Tåget lämnar Nice centralstation punktligt. För oss gamla tågluffare blir det en lätt nostalgisk resa. Men vi tågluffar ”light”, för avstånden på Rivieran är korta. På tågets vänstra sida breder det stora blå ut sig. Vi beundrar utsikten, medan de franska pendlarna knappt höjer på ögonbrynen.

En halvtimme senare är vårt tåg framme i Juan les Pins. Denna trendiga ort som förknippas med jazz, sorglöshet och nattliv. Sedan 1960 hålls en årlig jazzfestival nere vid havet och då kommer alla tunga namn.

Som ett självklart landmärke nere vid havet ligger l’Hôtel Belles Rives, en villa som författarparet Zelda och Scott Fitzgerald hyrde en säsong för drygt 80 år sedan. Nu vilar en air av förfining över denna färgstarka art deco-miljö. Pianobaren bjuder på precis den rätta balansen av intimitet och möjlighet till intressanta möten.

Men vi väljer att äta spröda vårrullar på restaurang Pousse Pousse.

Tidigt morgonen därpå tar vi en joggingtur längs havet och alla hälsar vänligt godmorgon. Ett dopp från piren svalkar gott.

Järnvägen passerar även Antibes, men i praktiken ligger denna den gulliga lilla hamnstad på gångavstånd från Juan Les Pins. Antibes lever året runt, nästan oberoende av turismen och har länge varit en uppskattad tillflyktsort för målare och andra kreatörer.

I det nyrenoverade Picassomuseet finns det gott om såväl Picassos konst, som verk av Miró, Calder och Léger. Författaren Graham Greene uppskattade orten för att den behöll sin genuinitet, även om det engelsktalande båtfolket satte sin prägel på hamnkvarteren redan då.

Den äkta känslan återkommer på Absinth Bar i Gamla stan. Baren ligger i en medeltida och erbjuder ett 60-tal sorter av den alkoholstarka drycken. Smaken är bitter med viss sötma och gifter sig väl med tilltuggen färska vitlökar och oliver.

Eftermiddagen vigs åt att flanera längs gatorna i den fria staden La Commune libre du Safranier, mitt i Antibes. Det är några charmiga kvarter med vackert färgsatta gamla hus, där blommorna klättrar längs fasaderna.

Eftersom tågen går tätt är det lätt att resa spontant längs Rivieran. Vi reser därför tillbaka till Nice centralstation, mitt i stan. Konstnärernas, författarnas och studenternas Nice, har över sju kilometer strand och 2 640 soltimmar per år.

Tio minuters promenad från stationen väntar en magisk trädgård vid designhotellet Windsor. Ett stenkast härifrån ligger Promenade des Anglais, den berömda strandpromenaden längs havet. Här finns plats för alla, från den hemlöse ryggsäcksturisten till de hårdsminkade nattfjärilarna.

I Nice äldsta delar glöder husfasaderna i det mjuka eftermiddagsljuset. Det börjar svalna något och folklivet intensifieras när strandbadarna återvänder. Sent på kvällen äter vi glass på torget vid välkända glasscaféet Fenocchio. Gatans skådespel pågår långt in på småtimmarna.

Nästa dag inleds med blomster- och matmarknaden. I ett stånd gräddar Madame Theresa socca, flortunna pannkakor, gjorda av kikärtsmjöl.

– Jag har bekostat min dotters studier med de här pannkakorna, säger madamen och poserar vant.

Hantverksskicklighet möter vi även hos Confiserie Florian, vid den gamla hamnen. Det är en adress för alla gottegrisar med fäbless för handgjorda pastellfärgade marmelader och kanderade frukter.

Med sötsaksbehovet tillfredsställt köper vi varsin enkelbiljett Nice-Villefranche sur Mer, en kort resa österut. Vi hinner precis lagom varva ner innan vi är framme.

Lilla staden Villefranche sur Mer erbjuder lugn och ro, trots de stora kryssningsfartygen som vilar i bukten. I de medeltida gränderna hörs många utrop på bred amerikansk engelska.

Mest stolta är man här över sin fästning, men vi gör hellre ett nedslag i Savonnerie de Villefranche. Detta är en ateljé med butiksförsäljning av handgjorda tvålar med Calendula-olja och blommor som bas.

En kort promenad, sedan middag nere i Villefranches hamn: Nygrillade sardiner, bouillabaisse och crème brûlée, med utsikt över havet.

Sista dagen för tåget tar oss till Menton, en vacker stad som ligger i subtropisk klimatzon. Utanför stationen dignar det av frukt i apelsin- och citronträden. Hit kom många engelsmän i slutet av 1800-talet och anlade trädgårdar som numera är öppna för allmänheten.

Före detta Formel 1-föraren François Mazet ärvde en trädgård av sin tant och förvaltar arvet med stolthet. Monsieur Mazet levererar citrusfrukt till krögare runt om i hela Frankrike.

– Citroner från Menton har en tydlig och mycket speciell parfym, samt är sötare än andra citroner. Vi sköter om träden utan bekämpningsmedel och skördar dem för hand, berättar han och bjuder på citronlikör.

Drycken väcker vår aptit, så vi bestämmer oss för en prisvärd lunch på restaurang Paris Rome, vars kök har en stjärna i Guide Michelin. Köksmästaren Yannick Fauries satsar på ett delikat medelhavskök med en bas av grönsaker, färska örter, varma kryddor, fisk och lamm.

Alltihop kryddat med kärlek, humor och överraskningar. En rejäl skiva gåslever serveras inslagen i en skir linneservett, i sällskap med en bricka med pepparsorter från hela världen. Ölflaskorna är designade av Philippe Stark och den lokala olivoljan glimrar i en gigantisk Chanel N° 5 flaska. På restaurang Paris Rome bor Gud i detaljerna.

Efter lunchen följer en siesta i mjuka liggstolar på stranden. Framåt kvällen drar bartendern igång bossa-musiken i loungedelen och när grannarna beställer caipirinhas blir den självklara tanken, varför inte?

Fem dagars mycket lättsam tågluff längs franska rivieran inspirerar till njutning hela vägen.