Diskussionerna går vilda på underbara Café du Grand Balcon vid det mytomspunna torget Djemaa El-Fna i Marrakech tillsammans med en kamrat från New York, även han resskribent. Han har köpt hus i medinan i såväl Marrakech som Tanger, funderar på att sälja det ena.

Det bortskämda samtalsämnet är om han ska sälja huset i Marrakech, för att staden blivit för borgerlig och fransk – och behålla Tanger för att det är mer genuint och lite farligare. Eller om det är precis tvärtom, att Tanger egentligen är lite dött och trist, att det är i Marrakech allting händer.

På nattåget mellan städerna har jag snackat med två libyska grabbar, som var på väg från Tripoli till Casablanca för att dansa och leva rullan – och som hävdade att just Casablanca var den roligaste staden i hela Nordafrika, om inte i hela Afrika.

Detta blir startskottet till en livlig diskussion om städer. Plötsligt kommer två till utseendet nästan övertydliga journalister fram till vårt kafébord och hejar på min kamrat. De är båda precis som vi resskribenter. En är tysk, reser från hemstaden Hamburg, en är engelsman, bosatt i Singapore.

Jag frågar vilka som sett det amerikanska affärsmagasinet Forbes nyligen publicerade lista: The World’s Happiest Cities – och alla skrattar. Den toppas av Rio de Janeiro, tätt följt av Sydney, Barcelona och Amsterdam.

Sen kommer Melbourne, Madrid, San Francisco, Rom, Paris och Buenos Aires. Grattis får man väl säga till Spanien och Australien som vardera lyckades få med två städer på listan. Över 10 000 människor runt om i världen har på detta märkliga sätt vädrat var de tror att man är/lever/blir som gladast och lyckligast.

Nyligen presenterade en av de främsta guiderna på nätet, www.ucityguides.com, en lista på världens vackraste städer. Den toppades av Venedig, Paris, Prag, Lissabon, Rio de Janeiro, Amsterdam, Florens, Rom…

Aggressionerna runt bordet växer. Alla börjar förakta sitt eget yrke, att tvingas skriva om fel städer. Jag berättar att jag funderat på att skriva boken Hit vill jag aldrig mer. Men påminner om att vi reser ju alla av olika skäl och att P.J. O’Rourkes bok Holidays in Hell är en av de mest underhållande.

Så dyker det upp listor på de mest globala städerna, de mest intellektuella, de mest politiskt mäktiga, de mest miljövänliga gröna städerna…

Lite för hastigt bestämmer vi oss för att göra en shitlist. Jag går ut hårt med Genève, mitt absoluta hatobjekt. Engelsmannen kontrar med Marbella – the asshole of Spain. Men så inser vi snabbt att rika människor nästan alltid har fel – vem vill till Genève, Monte Carlo, Marbella.

Inte heller bör man hacka på mindre nyligen befriade städer i forna diktaturer. De stora tunga elefanterna – New York, Paris, London – utelämnas som i en klass för sig.

För att ge en vink om gruppens inställning, så enas vi snabbt om att Berlin och Madrid ligger oss varmt om hjärtat i Europa. I USA är det Los Angeles och Chicago som känns mest spännande. Spelet kan börja. Obs, vi är helt nyktra. Jag som älskar vin och öl konsumerar omåttliga mängder te, glas fyllda som av en hel trädgård av vad det nu vara månde.

I stunden formulerar vi uppgiften att försöka ringa in världens tio mest överskattade städer. Städer som tidningar, författare, reseskribenter hyllar för mycket och lyriskt. Det innebär alltså inte att de är på en ”shitlist”, men att de har en överdriven närvaro – och på ett sätt som enligt många inte överenstämmer med vad man själv upplever.

Efter en timmes diskussion, världsdel för världsdel, håll i er, stannar vi för följande tio (utan inbördes rangordning):

Venedig. Hit kan ingen i gruppen tänka sig att frivilligt återvända. De egna invånarna flyr undan turister och för höga priser. Staden har på senare år tappat halva sin lokalbefolkning. Egentligen är det bara kul när det är konstbiennal eller filmfestival. De i gruppen älskar alla av olika skäl Rom, Milano, Florens. Själv vill jag förstås till Neapel snarast.

Wien. Observera att jag är vid protokollet och trodde själv staden var underskattad, att den bubblar av förnyelse. Men i gruppen blev den Europas stora överskattade monumentala tråkmåns. Älskar man Centraleuropa, satsa på Budapest. Själv ser jag dem tillsammans som ett lite underskattat par.

Amsterdam. Inom Europas charmbälte ansågs Amsterdam olidligt gulligt, sanslöst överskattat i medier. Man får ju nästan inte tycka illa om något så mysigt. I gruppen vurmades det istället starkt för Rotterdam och Antwerpen. Tysken och jag enades om att hans hemstad Hamburg är en av Europas mest underskattade.

Dubai. Observera att denna lista gjordes i oktober, medan alla trodde brackornas flagga fortfarande var i topp. Två av oss har vägrat sätta vår fot i staden. Två har varit där, kan aldrig tänka sig återvända. Hur detta torrbolliga, vulgärlyxiga, falska, humorlösa Las Vegas lyckats få ett sådant medialt genomslag – och erkännande – är obegripligt. I gruppen finns en stark dragning till mer mänskligt moderna Beirut, en länge sargad skönhet. Och regionens historiska kolosser, som Damaskus och Kairo, är orättvist underskattade.

San Francisco. Jag försöker protestera mot den hårda domen. Vad har inte beatniks, hippies, gayrörelsen, gröna vågen, Internet och gud vet vad bidragit med till världen just här. Så vacker, så liten, så tråkig ... lyder domen. Själv tycker jag att Miami är den mest överskattade staden och Washington den mest underskattade. Alla enas om att uppstickare som lurar i vassen är städer i sydstaterna – som Savannah. Inte minst New Orleans starka revansch från överskattad, till utslagen, till uppskattad och älskad.

Hongkong. Jag lyssnar på allas utlägg om Hongkong som våldsamt överskattat. Att Singapore är underskattat. Att Shanghai och Tokyo är uppskattade för vad de är, basta. När jag försöker framföra att Bangkok är den mest överskattade staden i Asien blir jag utbuad. Alla enas dock om att den kanske mest underskattade staden är Calcutta.

Sydney. Överöses inte Sydney med för mycket kärlek i medier? Det är egentligen Melbourne som är den store och underskattade charmören och vinnaren tycker de andra. Men Europas och USA:s tidningar ropar på vintern alltid efter en strandstad. Själv dras jag till storstad med bad och tror att Sydney hamnar bland de andra uppskattade på den skalan.

Kapstaden. Det är klart att Sydafrikas och Afrikas vackraste stad också ständigt solar sig mycket i all världens medier. Precis som för ett Amsterdam, San Francisco eller Rio de Janeiro ligger det ju en fara i att vara lite för vacker. En tomhet uppstår lätt. Johannesburg och Durban är de underskattade. Och närmaste konkurrenter norrut är Kairo, Marrakech och Casablanca.

Köpenhamn. Jag försöker med Stockholm, men i gruppen är det en älskad och uppskattad stad, ännu underskattad ute i världen. Snarare är då Köpenhamn den internationellt grovt överskattade. Ingen hade starka åsikter om Helsingfors, Göteborg eller Oslo. Istället menar man att konkurrensen kommer från de underskattade bjässarna i Skandinaviens närhet – St Petersburg och Hamburg.

Rio de Janeiro. Vykortet som rör på sig. Försöker försvara min hemstad mot gruppen som menar att Rio inte lever upp till det man tror det ska vara. Själv tycker jag att Copacabana är världens mest överskattade stadsdel, men att Rio i övrigt är grovt underskattat. Gruppen enas om att Buenos Aires är bättre än medierna lyckats framställa det. Själv tycker jag att São Paulo är häftigast, den siste doldisen bland underskattade metropoler. Ska man tro på alla små trendspröt och var de nu köper hus – rockstjärnor, arkitekter, författare – så kan Panama City bli nästa hype.