En plirig liten dam med halmhatt och en påse bröd i näven bjuder oss att stiga in. Hon sätter på kaffe och ställer fram hemmagjord marmelad. Det är Celeste. Hon är mamma till Fernanda, en ung kvinna som tar emot pilgrimer i sitt privata hem. Vi har läst om henne i den engelska guideboken och ringt och frågat om vi kan komma. Hennes hus ligger i Lugar do Corgo, 20 kilometer från Barcelos och 15 kilometer innan vi kommer till härbärget i Ponte de Lima, som är nästa övernattningsmöjlighet. Många har sovit över hos Fernanda och hennes familj.

Här vandrar vi på den gamla pilgrimsleden från Porto i Portugal till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Milstenar och vackra gamla stenbroar påminner oss att leden i långa stycken följer den väg som förband Portugal med Spanien redan under romartiden – Via Romana XIX. Den historiska vägen kantas också av myter och legender om Sankt Jakob, vars relikskrin finns i katedralen i Santiago de Compostela. Många vägar bär dit. De allra flesta pilgrimer kommer den franska vägen från St Jean Pied de Port. Där finns också härbärgen efter leden, men man får ofta stå i kö för att få plats där. Den här gången har vi valt den betydligt mindre frekventerade portugisiska vägen.

Gula pilar visar leden. Solen värmer. Det är hett. En ljummen vind fläktar. Det prasslar i eucalyptuslöven och doftar friskt som en halstablett. Långt borta hörs klockspelet i en avlägsen kyrka. Fåglarna kvittrar, cikadorna gnider intensivt. Ett gammalt par samlar ihop det slagna gräset. Han i keps, hon i halmhatt. ”Boa tarde!” säger vi och nickar. Ofta skuggas vägen av vinrankor. Hortensia i alla tänkbara nyanser från rosa till mörkblått lyser längs vägen. Här är det stilla, vackert och lantligt. Men landskapet och väglaget varierar.

Vi startade vår vandring i Vilar de Pinheiro. Efter ett besök i katedralen i Porto, där vi skaffade våra pilgrimspass, tog vi tunnelbanan norrut. Det första härbärget efter leden ligger i Rates, 20 km norr om Vilar de Pinheiro. En ganska enformig trist rak väg med stenbeläggning. Men vi tar det lugnt. Och för fötternas skull tar vi regelbundet paus och tar av oss kängorna. För oss passar det med dagsetapper på högst 20 km. Ändå är det bara på ett par platser vi behöver ta in på hotell. Vi lyckas annars hitta härbärgen, varje år öppnas nya efter vägen och på många av dem är vi ensamma. Men så är det också juni och ännu inte semestertid i övriga Europa.

Halvvägs till Santiago de Compostela når vi floden Minho och gränsen till Spanien. Här ligger den befästa staden Valenca på den portugisiska sidan. Vi letar oss fram till härbärget, som ligger strax utanför stadsmuren. Så småningom kommer en kvinna och släpper in oss och en cyklande pilgrim från Tyskland. Vi fyra har hela huset för oss själva. Vi inventerar kylskåpet, där någon lämnat mjölk och smör, så vi behöver bara köpa bröd och pålägg till morgondagens frukost.

Det gamla Valenca har en yttre och en inre ringmur. Innanför murarna är det inte mycket liv. Det är kväll och turistbussarna har lämnat för dagen. Vi hittar en uteservering på ett torg där hela stan tycks samlad. Det är fotbollsmatch mellan Tyskland och Portugal och alla följer med spänning matchen på stor skärm. Kyparna har svårt att slita blicken från spelet.

Efter frukost ger vi oss iväg över bron och in i Spanien. Det är bara några kilometer till Tui på andra sidan floden. Härbärget ligger granne med katedralen med en kyrka och ett kapell på ömse sidor med svirrande svalor runt kapellets tak och torn.

Morgonen därpå startar vi tidigt. Det är vackert soldis över Minho och fasaderna och taken lyser gula i morgonljuset. Vi äter frukost på en bar och ger oss iväg ut genom stadsmuren. Det är inte mycket stigning, men det är varmt. Vi kommer in i ett naturskyddat skogsområde. Här ska det bland annat finnas sala­mandrar och halsbandkobror läser vi. Men vi ser ingendera.

På midsommarafton når vi Mos, en liten ort på andra sidan floden Loura. Härbärget ligger centralt 100 meter från kyrkan. Vi är ensamma och brer ut oss. Plötsligt hör vi säckpipor utanför på torget. Det är en grupp som träffas för sin vanliga repetition. Man hör ofta säckpipor här, en påminnelse om rötter i den keltiska kulturen. Vi lyssnar på den medryckande musiken, medan dimman sänker sig över bergen på andra sidan. Solen lyser inte längre på topparna. Vi huttrar lite och går in och hänger upp vår tvätt att torka under tak.

När vi kommer till Redondela har vi Atlanten inom synhåll och letar oss ner till vattnet. Det är inte världens vackraste strand, men det känns fint att bada i havet. Annars är det mest duschen som hägrar när vi kommer fram på dagarna. Härbärget här är inrymt i Casa da Torre, ett torn från 1500-talet. Vi äter middag på en restaurang bakom härbärget tillsammans med Laura och Italo från Livorno i Italien. De talar bara italienska, som ingen av oss behärskar. Men som ofta på vandringen tar vi till de språk vi kan och lyckas göra oss hjälpligt förstådda.

Strax norr om floden Ulla ligger Pad­ron, den plats där myten om den helige Jakob föddes. Det var här enligt legenden båten strandade med kvarlevorna efter aposteln. Under altaret i kyrkan förvaras den sten, som skall ha använts vid förtöjningen. Och det var i kyrkan Santa Maria de Iria Flavia, strax utanför Padron, som biskopen Teodomiro år 813 sägs ha bekräftat upptäckten. På berget Santiaguiño Monte strax bakom härbärget med utsikt över floden lär aposteln Jakob ha hållit sin första predikan.

Efter 15 dagar når vi Santiago söderifrån. Vi hinner fram till den stora katedralen lagom till pilgrimsmässan kl 12. Vi får vårt diplom på pilgrimskontoret och letar upp franciskanerklostret, som har plats för pilgrimer.

Som avslutning ställer vi oss vid det ståtliga Paradorhotellets garageinfart och får tillsammans med en grupp pilgrimer äta en trerätters måltid med vin och bröd, som brukligt är sedan urminnes tider i en matsal bakom köket på det exklusiva hotellet.

Vi får se vilken led vi ska välja nästa gång.