Nyhetsmediers kommersiella styrka bygger fortfarande mycket på ”kalla fakta”. Film-, bok- och musikbranschen väljer snarare ”varma lögner”. En koleraepidemi, lite pedofili och ond bråd död i nyhetsmedier är knappast något en storstads turistmyndigheter suktar efter. Men snyggt intellektuellt skönmålat av en Thomas Mann och Luchino Visconti, så är Döden i Venedig det perfekta dragplåstret för trängtande personligheter under ”off season”.

Lou Reed hade inte ens satt sin fot i Berlin, när hans skiva fick just titeln Berlin. Sångerna om Caroline och Jim – texter fyllda av heroin, sadistisk promiskuitet, vanvård av barn och självmord – skulle via kvällspressen dämpa turismen. Men framförda på en scen av en rockstjärna bidrar det till Berlins attraktiva kult runt dekadens och skitighet.

Solskenshistorien framför alla andra är nog när amerikansk tv skapade den mest uppmärksammade serien på år och dag; Miami Vice. Skottlossning, knark, biljakter, blod gjorde att stadens turistmyndigheter först fick stora hispan. Snabbt insåg man dock att något mer cool aldrig drabbat staden. Från mitten av 1980-talet pumpades stadens nya image rakt på tittarnas näthinnor i 65 länder i över 100 avsnitt. Serien betraktades av analytiker som världens största och längsta reklamrulle. Plötsligt kunde miljoner placera Miami både i fantasin och på kartan.

Är det en tillfällighet att antalet hostels tiodubblades i Rio just när filmen Guds stad hade haft världspremiär? Norra halvklotets unga köade plötsligt i fattiga favelas till gangsterbaler, började strutta glatt till dagens så brutalt förföriska baile-funk.

Få tänker på det komiska i hur en liten grupp på några tusen personer från Los Angeles kan sätta andra städer i gungning. När det var strejk i Hollywood på 1950-talet flyttade alla skådisar, regissörer och manusförfattare till Rom för ett år. De bodde på bra hotell, hade höga traktamenten, levde rullan på nätterna, drack champagne, strippade och badade i fontäner. När de sedan åkte hem blev det till en början ovanligt tyst om Rom. Men vår Anita Ekberg blev kvar och 1960 kom Fellinis underbart episka La Dolce Vita om denna lilla korta period i Roms liv. Fellini suddade mästerligt ut gränserna mellan sanning och lögn. Rom blev ”det ljuva livet” för en hel värld, den cirkus vi alla vill att det ska vara.

Filmarna, romanerna, musiken har försett vissa städer med ”en story”-som vi kan bejaka som sann.

Det är knappast en tillfällighet att spanska turistmyndigheten bjuder in journalister till smygpremiär av ny fantasieggande film av Almodóvar – som för att hålla grytan kokande runt Madrid och Barcelona, som de evigt kreativa erotiska partystäderna vi ständigt drömmer om. Och Berlin stad ger smart manusstöd om staden får utgöra huvudscen i viktiga storproduktioner. Produktplacering kan vara något mycket mer raffinerat än en läsk eller lyxbil.

Backa bandet till London och 60-talet, med pubar som stängde för tidigt – då Europas tråkigaste stad enligt många. På en berömd informell middag lystrade en journalist till stadens ledande hippa profiler, vaknade sen upp och skrev den förlösande trovärdiga artikeln: ”London; The Swinging City” (Time Magazine 15 april 1966). Enligt uppgift lär närmare 200 tidningar runt om i världen ha köpt rättigheterna till publicering. Alla fick precis så roligt de hade läst sig till. Huruvida ”Swinging London” var en lögn eller en sanning, kan jag inte avgöra i backspegeln. Snarare tror jag det var en entusiastisk romantisering, hur vi alla ville att London och livet skulle vara.

Och nu tvingar oss det magiska trollspöet från Hollywood med Stieg Larssons The Girl with the Dragon Tattoo att tänka till. Plötsligt blir det lika kittlande ”noir” längs en kyligt folktom gata i Stockholm, som någonsin i Wien och Graham Greenes Den tredje mannen. Att hänga på Kvarnen blir lite som att sitta på The Odeon i Jay McInerneys Bright Lights, Big City. Att handla sin Billy’s Pan-Pizza på ett nattöppet 7-Eleven i Stockholm får lite samma sug som när en Brad Pitt bunkrar upp vid en bensinmack i L.A. Det bolmas cigaretter vid köksbord på Söder som i en rulle om Baader-Meinhof i ett råare Berlin. Och vem hade trott att en fika på Mellqvist’s skulle kunna tävla med Paris kaféer i alla franska nya-vågen-filmer.

Jag tänker på när succéfilmen om ett intrigigt och människosmugglande Tanger med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart klipptes, producenten rusade in och sa att ”Casablanca” var en mer säljande titel. Eller när regissören av Evita tog med sig hela filmteamet till Budapest, för han tyckte det såg mer ut som Buenos Aires än Buenos Aires. Hemska tanke – om Stockholm bytts ut mot Helsingfors eller Göteborg?

Är våra sinnen redan till brädden fyllda av de romantiserade lögnerna, de spännande överdrifterna, den perfekta ”vuxensagan”, som vi alla så längtar efter. Är det just därför våra första möten med Paris och New York oftast blir mer känslosamma än allt annat. Att det är den stora bekräftelsen, det stora igenkännandet, som gjorde att man kunde ta till sig allt, förstå. Att de hundratals filmerna, romanerna, tv-serierna, musiken, försett vissa städer med ”en story”, ”en magi” – som vi starkare kan bejaka, uppleva som sann.

En kompis undrar varför jag ser så grubblande ut. Jag säger att jag skriver om mytbildning vad gäller storstäder. Då ler han och utbrister: ”Truth has never been of any real value to any human being – den är till för matematiker och filosofer. I mänskliga relationer så är det vänlighet och lögner som betyder mer än tusen sanningar”. Han påstår sig citera Graham Greene i Hjärtpunkten.

Plötsligt inser jag hur bra jag mår i detta hav av halvsanningar och halvlögner som berikat alla storstäder. Att jag nog gör bäst i att fortsätta romantiserandet, klamra mig vid all den magi en stad någonsin kan uppbringa och ladda mig med. Om inte annat, så för att över huvud taget stå ut.

LÄS MER av Bobo Karlsson: Medlem i chili con carne-klubben