Under en vandring träffar jag det vita paret Jake och Rose, som egentligen heter något annat. Att uttala kritik mot regeringen kan innebära 30 dagar i fängelse.

–Livet är svårt både för svarta och vita, miljontals människor har lämnat landet, berättar de.

LÄS MER: Att resa i diktaturer

Tidigare sålde de jordbruksmaskiner men fick se sin verksamhet förtvina efter att jordreformen genomfördes i början av 2000-talet. Barnen gav upp och flyttade till Australien.

–Just nu är det förhållandevis stabilt i landet – men frågan är vad som händer när maktstriden börjar på allvar efter Robert Mugabe. Zimbabwe är ett fantastiskt land men mycket är slitet. För att kunna blicka framåt behövs en regeringsom är vald av folket, säger Rose.

Från utsiktsplatsen View of the world i Motobos national park, där Rhodesias grundare Cecil Rhodes valde att bli begravd, går solen ner och smälter samman med de flammande lågorna och röken från trädtopparna. Det är ett vackert men skrämmande skådespel.

–Det kan vara tjuvskyttar som sätter eld på träden. De vill avleda parkvakternas uppmärksamhet från de utrotningshotade svarta och vita noshörningarna, som bevakas dygnet runt, berättar guiden Edwin Muchenjemedan vi kör genom Motobos mäktiga landskap.

Jag funderar på om vi gör rätt i att besöka Zimbabwe. Förlänger man inte bara Robert Mugabes och hans korrupta ministrars makt genom att spendera sina turistdollar här?

Hotellet Amalinda lodges ägare Sharon Stead är tredje generationens Zimbabwier. Hon tycker att frågan är berättigad.

–Det är klart att det blir pengar i Mugabes ficka, men inte mer än pengarna än för visum och turistskatten på 2 procent. Zimbabwe handlar inte bara om Mugabe. Det finns så mycket mer här. Genom att välja bort Zimbabwe så blir vanligt folk lidande och pengar från turism är avgörande för nationalparkernas överlevnad.

Själv skulle hon aldrig lämna Zimbabwe, trots att familjen blivit av med sin farm och fått kämpa för att hålla liv i familjens safariverksamhet med alla anställda under de många år då få rest hit.

Före den politiska krisen på 1990-talet, med våld, ekonomisk kollaps och landsflykt, var Zimbabwe ett blomstrande och välmående turistland. Det var utan överdrift ett av de mest populära safariländerna i södra Afrika, med 2,7 miljoner utländska besökare årligen.

Från Amalinda lodge har man panoramautsikt över jättelika balanserande stenklot som tycks trotsa tyngdlagen. Sharon Stead berättar att våra äldsta förfäder – Sanfolket eller bushmen – sökte skydd och tak över huvudet på denna plats. Landskapet är uråldrigt och rogivande. Det finns med på Unescos världsarvslista.

Inte långt från Motobo ligger Bulawayo, Zimbabwes näst största stad. Det är sömniga kvarter med charmiga gamla koloniala byggnader. På 1990-talet fanns här 16 fabriker, nu är det bara tre kvar och arbetslösheten ligger på 80 procent.

På torget står välutbildade människor och säljer grönsaker.

Vi vrider runt skivan på den röda mekaniska parkeringsautomaten utanför Bulawayo Club. Med road min berättar vaktmästaren att automaterna inte använts på flera decennier, men ändå står kvar.

–Zimbabwier är fattiga men vänliga. Ni kan känna er säkra på stan, men ta inga kort på offentliga byggnader – då kan ni få problem med polisen, säger han innan vi ger oss ut på gatorna som är breda nog för att 24-oxars spann ska kunna vända på dem.

På National art gallery från 1897, några kvarter bort, arbetar konstnärer i sina ateljéer. Här finns spännande konst för den med amerikanska dollar på fickan. På museets kafé får jag veta att tavlan jag just köpt, för några år sedan skulle ha betingat flera miljarder dollar – Zimbabwiska.

–Sedan vi införde amerikanska dollar 2009 har det blivit bättre. Nu finns det mat på hyllorna och bensin. Under hyperinflationen kunde en brödlimpa kosta 200 miljarder dollar. Rekordet var en sedel med valören 100 biljoner dollar – de säljs idag som souvenier, berättar en dam på museets kafé.

I Hwange, Zimbabwes äldsta nationalpark, börjar safariäventyret. Djurlivet här är det näst rikaste i världen, med 400 fågelarter och över 30 000 elefanter. Här bedriver Wilderness Safari studier och skyddsprojekt med hotade djur som vildhundar, hyenor och lejon. Flera aktörer för en ojämn kamp mot de tjuvskyttar som härjar.

–För 100 år sedan fanns det två miljoner lejon, 50 år senare 450000 och idag är det bara 20000 kvar i världen, berättar en av guiderna.

– Men på Little Makololo camp har vi ofta kattdjur, elefanter och andra rovdjur runt campen. Gå därför inte till och från era tält när det är mörkt utan er beväpnade guide, instruerar chefen på lägret.

En dusch i skymningen, ute i det fria, ger rena lyckokänslan – men skorpioner i tältet hade jag inte räknat med.

–Blir du stucken av en skorpion; bränn den, ät den eller häll askan i ett glas vatten och drick. Det tar bort giftet. Så gör vi i byarna, sägerguiden Lewis Mangaba med glimten i ögat.

Guiderna får ofta frågan varför inte folket störtar Mugabes regim som man gjort i Egypten med president Mubarak.

–Faktum är att många är beredda att dö för Mugabe. Han var frihetskämpen som en gång i tiden befriade Zimbabwe från de vita förtryckarna, är Edwin Muchenjes förklaring.

Från Ruchomechi camp i Mana Pools nationalpark skjuter vi ut kanoterna i Zimbazifloden, där det finns mängder av flodhästar och krokodiler.

Var tionde meter syns krokodil och inte långt framför oss, utspridda i små grupper, brölaren grupp flodhästar.

–Följ mig i en rak linje. Om vi paddlar jämsides och en flodhäst dyker upp mellan våra kanoter gör den vad den är bäst på: attackerar, säger Henry Bandure som är kanot- och vandringsguide.

Efter flera timmars paddling är jag utmattad men lycklig. Då känns fantastiskt att mötas av en brinnande eld uppe på sandbanken, där en kock lagar fisk som nyss simmade i Zambezifloden.

På morgonen flyter en hjord elefanter fram i vattnet, med snabeln som enda synlig kroppsdel. Där det blir grunt reser sig hjorden majestätiskt och vadar fram i rak linje. En av många oförglömliga scener som Zimbabwe bjuder på för den som vill ge landet en chans.

LÄS MER: Världens sämsta stad ligger i Zimbabwe

LÄS MER: Med Livingstone genom Zambia