–Han målar inte så att färgen står upp.

Platsen är Collezione Peggy Guggenheim i Venedig. Jag synar konstsamlingen med mina båda döttrar, och det är då tioåriga Malva kommenterar en av de många tavlorna.

–Vår lärare på konstkursen har pratat jättemycket om Max Ernst. Nu kan jag berätta att jag sett några av hans tavlor. Men mamma, om du ska skriva om det här måste du säga att det är ett vuxenställe!

Och så är det. Trots att jag valt utflykten med tanke på att ett av min äldsta dotters största intressen är att rita, så drar både hon och hennes åttaåriga syster Myran benen efter sig inne i det vita enplanspalatset vid Canal grande. Varken Dalí, Picasso, Giacometti eller Kandinsky förmår att fängsla. Myran tycker besöket är ”astråkigt” och plockar helst frökapslar som trillat ner från träden på gården.

Men det ska sägas direkt: Det här är ingen mysig charterresa. Om främsta målet är att slappa och ha kul finns det bättre upplägg. Vad ett besök i en storstad däremot ger är ett möte med en annan kultur och barnen har chans att lära sig något av de nya sammanhang de hamnar i. Som en lycklig bieffekt kommer man dessutom extra nära varandra när man ställs inför en rad nya utmaningar, delar upplevelser och fattar många beslut.

Oavsett om föräldrarnas ambition är att visa barnen en bit av den stora världen eller om de bara råkar gilla städer så har stadsresor med barn ökat. Ungefär hälften av familjerna i‑Skandinavien har varit på storstadssemestrar de senaste tre åren, enligt en reseundersökning av trendanalysföretaget Kairos future. Lika många planerar att åka inom de närmaste tre åren. 10–12 procent av de resor Ticket säljer är resor med barn till storstäder. Sedan förra året har de resorna till London och Paris ökat kraftigt, med nästan 20 procent.

Tioåriga Angel Neideman var till Paris i våras med sin pappa, för att och göra de typiska turistsakerna. Angel tycker att det var jättekul.

–Tunnelbanorna var jättefina, och när vi kollade på Mona Lisa sa vakten att jag fick komma innanför staketet.

Visst är det viktigt att det är kul också. Barnen ska ju förhoppningsvis minnas resan med glädje. Så hur lyckas man med det? Bortsett från självklarheter som att lägga ner alla planer på vuxna aktiviteter som shopping och nattsudd, får jag några riktlinjer uppdragna av mina döttrar:

1. Hotellet ska inte ligga långt från centrum så man måste genomlida långa tråkiga transportsträckor.

2. Man måste planera dagarna och ha kollat upp restauranger så man inte behöver gå runt runt på måfå och bli hungrig – och upptäcka att hela kvarterets krogar bara serverar seafood, eller något annat som barnen inte gillar.

3. Barn vill göra saker själva eller se andra göra saker. Som att åka gondol eller titta på glasblåseri.

Döttrarnas sista punkt är en viktig påminnelse – och förklarar varför Peggy Guggenheims fina samling inte går hem, men däremot de långa raderna av konstnärer med stafflin vid turiststråken. Liksom karikatyrtecknarna vid Karlsbron i Prag, som Malva besökt med sin pappa.

–Bilderna är ju inte helt lika oss, men de är roliga på något sätt, säger Malva som kom hem från den tjeckiska huvudstaden med en gatukonstnärs ihoprullade version av far och dotter.

I såväl Paris som Prag var det många och långa kafébesök som uppskattades mest hos såväl döttrarna som papporna – och väl hemma igen var det faktum att ett av konditorierna ägde en säkert 15 kilo tung bit Valhrona-choklad som man kunde skära bitar av som Malva helst pratade om. Restaurangbesöken gick också hem.

–Vi beställde en bricka med ostar och baguetter en gång, berättar Angel. Det var jättegott.

Inbitna stadsresenärer är trebarnsfamiljen Nygren, som har besökt Rom, Paris och Nice.

De gillar utbudet av museum och söker alltid upp någon park‑och gör någon utflykt ut ur‑stan, men annars strosar de mest bara runt. Åttaåriga Fanny älskade att titta på klänningar i‑Paris och i‑Nice var det häftigt att ha en strand att gå till.

–Vi var där varje dag och badade när vi hade ätit frukost, utom en dag. Sen fanns det en stentrappa där man kunde gå upp och så var det värsta tornet och ett vattenfall – det var så vackert!

Två saker i Venedig får högsta betyg av mina döttrar: ett besök på Markusplatsen, där det är duvorna snarare än byggnaderna som får mest uppmärksamhet. Den som har en näve fågelfrö att bjuda på har snart ett gäng fjäderfä i‑ett moln omkring sig – och på sig. Tjejerna vill aldrig gå därifrån och de är långt ifrån de enda barnen som verkar ha hittat sin uppgift i livet. Den andra fullträffen är en utflykt till stranden på Lido.

Lido-dagen är perfekt: Vi grundar med ett besök på marknaden i området Rialto och köper med oss en rejäl picknicklunch efter att ha myllrat runt en stund.

När vi tar vaporetton över vattnet till ön har vi väskan full med bröd, buffelmozzarella och de största äpplen och nektariner vi någonsin sett.

Vi hittar en perfekt plats nedanför Grand hotel des bains och äter vår lunch på en stenpir och leker på sanden som ebben har packat hård. Stranden är nästan övergiven så här års men barnen skulle ha kunnat stanna mycket längre. Trots det protesterar de inte när jag vill tillbaka till stan. Väl där hinner vi både skjutsas runt på de små kanalerna av en gondoljär och äta den allra godaste enkla italienska mat på en uråldrig osteria.

Myran fotograferar oavbrutet.

En vecka efter resan visar hon sina foton för vännerna och pratar om gondolen och duvorna. Malva funderar högt över om hon lärt sig något.

–Jag har lärt mig att det inte bara är i Stockholm som det är stort. Jag har fått prata engelska och hört tjeckiska och italienska.

–Det regnade i Paris men det gjorde inget och vi promenerade lite ändå, minns Angel. Och vi fick inte åka ända upp i Eiffeltornet för att det var för dåligt väder. Vi stannade på mitten och det var jättefin utsikt, säger hon.

Finns det något mer att tänka på när man gör sina barn till små kosmopoliter? Ja, att låta dem sätta tonen. Ofta är de fantastiska som ressällskap och har en förmåga att lägga vikt vid det positiva och bortse från sådant som kanske inte är perfekt.