Ett av mina mest komiska stadsminnen var en gång i New Orleans. Jag var helt överväldigad av hur litterär och bildad staden kändes. På varje bar, vid varje krogbord, satt någon och läste en bok. På väg mot flygplatsen frågar taxichauffören vad jag tyckte om hans stad, jag drar min story. Han skrattar hejdlöst: ”Men herre gud det var ju 8 000 bibliotekarier här på konferens. Du skulle ha varit här veckan innan, då var det 15 000 datasäljare”.

Så kan förstås ett Paris förstärka sin alldeles speciella lyster när det är modemässa. Och aldrig har jag haft så ”far out” synintryck, som när jag råkade hamna i Las Vegas när det var världens största porrmässa.

Andra kanske får en kick av att vara i Amsterdam just när det är High Times Cannabis Cup eller i Rio samtidigt som 7 000 gynekologer. 12 000 psykiatriker i Buenos Aires kan ju ha sin speciella freudianska udd också. De stora läkarkongresserna, när grårufsiga kirurger från Wien, Warszawa, Madrid förgyller vartannat krogbord i Stockholm, förtränger också det igenkännbart banala, kittlar öga och öron med något udda bildat.

Jag vet de, som trots att de inte är vare sig i filmbranschen eller konstbranschen, väljer att boka i tid och avlägga sitt besök i Venedig just vid filmfestivalen eller konstbiennalen – för att slippa känslan av en döende stad som enbart fylls med turister. Har själv ibland bokat rum långt i förväg till Berlin inför filmfestivalen. Det är ju inte fy skam att få Catherine Deneuve till bordsgranne på Paris Bar.

Allt det här handlar förstås bara om den klädsamma touchen på ytan av en stad.

Tidig december varje år i en vecka strömmar tusentals konstnärer, gallerister, kuratorer, samlare till Art Basel Miami Beach. Aldrig någonsin finns så många minipartyn med champagne runt poolerna. En vecka varje vår är det istället Winter Music Conference i Miami – då kommer tusentals av musikbranschens techno freaks, dj’s från hela världen, klubbägare, festfixare, hangers-on. På varenda klubb, varenda bar, alla hotells lounger är det fullt ös till gryningen. Många betraktar Miami just den veckan som världen bästa party.

Själv älskar jag att komma hem till Stockholm i december runt Lucia. Då blir stockholmarna nästan världsmästare som socialt utåtriktade spindlar. Alla går ut med vänner och bekanta, med arbetskamrater. Nobelcirkusen är samtidigt grädden på moset, adderar karisma i krogsvängen. För vad är charmigare än att diskutera ”bästa hamburgare” med ett snille i kemi från Chicago, vid en bardisk i Gamla stan.

Allt det här handlar förstås bara om den klädsamma touchen på ytan av en stad – i en viss riktning. Därför har här utelämnats karnevaler i New Orleans och Rio, Drottningens Dag i Amsterdam etcetera, då miljoner strömmar till och tar helt över. Har även skippat alla maraton runt om i världen.

Många tycker förstås att lågsäsong gör att en stad kommer mest till sin rätt med sina egna invånare. Själv vet jag inget mer magiskt än att strosa en disig höstdag ensam i Hamburgs hamnkvarter, fjärran från stojig solig sommarturism.