Vattenhjulen rullar än i Växbo kvarn och i TRolldalen intill kan man se lin bearetas med traditionell klapp och skäkt.
Tidernas väg är något helt annat än E 4:an längs kusten. Den dyker upp efter avfarten i Uppsala och går genom inlandet längs en åssträckning som använts som färdled sedan vikingatiden, över Uppsalaslätten, förbi historiska bruksorter, genom utpräglad jordbruksmark och helt nära storvulna hälsingegårdar.
Genom Uppland, Gästrikland, Hälsingland och Medelpad skyltas Tidernas väg så tätt att risken att komma fel är nära nog obefintlig. Det man finner är resterna av ett folkhem, dess historia och människor som lever i skuggan av det förflutna.
Första stoppet blir Gysinge bruk [1] (se karta nedan), sju mil från Uppsala och porten till Järnriket Gästrikland. Det mäktiga bruksområdet från 1668 rymmer värdshus, bagarstuga med café, smedsbostad, brukshandel, lekstuga och flottningsmuseum.
Går man rakt över vägen och en bit upp förbi ängen finns en fin samling gamla brandbilar och ambulanser i en ladugård. Den tillhör Stefan Björmark, som ibland tar besökare med på en tur genom byn. Stoltheten är spetsnosambulansen Volvo PV 824 från 1947.
I Gysinge ligger också Centrum för byggnadsvård, ett tips för den som vill se om sitt gamla hus, eller drömmer om att äga ett torp eller kanske gods. SvD:s besök råkar sammanfalla med att Göran Persson och Anitra Steen är här, med livvakt sladdandes efter.
– Han köpte en fotskrapa och fick en katalog gratis, berättar två exalterade expediter.
Knappt en mil till och Österfärnebo [2] dyker upp. Här kan man fika på Lundgrens bageri där det kavlats i fyra generationer nu. Deras fyllda munkringar går inte av för hackor.
Det tar dryga timmen till Sandviken [3] där man gärna äter på Högbo brukshotell [4] som har ett av väg-Sveriges bästa bord trots att landslagsledare Gert Klötzke lämnade grytorna 2002. Ett alternativ till gourmetmaten är glödhalstrade sotare på Högbo Qvarn.
En bit av sträckan mellan Sandviken och Ockelbo [5] är krokig och rentav farlig. Politikerna har lovat räta ut vägen i många år men ännu gäller det att se upp – inte minst för viadukten där många bilister med näppe undkommit en krock.
En attraktion är rosorna på Wij trädgårdar som ståtar med 220 olika sorter. Lars Krantz, känd från Rosendal i Stockholm, har flyttat hem till Ockelbo och håller på att skapa ett trädgårdscentrum med stor invigning 2006.
– Ambitionen är att besjunga vår regions natur, landskap och kvaliteter. Ett bidrag till att överbygga klyftor mellan stad och land, predikar han.
Färden går vidare genom Ödmården, tremilaskogen mellan Gästrikland och Hälsingland, förbi poetiskt klingande orter som Lingbo, Långbo, och Lilltjära.
Vid stora korsningen i Lilltjära [6] övergår väg 272 i 83:an som är nyare, bredare och en smula förutsägbar. Jag piggar upp mig med Svante Wahlqvists loppis i en lada på raksträckan strax före avfarten, en av många loppisar längs Tidernas väg. Någon envisas med att riva ner hans skylt vid korsningen. Men han är närmast road.
– Det är bara att måla en ny och sätta upp tills de tröttnar, myser han.
Inte ens en kvart tar det till Kilafors [7] där herrgården ligger förnämligt vid Bergvikens strand. Hit brukade Jocke Bonnier och andra jetsettare åka och svira på 50- och 60-talen. Nynna Hårgalåten här och känn hur det niger i knäna – Hälsingehambon utgår från ängen vid Ol-Nils hembygdsgård, lite bortåt.
Nästa samhälle dyker upp efter tjugo minuter. Bollnäs [8] betyder bandy, Arne Qvick, och så Snoddas, som står avgjuten på stora torget. Jag lämnar trista gågator för en avstickare till Trolldalen i Växbo där man kan gå på guidad tur bland de 200-åriga linberedningsverken. En av dem som fortfarande behärskar tekniken är 80-åriga Edla som klappar, skäktar, spinner och berättar makabra skrönor.
I Växbo Lins fabrik, en kort promenad från Trolldalen, får man följa dagens moderna produktion från spinneri till metervara. I butiken intill säljs det senaste inom gardinmodet: vepor. Den populäraste produkten är annars disktrasan, tålig och törstig med langettkant. Tanken svindlar – tänk om linarbetarna, det egendomslösa utanvidsfolket, fått se dagens produktion.
När vägen passerar Arbrå [9] ligger 1700-talsgården Träslottet alldeles intill. Den är hälsingegårdarnas Rolls-Royce och skapades av konsumentjournalisten Willy Maria Lundberg som på 1950-talet stred för bättre och vackrare bruksvaror. Med Träslottet förverkligade hon sin idé om ett utställningshus för sökande konsumenter och seriösa tillverkare.
Här tillbringar man lätt några timmar: strosar bland tematrädgårdar, tittar på utställningar av ny svensk design och Gustavsbergsporslin, äter hembakt hällbröd med färsk getost, fyndar i butiken, lär om organisk jordförbättring och kompostering, medan ungarna blir galna i ”vilda lekars rum”.
Jag tar raggarsvängen genom Arbrå, kör Storgatan och Bondegatan, förbi pensionärslängorna, och kollar in korvkiosken där hemmasonen Peter Stormare brukade hänga. Då var det Korv-Helge som stod där i sin masonitlåda. Nu är det Monica, förtäljer skylten. Fast hon syns inte till.
Orbaden [10] dyker upp efter en mil och erbjuder bilsätessvettiga en kilometerlång sandplaya – Mallis à la Hälsingland. Färden fortsätter och på höger sida slingrar sig Ljusnan.
Ensilagebollarna ligger som utomjordiskt hagel på åkrarna. Och se där, en förfallen lada, nedsjunken på mitten. Sverige kan vara så sorgset vackert ibland. Än anas här ropen till hästar och oxar på fälten från en tid då man arbetade för jämnan. Hoppsan, en silvermetallic tutar och kör om. Här är inte läge att drömskt lätta på gasen. Det är klassisk turistmark och tät trafik.
Lill-Babs gormar ”Hem till lilla Jaschöö” ur bilstereon förbi Offerberget och jag smackar på en tomteklubba tillverkad i Freluga, Bollnäs. I Järvsö [11] kan man träna yoga med Malin Berghagen och klä ut sig i Lill-Babs gamla scenkläder. Ljusnandalens övriga kändisar, Tommy Nilsson och Gunilla ”Röda rummet” Kindstrand, tycks mer osynliga.
Det finns mer att göra i bygden: Stenegård lockar med Lill-Babsmuseum, örtagård, hantverksbutiker, konstgalleri, antikvariat och Hälsinglands träteater.
Annat att upptäcka är Järvzoo där man garanterat ser björn, och varg om man har tur. Utsikten från det 369 meter höga Öjeberget bör inte missas.
Den hurtige ställer bilen och går i stället uppför Järvsö Klack. Nedanför ser man Sveriges största landsortskyrka på en egen ö och Tidernas väg som slingrar sig likt svansen på en drake i medvind.
Ett nöjestips är festplatsen Toröns grillaftnar – fullträff en solmild kvällning. Älven rinner alldeles nära och blånande berg tronar i norr.
Lördag förmiddag och jag har kommit till Ljusdal [12] där museet inte öppnar förrän klockan ett och turistbyrån är stängd på helgerna. En skylt hänvisar till byrån i Järvsö, varifrån jag just kom. Nu börjar en verklig glesbygdsresa. Turistbroschyren berättar om Helvetesbrännan i Ånge [13], ett 3000 hektar stort väglöst land. Tidernas väg slutar i vildmark, men den får vänta till en annan gång.
