Sommar på norra Island. Tjockdimman bäddar in Húsavíks träkyrka, hamn och fartyg i ett kompakt gråvitt töcken. Det är rått, fuktigt och svinkallt.

I går gick vi i kortärmat i Reykjavik, nu står vi ombord på Náttfari och kränger på oss fodrade overaller. Drar mössor och vantar över frusna öron och fingrar.

När ekskutan stävar ut på Skjálfandibukten härskar misströstan bland besökarna ombord. Chansen att vi ska få se valar i det här vädret måste vara snudd på obefintlig.

Vår guide visar bilder på de valar som lever i bukten och hon förklarar klocksystemet som används när en val siktas.

- Fartygets för är alltid klockan tolv. Om ni ser en val strax till höger om fören ropar ni ”whale one o'clock”.

Húsavík kallas ofta för Europas valskådningshuvudstad och det ska visa sig att epitetet är välförtjänt.

Efter en stund börjar vädret att ändras.

Gråfärgen försvinner, slöjorna blir blekvita, därefter ett litet glitter i en vågtopp. När vi ser ett annat fartyg på håll är det uppenbart att något har hänt. Tio minuter senare är förvandlingen fullbordad, vi seglar ut ur tjockan och in i en isländsk sagobok.

Solen bränner bort mössor och vantar, dragkedjor öppnas. Havet rullar in mot branta gröna sluttningar med snöklädda toppar, berg som reser sig rakryggade mot en blå himmel. Víknafjöll och Kinnarfjöll, bergskedjorna på buktens andra sida, välkomnar oss.

Jag låter blicken vandra från topparnas snöhättor. Följer raviner, bäckar, blockmark och grönskande fält.

Den isländske författaren och nobelpristagaren Halldór Laxness använde i novellen Islands klocka just de här fjällen som en metafor för sanningen, han visade att sanningen beror på var betraktaren befinner sig.

Fjället framför oss kallas Galti, Getfjället, när det ses från Skjálfandibukten och Ógaungufjall, ungefär Svårvandrade berget, när det betraktas från väster och har ett tredje namn när det ses från öster.

Vilken metafor Laxness skulle ha använt valarna till, har jag ingen aning om. En sämre skribent, som undertecknad, nöjer sig med att konstatera att de är oerhört imponerande djur. För när havet åter kommer in i mitt synfält ser jag en mörk rygg böja sig i ytan mellan fartyg och land, kanske två hundra meter bort. Jag tar sats för ett vrål, men innan jag hinner öppna munnen skriker guiden:

- Humpback, two o'clock!

En knölval. Dagens första, men långtifrån den sista. Vi följer knölvalens utblås och snart har vi den alldeles intill båten. Den simmar någon meter under ytan, fullt synlig. De vita fenorna som vardera kan bli upp till fem, sex meter långa går inte att missa. Den gråsvarta kroppen, kanske 15 meter lång, är mer välmaskerad.

När knölvalen alldeles framför fartyget kröker ryggen, tar sikte på havsdjupet och låter den enorma stjärtfenan sakta glida ned, då går ett gemensamt ”aaaah” över däck. Kameraslutare rasslar, pulsar rusar och leenden växer. Att få närkontakt med en av havens försynta jättar är, faktiskt, snudd på en religiös upplevelse.

Skjálfandibukten, och hela Island, upptäckes av en svensk. Vikingen Gardar Svavarsson råkade ut för en storm på väg till Hebriderna på 860-talet och hamnade i stället utanför Islands östkust. Gardar seglade runt det okända landet bara för att upptäcka att det var en ö och steg sedan i land på nordkusten, byggde ett hus och övervintrade på den plats som sedan dess kallas Húsavík.

Ända sedan dess har Skjálfandibukten varit känd för sina naturrikedomar, bukten är ett skafferi för såväl människor som djur.

Goda förekomster av fisk har gett folket gott om mat på borden och lockar både fåglar och stora marina däggdjur till trakten. Valarna söker sig till bukten under främst sommaren, men kan komma från april till oktober.

Vikvalar och knölvalar är vanligast, men ibland siktas även kaskelot, fenval, späckhuggare och den mest eftertraktade av dem alla: blåvalen, troligen det största djur som levt på den här planeten.

Valskådningen i Húsavík startade 1995, med en renoverad fiskeskuta i ek. Pionjärföretaget North Sailing har i dag sex fartyg och alla är tidigare fiskebåtar som byggts om för att ta valintresserade turister till havs.

Bevarandet av de traditionella fartygen är en viktig del i företagets verksamhet och som besökare blir upplevelsen mycket mer genuin än på de platser i världen där moderna turbåtar eller små gummibåtar med stora motorer används till valskådning.

Under timmarna till sjöss ser vi valar nästan hela tiden. Knölvalen får sällskap av fler knölvalar som trålar sig tjocka på krill och småfisk, två vikvalar siktas på avstånd och en grupp snabbsimmande vitnosdelfiner studsar fram genom vågorna och följer oss en stund.

Náttfari, det gamla strömmingsfartyget, är döpt efter Gardar Svavarssons slav som rymde från den svenske vikingen och bosatte sig på en annan plats längs Skjálfandibukten. När det sätter om kursen och puttrar tillbaka mot Húsavik kommer varm choklad och bullar fram.

Några lunnefåglar går elegant in för landning, glidflyger ned på vattnet. Strax bakom skymtar något glänsande grått i vågorna. En val? Förmodligen. Men jag sväljer mitt ”whale nine o'clock”.

Jag är mätt på val, så bra har dagen varit.

På spåret–quiz | Vart är vi på väg?