Hamburg. Rikast och borgerligast i Europa med ett extremt kulturliv, spännande ny arkitektur, de bästa krogarna i Tyskland. Men fortfarande skitigare, ruffare, råare än andra – som två gånger Köpenhamn. En häftig ungdomskultur – och där inte alla är från Södermalm eller Brooklyn som i Berlin. Resereportage: Hippa Hamburg, publicerat september 2007.

São Paulo. Bjässen, lokomotivet, inte bara i Brasilien utan hela Sydamerika. Ett krogliv som Manhattans, ett klubbliv som Berlins, en frodig borgarklass större än Paris och Londons som kan konsten att konsumera. Plus en ung vild underground och spännande stamkultur. Och gay pride är störst i världen. En 20 miljoners-stad som kan få New York att rodna. Den sista doldisen.

Beirut. Tio libaneser en måndagskväll på krogen kan vara som tusen svenskar en nyårsafton. Har varit här före, under och efter kriget – alltid samma magiska sug runt grytorna, krogarna, klubbarna. Blandningen av det mystiska, det makabra och det mänskliga är oslagbar. Varje vecka kan jag känna en längtan till stadsdelen Gemmayzeh. Nästa nya weekendstad efter Istanbul?

Chicago. Detta ”Präriens Paris” lever i skuggan av New York. Men här är konstsamlingarna större än på New Yorks, Madrids och Paris museer. Här är skyskraporna vackrast i världen. Här utgör flera kockar nu spjutspetsen inom USA. Och gamla mulliga kvarter har kvar sin proletära sälta, det som nästan skrivits sönder i Berlin och Brooklyn. Resereportage: Amerikas hjärta, publicerat september 2008.

Los Angeles. Fortfarande en global underdog, sedd över axeln – främst av de som tror att världens rattas från en kaféstol i Paris eller bankstol på Manhattan. Här äter man godast i världen, här har fler högt IQ och empati än någon annanstans. Men man gapar inte om det på kultursidor. Rätt pool här i solen är världens centrum, inte ett kafé i ett regnigt Europa. Och bäst av allt; bokhandlarna! Resereportage: Matnördens Los Angeles, publicerat november 2009.

Lissabon. Åh, denna underbara stad som ägnade sig åt melankoli även när det var högkonjunktur och gasen i botten. Den har allt det som många tror finns kvar i de spanska, italienska eller franska städerna. Kan man göra annat än älska denna Europas allra sista oskuld. Reseguide till Lissabon.

Budapest. Alla drömmer om ett gammalt Centraleuropa som kanske inte längre finns. Lockas man inte av ett lätt stolligt Österrike och ett mesigt Wien, har fått avsmak för ett pittoreskt och sönderkramat Prag. Ja, då har Budapest de där stora tunga vingslagen, en bedagad pampighet som är mer Buenos Aires (här spelades stora delar av Evita in) än Paris. Passa på innan det är för sent.

Neapel. Är inte Milano lite för sprättigt trist, Venedig för turistigt, Bologna för vackert och Rom idag mer Berlusconi än Fellini? Vad återstår? Självfallet Neapel – vulgärare, vackrare och vassare än det mesta i Italien.

Casablanca. Nu när jag nyligen var i Tanger och Marrakech (överskattat respektive uppskattat), så sade alla till mig; ”varför åker du inte till Casablanca, den roligaste staden i hela Afrika?” Så fort man såg ett spännande sällskap på ett kafé, på en klubb, i en hotellbar i Marrakech, så mycket riktigt var de från Casablanca. En liten hemlis som snart väller loss.

Göteborg. Jag uppskattar Stockholm mer än någonsin. Och personligen tror jag att Köpenhamn är underskattat. Men framför allt tycker jag att Göteborg borde lyftas fram mer – bort från det egna storhetsvansinnet eller den stockholmska småsintheten. Nyttig läsning är som alltid New York Times (Style Magazine sept 2007 – över tio sidor), där man lyckas förklara varför ”Göteborg är en av Europas coolaste städer”. Reseguide till Göteborg.