Sången handlar om brustna illusioner och svunnen lycka, men den sträva rösten till ackompanjemang av en sorgsen gitarr skulle kunna berätta om Spanien i allmänhet och det solstekta Andalusien i synnerhet. Den ekonomiska krisen är en avgrund, också här vid Costa de la Luz, Ljusets kust.

Men på Taberna Casa Manteca i hörnet av gatorna Corralon och San Félix i Cádiz är stämningen avslappnat uppsluppen. Stället har legat här sedan 1953, och utanför på gatan står en man och öppnar ostron medan en annan klyver sjöborrar. Man äter läckerheterna till ett glas snustorr manzanilla med gamla sherryfat som bord. Stället är det slags överraskning som så ofta dyker upp när man flanerar i labyrinten av gator och torg i Cádiz.

LÄS MER: Cádiz – Europas Havanna

Nu är en halvsekelgammal krog inte mycket att skryta med i en stad som blomstrade långt innan till exempel Stockholm ens var påtänkt. Cádiz anses vara grundad av fenicier omkring år 1100 före vår tideräknings början, vilket gör den till Europas äldsta, permanent bebodda stad. Historiens lager är julafton för arkeologer och en mardröm för byggentreprenörer.

Å andra sidan finns det förstås inte så mycket plats att bygga nytt på. Den befästa gamla staden är näven på den långa arm till halvö där den moderna delen av staden ligger, kantad av magnifika Playa Victoria.

Men också gamla stan har sin strand, Playa de la Caleta. Det är fullsatt på strandserveringen, och nedanför samlas folk i vad som liknar ett hippieläger med mycket öl och den omisskännliga lukten från diskret rökta jointar. Det var här som Jinx, spelad av Halle Berry, kom upp ur vågorna i Bondfilmen ”Die another day” från 2002, då Cádiz fick föreställa gamla Havanna. Höjer man blicken förlorar den sig i en vattenvidd som ligger ödslig i 600 mil innan öar som Guadeloupe dyker upp.

Gamla Cádiz har en förförisk, patinerad skönhet, inte minst när apelsinträdens blommor sänder doftslöjor genom gränderna och de långa, raka gatorna. De kantas av vackra byggnader med burspråk och järnsmidesbalkonger, och många hus kröns av utkikstorn från kolonialhandelns tid då köpmännen ville ha uppsikt över hamnen i Spaniens rikaste stad. Alameda Apodaca vid Paseo Santa Barbara var en klassisk utsiktsplats där stadens invånare, gaditanos, såg skeppen komma in.

Men långt innan kolonialtiden var Cádiz en viktig hamn för förbindelserna med Rom. Staden har utstått bombardemang, belägringar och plundringar, det var härifrån och från Puerto de Santa Maria på andra sidan bukten som Columbus seglade mot Nya världen. Cádiz blev den främsta sjöfartsstaden sedan Guadalquivirfloden slammat igen och gjort Sevilla otillgängligt. Guldåldern inföll under 1700-talet, en epok då Carl Michael Bellmans farbror Martin var svensk konsul i staden. I Riksarkivet finns hans räkenskaper ”för slavars utlösande 1756-1762”. Det var också i Cádiz som lord Nelson samlade styrkorna inför slaget vid Trafalgar 1805.

Men koloniernas självständighet blev ett dråpslag, och senare har också varven och fisket varit tynande verksamheter. Den ekonomiska krisen är särskilt kännbar i det redan magra Andalusien. Efter den punkterade byggbubblan växer ogräset kring halvfärdiga bostads- och hotellkomplex.

Cádizborna har annars rykte om sig att inte ge upp i första taget. När spanska frihetskriget inleddes mot Napoleons ockupationsarmé höll staden stånd under två års belägring. Här skrevs Spaniens första konstitution för i år jämnt 200 år sedan, och det svulstiga monumentet över tilldragelsen dominerar Plaza España.

Nu är förstås den spanska historieskrivningen till stora delar ett ideologiskt färgat gungfly, inte minst vad gäller Francoepoken. Och beträffande muslimernas styre under medeltidens al-Andalus (de muslimska härskarnas namn på området) har den relativt friktionsfria samlevnaden mellan muslimer, kristna och judar varit en etablerad sanning. Men när Spanienauktoriteten Stanley G Payne tar en närmare titt på saken i boken ”Spain. A unique history” visar det sig att det nästan inte finns några bevis för någon mångkulturell idyll.

När illusioner brister får man skaffa sig nya, och i gamla Cádiz är det lätt att inbilla sig vandra i en annan tid. Shoppinggator som Calle Sagasta, Columera och paradgatan Calle Ancha är krasst kommersiella, men runt första bästa hörn finns liksom tidlösa miljöer.

Framför allt är det torgen som lockar, dessa vackra offentliga vardagsrum, som luftiga Plaza San Antonio, blomsterhandlarnas Plaza de las Flores, eller fredagskvällen på stimmiga Plaza San Francisco med klosterkyrkan. Apelsinträden blommar på Plaza de Mina, och på romantiska, triangelformade Plaza Mentidero sparkar överviktiga småpojkar boll intill grånade gentlemän som kan ha setts vid samma bord i årtionden. Och visst, har man väl satt sig här är det inte lätt att finna en anledning att bryta upp.

En sherry och en handfull oliver medan man överväger var middagen ska ätas. Vanorna är sena, klockan tio är det fullsatt på den krog som var folktom halv nio.

Köksinfluenserna kommer från många håll. Tonfisk har fångats här i årtusenden, men nu har utfiskningen gått förfärande långt, och på Mercado Central kan man se att åtskilligt är importerat. Men Grazalemas getost finns ju än, liksom Cádizbergens olivolja och pata negra-skinka från Jagubosvin uppfödda på ekollon. Räkorna finns i alla storlekar upp till de gigantiska, illröda carabineros.

–Folk tror att köket i Andalusien handlar om vitlök och olivolja, men det är inte sant, säger krögaren Fernando Códoba på restaurang El Faro. Jag använder inte mycket vitlök, och gör jag det föredrar jag den långkokt eller karamelliserad så att smaken blir mild.

I El Faros tapasbar smakar vi chipirones encebollados a la Andaluza, bläckfisk med lök, och tortillitas de camarones, de små räkplättar som är en andalusisk specialitet. Ortiguillas fritas, friterade anemoner, är en verklig delikatess.

Till detta kanske ett glas Barbadillo, som liksom sherryn görs på palominodruvan, men bättre upp är en manzanilla från Sanlúcar de Barrameda, ett av hörnen i den så kallade sherrytriangeln som också omfattar Jerez de la Frontera och Puerto de Santa Maria.

När det skymmer över uteserveringarna här i Barrio de la Viña och en sorgsen flamencogitarr hörs någonstans ifrån, tycks morgondagen behagligt långt utom synhåll.

LÄS MER: Redaktionens spanska favoriter

LÄS MER: Mot ljusare tider i Spanien