Vi är i Soultzmatts vindistrikt vid Vogesernas berg. Från Stockholm är det bara en halvdags resa med lågprisflyg och hyrbil hit, men till den alsassiska idyllen går också gruppresor.

Ramkvillabuss har precis rullat in med 45 svenskar i samma by som vi och framför oss ligger ett tunnland vingård som, bara hinkarna fylls, ska bli crémant d'Alsace, regionens svar på champagne.

Uppgiften är att med sekatör knipsa druvklasar av pinot blanc som ska bli mousserande vin.

– Den som missar en klase måste kyssa bäraren, mullrar Seppi Landmann, vår jovialiske vinbonde som gör sig känd för att skörda även på söndagar.

Hans idé är att också turister kan vara med, och svenskarna, som inte plockat druvor förr, ska pröva på. Gruppen betalar en liten slant, får en halvdag i vingården och delar måltid med övriga vinplockare.

På så vis låter Seppi Landmann turister skörda under sex helger varje höst. Miljön är vackrast tänkbara – ett böljande landskap med snörräta rader vin ända upp till skogsbrynen.

– Skördevädret är så bra att vi äter lunch i solen, ler Seppi Landmann medan långbord dukas upp.

Snart vankas aperitif, alsassisk köttgryta, ost och edelzwicker – det alsassiska bordsvinet. För svenskarnas del är morgonens arbete över och på efter­middagen väntar avsmakning i vinkällaren där Seppi Landmann lagrar fin riesling, till exempel grand cru Zinnkoepflé 2002. Reseledare Gunilla Swenson har räknat ut att 50 kilo ­bagage bör gå bra på hemresan.

– Två lådor vin köper vi, säger ­Helen Andersson från Braås, som på småländskt hyggligt vis fått sin vinplockarresa i 50-årspresent av sin arbetsgivare.

Morgonens hukande under vinrankorna känner hon i hela kroppen, men dagen är ändå höjdpunkten på en busstur genom Moseldalen och Alsace.

I år pågår skörden till 1 november och Seppi Landmann låter även enskilda vara med. Till exempel kanadensiskan Caroline Laflamme arbetar bara på lör- och söndagar men har ­boende och mat.

– På så vis hinner jag tågluffa lite. I morgon blir det München, berättar hon.

Alsace är Frankrikes nordostligaste hörn med Tyskland och Schweiz strax intill. Det är mitt i Europa och ett klassiskt gränsland mellan latinskt och germanskt. Här, i ett smalt, kulligt bälte mellan Vogesernas regnfattiga östsluttningar och den platta slätten längs Rhen, införde romarna vinkultur och det är här som den berömda vinvägen nu slingrar fram genom världens vackraste vinbyar.

Vi lämnar Seppi Landmann och hans skördande turister för att följa Route du vin och ett tips leder oss till en liten vinkällare vid kyrkan i Eguisheim. Där, i en av de mest traditionella byarna med fönster dignande av pelargonior och en bleckorkesters umpa-pumpa på torget, knackar vi på hos Bruno Sorg och hans son François.

– Det är ”le terroire”, jord och klimat, som varierar Alsace-vinerna så, säger François Sorg försynt, medan han låter oss smaka en förträfflig riesling, en grand cru Pfersigberg 2003, som han säljer för knappt tio euro per flaska.

Bruno Sorgs lilla vinkällare ”upptäcktes” av Alsacekännaren Per Warfvinge, till vardags vicerektor vid Lunds tekniska högskola, och nu svänger allt fler svenskar förbi.

– De kommer med egen bil. En del är skidåkare som i hast stannar till när de kör till Alperna för att köpa med sig för avsmakning. Efter semestern har de bestämt sig och hämtar en större kvantitet att köra hem, berättar François.

Route du vin går 17 mil genom ett 50-tal grand cru-områden där högklassiga viner säljs av många bönder. Halva sträckan, ungefär från Eguisheim i söder till Obernai i norr, är ett crescendo av pepparkaksbyar. Det myllrar av korsvikeshus, torn, torg och kullersstensgränder. Allt är traditionellt och på gammaldags värdshus fylkas man ännu kring tunga träbord med surkål på tallriken.

På krogen A la ville de Nancy kan vi inte låta bli att testa klassikern ”chou-croute royal” som är ett överdåd av surkål, fläskkött och korv. Den har en överraskande fräschör med ett glas riesling till.

En lite lugnare vinstad är Turckheim med ett medeltida vakttorn krönt av storkbo. Här som i andra byar blandas fransk finess med germanskt gemyt och på värdshuset Auberge du veilleur lär vi oss att pinot gris är regionens vin som passar utmärkt till gåslever.

Route du vin slingrar mellan kullar, genom byar. Det är namn som Ammerschwihr, Beblenheim, Kaysersberg och avstånden korta. Vårt nästa stopp blir det riktigt sömniga Zellenberg, där vi ställer bilen för att i stället låna cyklar.

Strax intill ligger Alsaces mest turistiska by, världsarvet Riquewihr som är en riddarstad mellan stadsportar. Vår cykeltur leder rakt igenom, ut genom porten mot väster och upp genom lövskogen, över till vingårdarna kring den mycket lugnare grannbyn Hunawihr. Där lär protestanter och katoliker dela kyrka. Sedan når vi fram till Ribeauvillé, som är lika fint som Riquewihr.

Frankrike och Alsace har sina regler, och en småhungrig svensk måste parera de stenhårda mattiderna.

Ett knep är att be om traktens munsterost till ett glas ”gewurz”, för en aperitif kan man alltid unna sig. I Alsace blir aperitifen en kryddig gewurztraminer eller sprudlande crémant, men det kan också vara en pinot gris. Eller en muscat – som kan följa med till grönsakstallriken.

Klockan är bara sex när vi genom en labyrint av vingårdar öster om länsväg D1 cyklar tillbaka mot Zellenberg.

– Det är i dessa byar kring Colmar som Alsace är bäst. Här snackar vi alsassiska ännu och inte bara franska som i Strasbourg, säger vår värd i Zellenberg, när vi nästa dag ska bila vidare.

Det är dags att byta län och genom byar som Nothalten och Heiligenstein blir D1 i stället D35. Men pärlorna fortsätter mot Strasbourg: Ett måste är Itterswiller för sin blomsterprakt, och Mittelbergheim för sina vinstigar. Och för den som inte blivit mätt på Hans- och Greta-byar finns ju även turiststaden Obernai som Guide Michelin kallar ”kvintessensen av Alsace”.