På restaurangen Antica Carbonera får kvinnorna rosor. Någon gång mellan middagens sista tugga och notans intåg står servitören där vid bordet som en romantikens fanbärare i sin oklanderligt strukna skjorta och sina pressveckade byxor och frågar om blomman ska vara vit eller röd.
Ingen annanstans skulle detta ha känts lika naturligt, men samtidigt – ingen annanstans skulle det vara lika onödigt. För Venedig behöver inga rosor, staden i lagunen klarar det där med romantik utan extra hjälp.
Inte minst nu när det är lågsäsong, när kanalerna är mörka, luften rå och doftar svagt av salt och tång. Det är nu man ska vara här, det är nu Venedig visar upp sin skönaste sida. Sommarens klaustrofobiska panik är utbytt mot en stillsam romantik. På Markusplatsen är duvorna fler än turisterna och i de smala gränderna är trängseln överkomlig.
Vi vecklar ut kartan, går sakta längs finshoppingstråket Calle Larga, passerar butiker som Versace, Prada och Massimo Dutti. Siktet är inställt på kvarteren Dorsoduro på andra sidan Grand Canal. Ingen lång promenad i teorin, men i praktiken. För oavsett vilka planer man har när man lämnar hotellet går man vilse i Venedig. Vilse, men aldrig fel.
Här styr sinnena stegen, inte förnuftet. Gränderna lockar obönhörligen stadens gäster att välja nya vägar. Det spelar ingen roll att de gula skyltarna i gathörnen säger Rialtobron, San Marco eller Piazzale Roma, man är fast i en labyrint där det enda man kan göra är att släppa kontrollen och strunta i kartan.
Därför dricker vi ett glas rött på Vino Vino, en vinbar vi snubblar över efter ett besök på operan Teatro La Fenice, därför tittar vi på samtida konst på det lilla galleriet Tornaguoni Arte på Campo San Maurizio och därför stannar vi kvar länge vid utsikten från Campo San Samuele.
Morgonens dimma har lättat och palatsen på andra sidan Grand Canal glänser i den lågt stående solens första strålar. Venedig behöver inga museer. Staden som en gång dominerade all handel och sjöfart i Medelhavet, har i dag reducerats till vara en sevärdhet, ett stort museum över sig själv.
Miljöerna är så fascinerande att vi gärna glömmer att detta fortfarande är en stad. Det är på en gång vackert och vemodigt.
Vaporetton, venetianernas egen buss, lägger till vid Campo San Samuele. Vi kliver ombord för en färd längs världens vackraste gata, som den franske författaren Philippe de Commines en gång kallade Grand Canal.
Skymningen faller när vaporetton glider under Rialtobron där nasarna stänger sina bodar för dagen. Hoppar av i Cannaregio, stadsdelen som är vår favorit. Här hittar man fortfarande Venedigs osminkade vardag. Mellan de gistna husfasaderna hänger tvätten på tork och butikerna säljer hellre husgeråd till lokalbefolkningen än masker till turisterna.
Flanerar utmed gatan Fondamenta della Misericórdia som allt mer lever upp till epitetet boheme chic. Under sommarhalvåret kan det bli livligt även här, men nu hörs bara Venedigs tystnad. Ett stilla skvalpande under broarna och en och annan båt som försiktigt puttrar fram i de trånga kanalerna.
Går förbi tidlösa kvarterskrogar och trendiga restauranger, slinker till slut in på en av alla barer som lockar med cicchetti, venetianarens variant på spanjorernas tapas.Stannar i Cannaregio och äter middagen i mysiga och vardagsromantiska Osteria dalla Vedova. Vi kom inte till Dorsoduro i dag.
