På flygplatsen i Danang luktar det ris, och det är precis den och andra dofter av mat som – på gott och ont – ofta präglar ett besök i Hoi An.

Förutom att vara en pastellfärgad Unescomärkt liten stad är Hoi An en stad känd för sitt kök och för sina 500 skrädderier. Just den kombinationen är inte alltid så lyckad, och det är lätt hänt att det vid andra provningen visar sig att midjemåttet ökat i takt med restaurangbesöken.

Få städer bär på så mycket karisma som Hoi An, det är nästan omöjligt att inte falla pladask för dess charm. Denna gamla handelsstad som präglats av bland annat japaner, kineser, holländare och fransmän klarade sig undan bombningar under Vietnamkriget så stadsmiljön är näst intill intakt, och reglerna är stränga för vilka skyltar som får sättas upp eller hur fasaderna renoveras.

Det brukar sägas att när kolonierna upplöstes lämnade engelsmännen efter sig byråkrati, järnvägar och vänstertrafik, medan fransmännens arv bestod i högertrafik, kaffe och baguetter. I Vietnam går kaffet att skära med kniv och baguetterna frasar när man tar en tugga.

Men i det moderna Hoi An kan det också stå ankbröst med chokladsås på menyn, som på den trendiga Mango Rooms. Det låter som en omöjlig kombination, men såsen har smak av jul och ”fem kryddor” – det är helt enkelt gudomligt gott.

Gamla stan är bilfri och lockar till promenader genom smala gränder. Krumma små tanter går omkring i sina pyjamasliknande byxdressar, många av de äldre pratar franska och de klassiska konformade vietnamesiska stråhattarna tävlar med moppehjälmar om att vara den vanligaste huvudbonaden.

Husen med sina varma guldockrafärgade fasader riktigt glöder när kvällssolen står lågt. Här och där har de fläckar av svart mögel, en påminnelse om att floden Thu Bon brukar svämma över i oktober och november.

Den som löser världsarvsbiljett och tittar in i Tan Ky-huset på Nguyen Thai Hoc kan se hur familjen markerat hur högt vattnet stod vid olika tidpunkter. Ägaren förklarar lite lakoniskt, att när flodvattnet stiger bär de helt enkelt upp alla möbler på övervåningen så får de stå där tills vattnet sjunkit undan. Men lukten av mögel finns där ändå.

Längs strandgatan Bach Dang ligger de ambulerande gatuköken på rad, här serveras Pho (uttalas fö) – nudelsoppan som lika gärna äts till frukost som till middag. Marknaden som gatan leder till är stadens egentliga hjärta. När fiskebåtarna kommer och landar sin fångst tidigt på morgnarna går det livligt till.

Hoi An är känt för sin fisk och sina skaldjur. På en av restaurangerna här hänger en klassisk skylt: ”Kräftor kräva dessa drycker”. Det visar sig att ägaren Calle tidigare drev skaldjursbrasseriet i Saluhallen i Uppsala – och hans Hoi An Hai San räknas nu som en av de bättre ställena i stan.

Så var det frågan om de 500 skräddarna. Att inte besöka någon av dem under en resa hit är nästan tjänstefel. På bara en dag eller två kan man få en kostym uppsydd för ett par hundralappar. Men se upp med restaurangbesöken!