Ska vi bada eller vandra upp till 2000 meters höjd? Mångfaldens natur och kultur är tydlig i Pyrénées orientales, ett av Frankrikes tre departement längs den mäktiga bergskedjan med Spanien på andra sidan.

Medelhav, stränder, vin-, oliv- och fruktodlingar, alper med skidåkning, pittoreska byar, medeltida fästningar och kloster. Allt inom räckhåll från internationell flygplats och motorvägar. Ändå möts man ofta aven kvardröjande stämning av obruten gårdagslunk.

Det pittoreska inslaget i hamnstaden Collioure, nära spanska gränsen, är obestridligt. Vi travar runt i gränderna och går i fauvismens fotspår, via konstnärer som Henri Matisse och André Derain med deras färgstarka konstverk som gatuaffischer. “Den blåaste himlen i Frankrike finns i Collioure”, lär Matisse en gång ha sagt.

Här uppe kan man vandra längs alptopparna på nästan 2 700 m höjd i en veckas tid. Något som är omöjligt i franska Alperna.

Kim Falck

Collioures pampiga slott – en pojkboksdröm med rötter bortom medeltiden – har sett alltifrån tempelriddare till kungarna av Mallorca, Habsburgare och Bourboner i sina salar.

Vi bänkar oss för lunch på konstnärskrogen Les Templiers, fullhängd med kända konstnärers verk – många av dem betalning för otaliga luncher, middagar och mycket vin. Bland annat Pablo Picasso och Raoul Dufy hängde här. En bouillabaisse bör man äta, det hör till.

Efter lunchen rattar vi upp till Céret, en småstad iförra sekelskiftets scenografi. Här skördas landets första körsbär – cérises (därav Céret) – i april. Seden bjuder att de sänds till den franske presidenten. Högsmala hus med pastellmålade fönsterluckor, snirkliga gjutjärnsbalkonger, intima torg, skuggande plataner och antika parksoffor gör sitt till för att höja charmfaktorn.

Atmosfären är typiskt sydfransk. Här finns mängder med kaféer men få souvenirbutiker. Vi botaniserar istället i ett vinotek med fina, för oss okända, Roussillonviner för avsmakning samt lokala ostar. Moderna museet är konstvännens mecka, med verk av Picasso, Chagall, Matisse, Herbine, Fauvister och impressionister.

Längs dalgången som följer floden Tech rör sig vägen toksnurrigt. Vi passerar olivlundar, fruktplantager ochRouissillonskavinodlingar. Snurret sätter sig i huvudet och vi trillar tacksamt in på bokade Hotel du golfe utanför Collioure. Utanför rummet glittrar Medelhavet. Nästa morgon regnar det och istället blir simturen i uppvärmd pool en lyx.

Nödtorftigt regnskyddade genar vi över stora vägen. Målet är Le sentier du littoral; en naturstig längs havet via klippor, trappor och trillfarliga stigar, kaktusväxter, stenstränder och nu säsongsstängda strandkrogar. Vi stannar på en höjd och tittar ner över samhället, beundrar det mäktiga försvarsfästet Fort Saint-Elme från 900-talet som har Saracenska rötter och vänder sedan åter. Littoralstigen är klassad som naturreservat.

Här i det sydfranska distriktet finns svenske Kim Falck, som är auktoriserad bergsguide med titeln Guide haute montagne. Vi träffas i den lilla vintersportorten Bolquère: På med kängor, ryggsäck över axeln och så iväg på en tur.

Kim berättar om alptoppar, vandringsleder, skogsvilt, hermeliner och harar, bergsgetter och vildsvin, liksom Aigle Royal – kungsörn – och otäcka gamar. Vi passerar knotig kroktall, ginst, giftig höstkrokus, alpkörvel, timjan och gullgentiana.

– Ginsten är suverän att tända en eld med. Den används också av fåraherdarna som sopkvast vid deras hyddor.

Under vintersäsongen leder Kim utflykter på snösko, en vandringsform som ökar stort.

– Här uppe kan man vandra längs alptopparna på nästan 2 700 m höjd i en veckas tid. Något som är omöjligt i franska Alperna, påpekar Kim som hela tiden lättsamt småspringer före oss.

Le Petit Train Jaune är världens första elektriska järnväg, 63 kilometer lång, i drift sedan 1909. I Villefranche de Conflent bordar vi Det lilla gula tåget, som tar oss uppåt, uppåt, över broar, längs flodbäddar i raviner, förbi byar, gårdar och kraftverk.

Passagerare stiger av och på vid stationerna. Många bor i området och de nickar runt, stuvar sina påsar, pustar, pratar och hälsar leende på alla.

Så återstår då frågan – ska vi gå till fots upp till det högt belägna klostret, Saint Martin du Canigou, eller vara lata och låta oss fraktas upp av en dieselstinkande jeep? I ett anfall av högmod bestämmer vi att trava, oavbrutet omkörda av jeepar med pensionärer i baksätet. En senig äldre cyklist släpar envist på sin tävlingscykel ända till toppen. Svetten lackar, hjärtat pumpar, när vi sicksackar uppåt i brant stigning under fyrtiofem minuter.

År 1009 grundades Saint Martin av benediktinermunkar. Läget på en klippa är spektakulärt och man undrar hur det gick till att bygga, sten för sten, frakta, släpa, dra, kånka. Vi stannar en stund inne i klosterträdgården; doftar på rosorna, beundrar stenpelarnas förmedeltida små ansikten och hisnar över utsikten.

Nerfarten går som en dans och vi yvs över vår motionsvandring med religiösa förtecken. I ryggsäcken kluckar en välsignat god alplikör som vi köpt hos munkarna i klostret. Vi stannar när stigen gör en skarp sväng och ser ut över dalgången som sträcker sig miltals. Havets glitter anas i fjärran. Det enda ljud som hörs är ett svagt sus i träden. En flock örnar gör en luftbalett högt upp och känslan blir väldig och mäktig.