En klar och solig morgon stävar vi ut från hamnstaden Ponta Delgada på Azorernas huvudö Sao Miguel. Den öppna båten rymmer sex passagerare och två i besättningen. Rådet att ha våra digitala kameror i en påse blir snart begripligt. När vi sätter fart tar vi emot regelbundna duschar från vågorna över relingen.

Det dröjer bara tio minuter innan vi ser den första flocken delfiner komma skuttande mot oss. Det är en stor flock sadeldelfiner, en art lätt att känna igen på sin gulvita teckning på kroppssidorna. Av världens 27 delfinarter finns åtta kring Azorerna. Ibland kan det samlas så många som 600 delfiner på samma ställe här. Den lekande flocken vi följer nu är på mer normala 30 djur.

Medan delfinerna är en garanterad syn utanför Azorernas gröna bergiga kuster är valarna det inte. Många valar djupdyker med jämna mellanrum och ibland är de nere i hela 40 minuter innan de kommer upp till ytan för att vila och andas. Det går en hel timme och det ser det ut som att vi får åka hem utan valupplevelser. Radion knastrar, de olika kaptenerna och båtförarna pratar med varandra. Men ingen har sett något.

Så plötsligt. Stora fjäderlika vattenkaskader bara hundra meter bort signalerar att vi har hittat en kaskelot. Vi är inte ensamma om vår upptäckt länge, ett tiotal andra båtar kommer genast farande. Snart kajkar vi alla i en halvcirkel kring valen och otaliga avtryckarfingrar vilar på kamerorna.

Förklaringen till denna trängsel är förstås närheten till Ponta Delgada. Valskådning här på Azorerna har på kort tid vuxit till en hel bransch. Möjligheten att göra korta dagsturer och vara tillbaka till lunch utgör ett svårslaget erbjudande till oss turister.

Hursomhelst håller alla båtar ett visst avstånd till valen. Stränga regler säger att man ska vara minst 50 meter bakom en val, särskilt om den har en unge. Att komma för nära kan göra även en fridsam kaskelotmamma arg och då är hon ingen idealisk diskussionspartner om man sitter i en gummibåt på öppet hav.

Efter en kvart av lugna utblåsningskaskader kommer ögonblicket alla väntat på. Dags för valen att dyka. Vår kapten kan tolka minsta ryckning i den svarta glansiga valryggen och förvarnar oss. Nu reser sig stjärt­fenan flera meter upp i luften, det rinner och plirar av vatten. Nu går det att förstå hur väldigt detta djur är. Graciöst och överraskande långsamt sjunker kaskeloten ner i djupet. Ridå. Inga extranummer. Men det räcker ändå för att man sent ska glömma hur det kändes. Vi vänder lyckliga hemåt.

Vill man inte bege sig till sjöss på Azorerna för att uppleva valar går det bra att se dem också från land. På Sao Miguel finns många bra valskådningsplatser längs den branta och dramatiska kusten. Kikare finns att hyra.

Skulle valarna vara blyga när man spanar efter dem, har Azorerna och Sao Miguel givetvis så mycket annat som lockar, hisnande landskap, god mat, historiska byar, mäktiga kratersjöar, fenomenala vandringsleder och fina golfbanor. Men det är en annan historia.