Atmosfären är idyllisk redan ombord på den lilla färjan från Landskrona. Väl framme i Bäckviken på östsidan känns det som man hamnat i ett Gröna Vågen-paradis; nästan ingen biltrafik på den smala landsvägen, harmoniska hus omgivna av självförsörjande trädgårdar, avslappnade människor på dagsutflykt. Vi känner oss inte som turister, bara som venfrälsta ”fastlänningar” och tar oss fram på traktorskrinda eller cykel. Den typiskt gula hyrcykeln är big business för venborna. Det är välgörande för fastlänningen, man blir liksom ödmjukliggjord redan vid den första backen. Venesarna själva kör bil eller jeep men ön är bara
3 x 5 kilometer stor och för turisterna är det inte värt att ta bilen på färjan när vartenda backafall är inom cykelavstånd.

Backafall är venesiska för strandklippor och känt från ven-poeten Gabriel Jönssons dikt om en ”flicka från Backafall”. Hela Vens strandlinje markeras av dessa stup och ger ön dess exotiskt ointagliga prägel. Tack vare öns läge mellan det salta Västerhavet och den söta Östersjön finns sedan årtusenden också mycket exotiskt i växtväg. Att bo på Ven är att odla sin trädgård. Här omhuldas naturromantiken och den egna verksamheten, odlarens kärlek till landskapet och årstiden. Det märks inte minst bland de småföretag som frodas på ön. De är förvånansvärt många, ställt mot bara 364 öbor, och går under lustfyllda namn som Cassiopeia Trädgårdsgalleri, Hvens Glassfabrik och Baltiska Ting.

På Pumpans Café känns Ven som Edens lustgård. Kaféet upphöjer lantlivet till konstart, med instampad gräsmatta, provensalska utemöbler och omsorgsfullt valda tallrikar. Det hela känns kravmärkt. Brödet och mango- och cocospajen måste väl komma från ekologiska råvaror? Urban Claréus som driver stället småler. På Ven gör man som man finner lämpligt, ekologiskt eller ej. Urban är venbo sedan ett tiotal år tillbaka.
– På Ven får man lov att hålla en låg profil och vackert acceptera tidsförskjutningen en 50–60 år bakåt. Vi tar inte ens kreditkort på ön. Och varför ska man då hänga med i ekologiska trender? Det skulle rimma illa. På Ven är gammal äldst.
Som ljuv musik är det för svenska förhållanden uråldriga uttrycket ”Väl bekomme”. Det är så Urban säger när han serverar, sedan kommer notan i en tjusig te-burk (för att den inte ska flyga iväg). Urbans liv låter sig styras av Ven, på vintrarna går han i dvala, med meditation, catering och keramik som sysselsättningar. Bara i juletid brukar det vegetariska julbordet tillfälligt rycka Pumpan ur vinterträdan.

En svag nerförsbacke bort finns minnet av fornstora dagar då Ven var Tycho Brahes ö. Tycho Brahe kom från en av Danmarks mäktigaste släkter och var född på Knutstorps Slott i nordvästra Skåne. Hans vetenskapliga talang uppmärksammades av Hovet och i ett försök att hålla den kosmopolitiskt sinnade begåvningen inom Danmarks gränser fick Tycho Ven som förläning, ett eget litet kungarike att rumstera i efter behag.
I dag känns det svindlande att tänka sig lilla Ven, om än för en kort period på 1500-talet, som ett astronomiskt centrum för norra Europa. Tycho var en utpräglad renässansmänniska som gjorde allt för att imponera på sina förnäma kontinentala besökare: Här hade han slottet Uranienborg, den praktfulla renässansträdgården och det underjordiska observatoriet Stjärneborg liksom nyskapande industrier – pappersbruk och tryckeri – som han för egna ändamål lät uppföra på ön. I dag finns en smakbit av Tychos renässansträdgård kvar att beskåda utmed landsvägen, dessutom små muminaktiga kupoler som ska minna om Stjärneborg.
Här finns också det charmiga Tycho Brahe-museet som ska utökas men ännu är inhyst i en liten skånelänga med halmtak. Spår från Tychos hov spirar överallt på dagens Ven i form av allsköns fjärran botanik, till exempel valnötsträd och armeniska björnbärsbuskar.
Ven förknippas allt oftare med durumvete. Projektet har bara 13 år på nacken men är redan ett inarbetat varumärke och har även gjort att Ven kan kalla sig yttersta nordpunkt för durumveteodling i Europa.
Företaget Hven Durum ligger på en kringbyggd skånegård med stråtak. Själva bageriet är inhyst i en länga, som lockar med nybakade vetebullar samt honungsmarmelad och mandelskorpor som smälter i munnen, liksom ”hvenesisk fruktkaka”. Det hela är relativt nybyggt men känns som en gammaldags lanthandel – här går hönorna fria runt knuten och ackompanjeras av shoppingmusik.
– Äggen som säljs i bageriet kommer inte från dessa hönor, påpekar Rebecka Emanuelsson som tillsammans med sin man sköter ruljansen.
Två dagar i veckan tar maken bilen på färjan och vidare över Öresundsbron för att leverera äkta ”durumpasta fra Hven” till Köpenhamns restauranger och butiker. Rebecka är mån om att framhålla livsstilen på Ven. Här hindras inga kunder att knacka på ens efter kvällningen. Marknadsföringen av ön är ganska beskedlig.
– Vi kommer aldrig att bli som Gotland, säger Rebecka.
Hennes företag är ensamt om att ha tagit Ven ut i världen, även om det i höst ska göras seriösa försök att producera ”Whiskey fra Hven”.

Pumpans Café är ett måste för både kaffesugna och alla kräsna tedrickare. Urban Claréus håller stilen på Pumpan.

Ven har inget Visby och om något ska gälla som by så är det den idylliska Kyrkbacken på västsidan. Här kan man äta Hvenspätta på Hamnkrogen och köpa nyfångat i Backafalls Rökeri och Servering. Uppe på backafallet tronar S:t Ibbs Kyrka (Ibb efter Jakob, handelsmännens skyddshelgon), och därifrån är utsikten över Öresund formidabel. Här har man under seklens gång sett åtskilliga handels- och krigsfartyg dra fram.
Vid ett av danskarnas otaliga försök att återerövra Skåne hade ryssarna kallats in och förskansat sig vid själländska Rungstedlund, sju kilometer rakt över från Vens västkust. När isen låg kvar på vintern knallade ryssen över till Ven, men kom sig ej för att invadera, då man var säker på att ön var dansk. Ven har emellanåt varit en låsning av rivaliteten mellan Sverige och Danmark, något som den danske författaren Heiberg känslomässigt sammanfattar som att: ”Om Ven är svensk så är Tycho Brahe dansk”.

I fredliga tider har Ven lockat konstnärer från båda länderna. Karen Blixen hade efter hemkomsten från Afrika under flera decennier författarblicken riktad mot Ven från herrgården i Rungstedlund. I dag yr flygplanen ovanför Ven, på kö in mot Kastrup. På 1960-talet tänkte man sig allt från kasino, brofäste, kärnkraftverk till storflygplats på Ven. Men bron lades på is och de mest storvulna Örestadsplanerna fick vänta. Det är tur att skyddshelgonet fortsätter att vaka över Ven. Så att hon får förbli en sagoö för konstnärer.