara enormt fördelaktiga för folk i mitten.

    De senaste veckorna har Romney och Ryan i sin retorik försökt sig på en kraftig kursomläggning mot mitten. Men ingen bör låta sig luras. Deras skattepolitik skulle medföra en ökad ojämlikhet, fortsatt urholkning för folk i mitten och mera fattigdom längst ner. Och värst av allt: deras politik skulle leda till ett mer kluvet samhälle, ett samhälle som äventyrar vår framtid – vår ekonomi, demokrati och nationella identitetskänsla.

    JOSEPH E STIGLITZ

    nationalekonom vid Columbia University, tilldelades Ekonomipriset till Nobels minne 2001

    ©2012 The New York Times

    Översättning: Lars Ryding

    Läs fler debattartiklar om USA-valet:

    Annons
    X

    Ekonomipristagaren Joseph E. Stiglitz skriver att Mitt Romney i valrörelsen har försökt sig på en kraftig kursomläggning mot mitten, men att ingen amerikan bör låta sig luras.

    Foto: FRANCOIS MORI/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X