De hedtäckta kullarna vid Brösarps backar formades när inlandsisen drog sig tillbaka för sisådär femton tusen år sedan. Idag är de inkörsporten till norra Österlen, ett rent vidunderligt vackert landskap och självklart val när de dramatiska slutscenerna i Bröderna Lejonhjärta skulle spelas in.

Här är första stoppet på vår kulinariska skånska resa. Många kommer till Drakamöllan för naturvandringarnas och fåglarnas skull, i synnerhet den sällsynta gulbröstade sommargyllingen som häckar i bokskogen runt den gamla skånegården. Andra, som vi, har lockats hit av ryktet om franskkanadensiska Eve Maltais kreativa matlagning.

I matsalen trampade kossor fram till 1970-talet. Nu har Drakamöllan varit först B & B och därefter litet gårdshotell med stort kök i exakt tio år. Kvällens trerättersmiddag inleds av en somrigt grön ärtsoppa med smak av fläderblom och mousserande vin och en tagetesblomma som ögongodis. På detta följer ett confitkokt lamm som serveras med Eves tomattarte och en saffransångande risotto alla milanese.

Det senare kan verka en aning malplacerat men nu råkar det vara så att en av gästerna, Susanna från Milano, kände för att göra ett inhopp i köket. Sånt är kul, tycker Eve som för övrigt verkar tycka att det mesta i livet är kul.

Hon kom till Sverige för tio år sedan, hitlurad av goda vänner som hängde i trapets på Cirkus Scott. Efter tre dagar ”ramlade hon i grytorna” och blev kvar på cirkusen i två år som chefskock. Till Drakamöllan kom hon när de behövde en bra kökschef.

Eves mat är som en spegling av hennes personlighet – spontan, glad, färgstark och dynamisk. När vi lämnar Drakamöllan har vi med oss hennes nyutgivna kokbok och minnet av en fridfull plats med bokskogskullar och vindlande hästhedar runt knuten.

Kontrasten kunde inte vara större till nästa anhalt, Kaffestugan vid det gamla alunbruket i Andrarum bara några kilometer bort. Djupt inbäddad i lummig trädgårdsgrönska à la engelsk cottage garden ligger denna 300-åriga korsvirkeslänga där kalaskokerskan Hilda Jansson började servera kaffe med hembakat dopp redan 1930. Idag är det hennes dotters svärdotter som dukar upp ostmackor med egen flädermarmelad samt bullar och sockerkakor efter Hildas gamla recept.

Det här är kanske det mest genuint skånska vi äter på hela resan som definitivt inte går i Edvard Perssons tecken. En sådan tur skulle istället ta oss till Spångens gästgiveri mitt i Skåne, vars överdådiga smörgåsbord ingen människa lär gå hungrig ifrån.

Nu tar vi oss istället ner mot havet där Ulf Lundell fann inspirationen till Öppna landskap, ner mot de små fiskebyarna där snart bara förmögna nollåttor har råd att bo.Fortare än kartläserskan hinner med har vi nått hamnen i Kivik – det här är skånska avstånd och kan inte jämföras med uppsvenska bilresor.

Det känns osannolikt efter maffig hotellfrukost och förmiddagskaffe med dopp, men lunchen hägrar i form av nystekt sill på nybakad kavring hos berömda Buhres i hamnen.

Från Kivik ner till Simrishamn tar det bara 20 minuter. Vägen slingrar sig längs en kuststräcka med hårt tuktade fruktträd, bördiga grönsaksland och enorma växthus med många olika sorters tomater. Det är förstås frestande att bromsa in vid Gröna butiken i Orelund utanför Rörum.

Vi fastnar för Red Delight, en ny och smakrik tomatsort, och den lite mildare gula Orangino. I den här trakten ska man också hålla utkik efter skyltar om loppis. För här går det att fynda seriöst, så till den grad att köerna brukar ringla långt innan loppisfolket öppnar på morgonen.

En superkort och oemotståndlig omväg för oss till Skåne-Tranås där vi bunkrar upp med äkta Österlenchoklad som tillverkas inför våra lystna blickar. Lanthandeln i Vitaby med läckra skånska charkuterier och vildsvinsstekar vill vi inte heller missa, ett tips från Drakamöllans kökschef.

Här kan man råka Lena Endre och andra kända skådespelare som sommarbor i omgivningarna. Avgående Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm har också sagt att ”när Österlen är som värst träffar jag halva kantinen från Dramaten där”.

–Jodå, om sommaren är hela östra Skåne invaderat av stockholmare som sitter och smuttar rosévin i sina vitkalkade hönshus, säger en kvinna inom turistnäringen. Här behöver man inte skämmas för att man inte seglar och följaktligen inte heller går omkring i Henry Lloyd-kläder.

På Österlen är det vanligare med kulturtanter i olivgröna linnetält och tovade hattar, enligt samma källa. Och turistströmmen utgörs till hela 80 procent av svenskar, följt av danskar och tyskar. Österlen är också Sveriges Provence, men bättre: orört, lugnare och nästa lika varmt en vacker sommardag, skrev det danska inredningsmagasinet Mad & Bolig i våras.

Frågan är om man inte också äter lika gott här. Efter en fyrarätters middag på Karlaby Kro, skapad av köksmästaren Linus Persson som inspireras av både Skåne och Medelhavet, skingras alla tvivel.

Här är både Orelunds tomater och Skillinges sparris inblandade, liksom salvia, pain d’Épice och österlenska ostar. Smarta resenärer förhandsbokar rum i denna hotellpärla bland rapsfält och åkrar. Vi andra får i stället plats på hotell Maritim i den småputtriga hamnen inne i Simrishamn sju kilometer därifrån.

Vi fick för oss att vi måste inhandla några flaskor av det som är Sveriges svar på olivolja, fast ännu nyttigare: kallpressad rapsolja. Och eftersom Gunnarshögs gård utanför byn Hammenhög ligger nästan på vägen till nästa goa matstopp är valet enkelt.

Fyra generationers rapsbönder har odlat här, och den nuvarande Gunnars farfar var en av de första i Sverige som begrep att de gula blommorna kunde bli en ekonomiskt lukrativ gröda. Smaksatta rapsoljor – timjan, citron och vitlök – är gårdens senaste tillskott och det är ”frugan Lisbeth och junior” som kommer på smakkombinationerna.

Beväpnade med ett recept på morotskaka gjord på bland annat just rapsolja, brummar vi vidare mot Österlens mest omsusade bageri, Olof Viktors i Glemminge. Här bakas surdegsbrödet i gammaldags stenugn och plommontomatmarmeladen efter recept från mästerbagaren Jan Hedh är enligt förståsigpåarna inte bara värd en resa utan rentav en vallfärd.

Ystad är charmiga korsvirkeshus, teater med sommaropera och guidade Mankell-turer i anrik brandbil. Trelleborg är lite mer anonymt och inte lika lockande, men däremellan vill vi förstås inte missa Smygehuk, Sveriges sydligaste utpost. Men hu, vad det blåser den dag vi stannar till och äter en räk- och laxsmörgås på rökeriet. Det är nu vi förstår varför äkta Österlensparris är vindpinat böjd i knopparna.

Några mil österut, vid hamnen i ­Kåseberga, står en yngling och steker sill med mos och lingon till en traditionell skånsk lunchmacka. Fast det luktar omisskännligen strömming. ”Är inte det samma sak då?” säger ynglingen med stekspaden.

Och visst är det så visar en snabb faktakoll. Sill och strömming betraktas numera som en och samma art, Clupea harengus, och byter namn från sill till strömming när den fångas norr om Kristianopel i nordöstra Blekinge.