Plötsligt är det enda vi ser folktomma vidder. Den småtråkiga semesterbebyggelsen som envist ledsagat kusten har upphört tvärt. Vår jeep rullar ut i ett kargt landskap, där den vita grusvägen framför ringlar över rödbruna kullar och fläckar av pinjeskog klättrar ner mot orörda stränder.

Vi har nått Akamas-halvön, det unika naturområdet på västra Cypern som är landets största nationalpark.

Vår chaufför och guide George Ioakim var den som började göra jeepsafaris på Akamas. ”The original George” kallar han sig själv. Tillräckligt många efterföljare har påstått sig heta George för att hans smeknamn ska vara på sin plats.

Kring Akamas arrangerar George även vandringar med en rad olika teman, som växter, geologi och insekter. Ibland leder han långvandringar på andra delar av Cypern där man checkar in på ett hotell och vandrar till nästa. Bagaget flyttas under tiden och väntar på vandringssällskapet vid framkomsten.

– Vandring är något som passar alla åldrar, säger George. För deltagare på 60-65 år och uppåt anordnar vi turer i långsammare takt.

Snart upphör alla avtagsvägar. Ute på Akamas finns inga byar. Vi ställer jeepen i ett område med pinjeträd och prövar Smigies, en av halvöns fyra vandringsleder. Med George i täten upptäcker vi snart hur förvånansvärt rikt det torra landskapet är på både bekanta och ovanliga växter.

Vi passerar pistaschträd och vildpäron, luktar på doftande pepparmynta, lavendel och rosmarin och otaliga andra exempel som George pekar ut.

Akamas rymmer 580 växtarter, en tredjedel av alla som finns på Cypern. Av dessa är 39 unika för landet. Av de många djurarterna finns två sällsynta havssköldpaddor, numera hotade av investerare som länge kastat hungriga blickar på Akamas formidabla och oexploaterade stränder.

På Smigies-leden möter vi paret Anne Schurbohm och Stefan Ebneth från Berlin, som är ute på sin tredje Cypernvandring. Anne gör en svepande gest över en äng som gnistrar av lilaskimrande lavendel.

– Det här är det riktiga Cypern för mig. Som ett annat land jämfört med sydkusten.

Tidig eftermiddag återvänder vi till jeepen och åker mot havet på den nordöstra halvan av Akamas. Längs en bergsida med silvergrått gräs kör vi ikapp en fåraherde. På håll tycks fårflocken sakta rinna över sluttningen. Mannens tio hundar rör sig kring fåren med koordinerade rörelser, som om de stod i radiokontakt med varandra.

– Fåraherdarna kommer försvinna från Cypern, säger George. Detta är den sista generationen som lever på det. Inga unga vill ta över. Det är ett hårt arbete och inga pengar i det.

Nere vid havet välkomnar en långsträckt badbukt och den idylliska staden Polis. Vi äter lunch med utsikt över den lilla hamnen och Akamas blånande berg. Beställer in friterade sardiner, sallad med pinfärska grönsaker.

Kring oss trivs många utländska besökare, främst britter. Flera ger intryck av att ha vistats länge i kuststaden. Mellan två tuggor säger George:

– En anledning till att Cypern lyckas som turistmål är vår tradition av gästfrihet. De flesta besökare som stannar ett tag på ett mindre ställe som Polis blir goda vänner med folk i trakten. Sedan vill de komma tillbaka, år efter år.