Saint Vincent och Grenadinerna är ett förbisett och rofyllt hörn av Karibien. Söder om bergiga vulkanön Saint Vincent finner man ett smyckeskrin av mindre öar, 32 stycken sammanlagt. Ett tiotal av dem är bebodda.

Grenadinernas goda rykte som ett av världens finaste segelvatten tycks ibland gömma öarna själva. Här är ett Västindien så som man önskar att det alltid vore: sällsamt naturskönt och måttligt exploaterat, med låga priser och den genuina lokala kulturen i behåll.

Karibien brukar innebära fattigdom och lyxturism tydlig åtskilda. Även på Grenadinerna finns hotell dit gästerna kommer i gigantiska yachter. Men den självständige resenären kan bo på fräscha och billiga pensionat.

Grenadinerna låter sig bäst upptäckas från ö till ö. Vi börjar på Saint Vincent, stor som resten av öarna tillsammans. Huvudstaden Kingstown lyser av husväggar i pastell och myllrar av ett intensivt folkliv. Sevärd är katedralen St Marys, med sitt egendomliga kollage av arkitekturstilar.

Ovanför staden ger fortet St Thomas mäktiga vyer mot övärlden söderut. Än idag är kanonerna häruppe vända inåt land. Det var från det hållet britternas främsta fiende kom. Caribindianerna försvarade sin ö mer framgångsrikt än någon annanstans i Västindien.

En taxitur längs kusten framkallar behaglig svindel. Vägen snor sig runt stup och blottar pyttestäder i dalgångarna. I Wallilabou Beach står dekoren från de två första Pirates of the Caribbean-filmerna sakta och förfaller på inspelningsplatsen. Misskötseln är märklig då detta är ett av öns populäraste utflyktsmål med ett välbesökt piratkafé intill.

Från hektiska Kingstown tar vi lokal färja ut mot lugnet och djupare nyanser av turkost. Närmaste ön heter Bequia. Kring en svidande vacker bukt breder lilla trästaden Port Elizabeth ut sig med stränder kantade av små hotell och restauranger.

Bequias ganska fåtaliga turister har mycket att välja bland. Gingerbread hotel ser ut som om Tant Brun flyttat till Västindien med snickarglädje, kanelmuffins i kaféet och svårslaget solnedgångsläge.

Ett bra hak att pröva traktens Rum punch är Whaleboner Bar strax intill, med stolar och bardisk gjorda av valben. På Bequia sker valfångsten fortfarande med harpun och det blir oftast bara en val per år. Den har stor betydelse för lokalbefolkningens ekonomi och Bequia är den enda ö i Karibien där djurrättsorganisationer samtyckt till valfångst.

När män med rastalockar släntrar fram och vänligt välkomnar oss till ”da islands” håller vi i början lite hårdare om våra kameraväskor. Helt i onödan, ska det visa sig. Öarna i Grenadinerna är små samhällen där kriminaliteten är närmast obefintlig.

Vi lämnar lite motvilligt Bequia och åker vidare söderut med Friendship Rose, en gammal skonare som numera tar turister på dagsturer. Efter några timmars skön segling når vi Tobago Keys, en obebodd grupp småöar med fenomenal snorkling längs vidsträckta korallrevet Horseshoe reef. I det klara vattnet ser vi många havssköldpaddor.

Från Tobago Keys väljer vi att bli ilandsatta på Union Island, kallad Little Tahiti för sina spektakulärt spetsiga bergstoppar. Union Island är ett ypperligt resmål om man är nyfiken på den lokala karibiska kulturen. Här finns kaféer och barer i vad som ser ut som människors vardagsrum – och som också är det.

Vid hamnen tävlar en rad av fruktstånd om att bjuda på starkast möjliga färger. Det finaste ägs av Kathy, vars bod i skymningen blir en restaurang med levande ljus och dukar på de två borden. I det garderobsstora köket lagar hennes man maten. Frågan är om något i Västindien smakar godare än dessa hemgjorda röror på yuka och tamarind med grillat fläskkött till.

Inom synhåll ligger Mayreau, ett Västindien i fickformat där den ende taxichauffören driver sin rörelse på en ö som är två kilometer lång och har en enda bilväg. Mayreau har ett internetkafé som också är en frisörsalong. På kvällarna tjänstgör samma lokal som nattklubb. Nedanför byn på Mayreau hittar man utsökta stränder utan fotspår.

Med tanke på öns minimala mått känns det lätt surrealistiskt när ett kryssningsfartyg nästa eftermiddag skeppar iland flera hundra gäster. För ett ögonblick verkar det som om ön ska kantra av framvällande turister. På en nyss öde strand monteras en komplett dröm om Karibien upp med bardisk, inhyrt steelband, solparasoller och fiskebodar omgjorda till souvenirbutiker.

Mot kvällen har stillheten lagt sig igen. På Mayreaus enda strandbar, som också är ett postkontor, lunkar en reggaelåt. Himlen brinner i orange och tycks ha ramlat framstupa ner i havet. På Grenadinerna behöver man inte fantisera om det fridfulla Västindien.