Många kanske fortfarande tror att om vi alla hade råd så skulle vi alltid checka in på ett Grand, ett Ritz, ett Plaza, vältra oss i det guldkantade, njuta av all dun och frotté. De som reser på firmans bekostnad hittar sitt Sheraton, Scandic, Hilton eller något annat effektivt och lagom dyrt businesshotell.

Och den nya kreativa klassen kan inte få nog av sina nästan tröttsamt strama designhotell runt om i världen. Vi andra som liksom inte har råd, nyfattiga, familjer på semester, frilansare, trängs allt längre mot flagnade tapeter, kackerlackor, dåliga kvarter – eller rena och snygga, men ack så trista turistklasshotell.

Inte alla storstäder har längre kvar de små charmiga familjehotellen eller värdshusen. Men plötsligt kommer det nya bubblare.

Den som lever kvar i gårdagens föreställning om vandrarhem – smaka på de historiska vingslagen i det gamla ordet – eller kanske bara minns sin ungdoms tågluffande, backpackande och alla enkla billiga youth hostels, har kanske inte observerat det nya upptäcktsresandet, den nya klassen av hippa hostels och det nya sättet att resa, bo, umgås, nätverka.

Visst finns det fortfarande kvar en tapper skara unga som ska se världen på minibudget innan allvaret och vuxenlivet börjar. I den här gruppen, och en bra bit upp i åldrarna, finns det de som dras till vad många i branschen kallar party hostels i främst städer som Amsterdam och Bangkok och som ibland till och med skrytsamt själva påstår ”where they check in, but never check out”.

I det tysta har det så under 00-talet vuxit fram en ny typ av boende. En del internationella resetidningar använder uttrycket ”boutique hostels” men många av de nya ägare och entreprenörer jag pratat med använder sig istället av begreppet ”social hostels”.

Mitt uppvaknande kom för något år sedan i Lissabon då jag bodde inkvarterad på ett traditionellt turistklasshotell med bra läge, men där tystnaden vilade tung över frukostborden. Varken andra resenärer eller någon anställd såg ut att kunna berika min vistelse. Med det boendet gäller det att själv vara väl förberedd och ha skapat ett eget kontaktnät före avresan för att ha en chans att maxa sin upplevelse i en främmande stad.

På planet dit hade min blick tack och lov fastnat för en spännande artikel om Lissabons nya hostelkultur. Jag styrde alltså mina steg bort mot Baixa, där många våningar och hus länge gapat tomma. Samtidigt som kommersen lunkat vidare i gatuplan.

Det är som om allt sover och sjuder samtidigt. Plötsligt har här öppnats dussinet hippa moderna hostels, smart designade av unga konstnärer – med globala namn som Living Lounge, Lisbon Calling, Travellers House och Goodnight Hostel – och som på senare år kammat hem alla fina priser, som bäst och tuffast i världen.

På Living Lounge kommer jag i samspråk med gäster och personal i samma minut jag kliver in genom dörren. Inredningen är cool, personlig, smart. Stället är fyllt av energi. Alla tycks generöst dela med sig av kunskaper och intryck.

Det slår mig att jag inte hamnat på ett snorbilligt youth hostel, men inte heller på ett party hostel, nej världen tycks nu istället fylld av vad någon tidning kallat för ”upscale champagne backpackers”. Oftast människor som tagit tillfällig time out från högavlönade karriärer.

Inte sällan är det föräldrar som levt loppan en gång, kanske enligt Alex Garlands roman The Beach, och nu återvänder, mer sugna på stadens nerv och kultur, mindre partysugna. De är inte luggslitna partyluffare, snarare lite prydliga men med en touche av neohippie, tatuerade mer à la reklambranschen än hamnkvarteren.

Där är mamman som reser med sina tonårssöner. Där är börskillen som lämnat Wall Street för en ny framtid i Portugal. I Berlin stöter jag på unga designer som hyr rum i en månad i jakt på lägenhet, i Buenos Aires några kvinnor som stannar några månader för att plugga spanska, i kombination med lektioner i tango.

Gemensamt för dem är att de vill stanna minst ett par veckor, helst en månad eller två. Att de har gett upp weekendresandet och istället reser längre mellan olika jobb. Att de vill mer än att shoppa och roa sig. De kryper under skinnet på sin nya stad. Någon som läser detta kanske reagerar, tänker spontant att ”jag vill väl inte bo i över- och underslaf”.

Men det stora med denna nya typ av hostel är att de ofta har en andel väldigt fina enkelrum och dubbelrum. Man får vara ensam när man vill sova, men har det sociala spelet i samlingsrummet, runt datorer, i soffor, vid frukosten och i köket. I Lissabon ligger priserna då ofta runt 300 kronor. Ett rum på vanligt enkelt hotell är ofta minst det dubbla.

När jag ska lämna Living lounge i Lissabon ser jag många anteckna sig på en lista inför kvällen. Boendet har en egen kock som ställer sig i köket (som för övrigt ser ut som köket i en övre medelklassvilla på Lidingö) och lagar en äkta portugisisk middag – förrätt, varmrätt, dessert och vin för knappt hundralappen.

I Rio de Janeiro börjar jag undra varför den ena kolonialvillan, vackrare än den andra, må det vara i konstnärskvarteren Santa Teresa eller i det snobbigare Ipanema, plötsligt förvandlas till vandrarhem. Samma fenomen vid hemkomsten till Stockholm. I portgång efter portgång i Gamla stan där det tidigare fanns tre hyresreglerade lägenheter ryms nu 20-30 sängar.

För hostels är förstås som allt annat en fråga om smart ”real estate”, ett nytt tänkande inom fastighetsbranschen. Där ett gammalt hus som ägaren knappt hade råd att bo kvar i plötsligt kammar hem någon miljon. Till allas glädje när det görs rätt – som i Lissabon.