”Jag kände mig som en myra i porten till en katedral”, skrev författaren och naturvårdaren Arthur Groom 1950 om det då turistfria Uluru. Eller Ayer's Rock, som den ensliga klippan omotiverat kallades förr, efter en vit politiker som inte ens varit här.

Sextio år senare vandrar min färdkamrat Linnea och jag in i samma klyfta. Vi får en liknande sakral upplevelse. På ömse sidor om oss stupar trehundra meter höga bergssidor rakt ned i backen som väggarna i en mäktig katedral. Längst inne i det högtidliga koret av sandsten speglar sig de röda, släta branterna narcissistiskt i en uråldrig dopfunt, vattenkällan Mutitjulu.

Happy Reid och maken Wongin är med oss. De tillhör Anangu, traktens urbefolkning. Den stiligt gråskäggige Wongin undslipper sig inte många stavelser under tre timmar. Efter Happys första blygsel flödar orden, men av hennes porlande förstår vi inte en enda droppe utan hjälp av vår tolk.

De talar bara pitjantjatjara. Stammens dialekt används av mindre än tretusen aboriginer. Som en lustig kuriositet är Australiens längsta geografiska namn på deras språk, Mamungkukumpurangkuntjunya Hill, kullen där djävulen kissar. Det är också främst på pitjantjatjara som legenderna om Uluru har ärvts nedåt genom generationerna under ofattbara 20 000-30 000 år. Den vite mannen upptäckte klippan först 1873.

Vid Mutitjulu fanns skugga och den enda vattensamlingen i trakten som man kunde lita på året runt. I ett torrt landskap blev sådana platser heliga, som ett slags skydd för att de var så livsavgörande. Myter skapades kring klyftan.

– Under Drömtiden dödade Kuniya, den goda pytonormskvinnan, i raseri den onde giftormsmannen Liru, berättar Happy. Hon pekar på en ormlik vågrörelse etsad i klippan högt uppe, som om den vaktade ingången. På berget på klyftans motsatta sida visar hon sprickorna i Lirus huvud efter Kuniyas slag med grävstaven.

Intill Bularri, en fruktbarhetsgrotta, plockar Happy fröskidor från buskarna och visar för Linnea hur de brukar mortla fröna till mjöl. Happy och Linnea är två världar som möts. En svart, äldre urinvånare och en ung svensk blondin bredvid varandra är en oslagbar kontrast.

En dag vandrar vi runt hela den väldiga monoliten Uluru, nästan en mil. Uluru är en plats för stammens uråldriga initieringsriter. Vi passerar dussintals heliga platser, knutna till Anangus drömtid och nedärvda levnadsregler – Tjukurpa.

Ett sätt att respektera Tjukurpa är att inte vandra upp på berget. Park Australia har inte gjort många knop för att hindra dessa bestigningar av den 348 meter höga klippan. 1985 fick Anangu tillbaka sitt område som markägare.

I sista minuten före underskrift bröt regeringen sitt löfte att klättring på berget skulle förbjudas, vilket sårade Anangu djupt. Ännu en gång hade de vita visat sig svekfulla.

Idag närmar sig Ulurus besökare en halv miljon om året. Utsiktsplatsen för solnedgångar är paradexemplet på turismutvecklingen, som skulle ha gett Arthur Groom hicka. En buss kör in, en till, bilar, fler bussar.

Turisterna blir allt fler, klippan allt rödare. Solnedgången hotar att bli sönderälskad av amerikanernas högljudda ”wow, ain't that goorgeous!”

Vi hastar bort längs en stig till en mer ostörd plats. Där hittar jag fotovinklar som visar det ursprungliga Uluru. Det känns autentiskt, tidlöst grandiost, berget förändras inte.

Med Anangus egen guidning kan man också hitta oförstörda ingångar till aboriginernas traditioner, deras Tjukurpa. Då kan en solnedgång vid Uluru fortfarande bjuda på en fyrdimensionell magi.