Via den smäckra bron från La Rochelle tar vi oss enkelt över till Ile de Ré.

Det är sen eftermiddag och vi möter hemvändande vandrare och cyklister som varit på besök över dagen för att bada, surfa, sola, vandra i bygränderna och pausa på de otaliga små hamnkaféerna.

Ljuset är magiskt och Ile de Ré lever upp till uttrycket l'ile blanche, den vita ön. Vitkalkade hus, kritvita stränder med vita snäckor, vita segelbåtar. Saltutvinning av l'or blanc, det vita guldet, är en av öns urgamla födkrokar.

Överallt ser vi sockertoppsformade salthögar på tork vid kanalerna, där vattnet leds in från Atlanten.

Trafiken är konstant längs huvudvägen som söker sig förbi ostronskjul, korsande cykelstigar, pittoreska byar, vinfält och saltlador. När vi viker av blir det lugnare, cyklister i gränderna och välfriserade tanter med shoppingkassar på torgmarknad tar över. Vardagslunken tydliggörs.

På Ile de Ré finns de välsituerades – mestadels parisares – sommarhus. De väljer öns lågmäldhet framför Rivierans nyrikedom.

När vi strosar i gränderna i någon av byarna eller städerna så passerar vi gedigna stadshus i sten med tydlig 1700-talskaraktär. Vägg-i-vägg ligger små sagohus av trä. Malvor, öns egen blomma, böljar majestätiskt utanför var och varannan husgavel.

Estetiken är påtaglig. Ett fåtal bleka naturfärger tillåts på fönsterluckor och dörrar. Själva kärnan i byarna är sammanhållna men ändå med individuella uttryck.

Matmarknaden i La Flotte är en av de mer magnifika i Frankrike, en marknadsplats som levt sedan medeltiden. Dignande skaldjursstånd med hummer, krabbor, langoustiner, ostron, musslor och pilgrimsmusslor på isiga bäddar.

Vi smuttar på öns vin som finns till avsmakning och oststånden här är en provkarta över hela Frankrikes produktion. Solmogna meloner för en euro styck och 32 olika sorters tomater i ett annat stånd.

Laxkanapéer, skaldjursröror, kycklingfrikasséer, svampcrustader, delikata minipizzor – allt signalerar matkultur och vi häpnar över mångfalden, rikedomen, fräschören och en låg prisbild.

I en av saltladorna längs huvudvägen, Les Salicorniers, träffar vi monsieur Erbelding. Han har ”skördat” salt sedan tonåren. I hans butik säljs bland annat grovt och fint havssalt, fleur de sel, och salt smaksatt med rosmarin, timjan, druvskal, basilika.

– Det är ett tufft jobb att utvinna saltet. Vi är helt väderberoende, sol och vindar är förutsättningar för att saltet ska kunna samlas in, skördas och torkas. Vi skrapar kristallerna från vattnet i kanaler som vi leder in från havet. Sen läggs de i högar att torka. Förresten – era landsmän, vikingarna, kom hit med hudar och bärnsten. Så fick de med sig salt tillbaka till Skandinavien.

Hamnstäder som Saint Martin de Ré, Ars en Ré och La Flotte är välbesökta turistorter men med tacksamt få fällor. Här handlar semestrandet snarare om mat- och vinupplevelser, kafébesök, lunchpauser och naturupptäckter.

Cyklande sommargäster är legio – den platta ön är ett eldorado för cykelentusiaster och unga familjer, pigga pensionärer, grupper ... alla cyklar kors och tvärs över ön. Cykelstigarna är bra upplagda och löper vackert längs hav, ostronskjul, vinodlingar och saltbassänger.

Madame Gilette, en blid dam i 75-årsåldern, har sin ostronlada vid stora huvudvägen i Le Martray. Sonen Frédéric landar ostron från egna bankar.

– Vi har helt enkelt två varianter, förklarar madame: stora och små. Jag har öppnat ostron sen jag var barn, det fick jag lära mig av min farfar som var ostronodlare.

När vi frågar Frédéric om det där med ostronförbud i månader utan bokstaven r, svarar han:

– Ostron kan man äta året om. Men under r-månader bör man inte äta ostron som fraktats lång väg. Färska ostron ska helst ätas så nära fångstplatserna som möjligt.

Madame öppnar våra vardera sex ostron, tar fram en flaska kylt vitt Ré-vin, lägger bröd, pappersservetter och bestick i en plastkorg. Vi tar vår ostron-takeaway med ut till ett bord under bambutak, äter och njuter. Gott, enkelt, fjärran från dyr lyxmystik kring den lilla mollusken.

Öns stränder är breda, långa, rena och kritvita. Bois plage är stranden som lämpar sig bäst för aktiviteter. Känslan här är karibisk: turkost ljummet vatten, bländande vit, mjöltunn sand.

Vid Phare des Baleine, öns berömda fyr, är det perfekt att vandra. Man kan trava både på stranden och ovanför, beroende på tidvattnet. Vi träffar monsieur Besche, på campingsemester med fru och vänner.

– Har ni sett sådana här små lustiga snäckor? De kallas för chapeau chinois, kinahatt.

Han visar oss några små vackra snäckor i sin hand. Han är pensionär och arbetar med den grupp som vårdar öns urgamla pirar, som sticker ut i havet. De är byggda sten för sten, utan cement i ett intrikat system som hållit i nästan tusen år.

Pirarna var förr naturliga boplatser för både ostron och musslor. Nu finns endast tolv pirar kvar av en gång 140.

En medelhavsljummen kväll beger vi oss till en hamnrestaurang i Saint Martin de Ré, öns ”huvudstad”. Vårt vita vin serveras immigt kylt. Vår varma skaldjursrätt med musslor, havskräftor och pilgrimsmusslor på en bädd av linguine är smakfullkomlig.

Halva restaurangen har flyttats ut på kajen. Ena sidan har utsikt över fiske- och segelbåtar och en och annan yacht. På motsatta sidan hamnen färgas stenhusfasaderna från 1700-talet puderrosa i aftonrodnadens sken. Som en klichéscen i cinemascope från en romantisk 1950-talsfilm, fast på riktigt.

Det är bara att ta för sig.