När jag bodde i Stockholm i min ungdom, kom tillbaka från mina utflykter ute i världen, så skulle alltid ”att komma hem” vara en pizza. Inget var då mer Stockholm för mig. Nu när jag bor i Brasilien så börjar för min del striden i gommen redan på Arlanda mellan en Toast Skagen och en pannbiff med lök.

Min starka dragning till pizza fortplantade sig också till mina utlandsresor. Under en period trodde jag mig kunna avläsa ett lands nationalkaraktär via sättet att göra och servera pizza – girigt, generöst, formellt, sexigt. Jag skulle ha pizza i Marrakech, i Beirut, i Rio de Janeiro. Jag har en fäbless för det gamla gardet, så en favorit är Fugazzeta, som dryper av lök och ost, hos El Cuartito i Buenos Aires.

Ett av mina märkligare krogbråk var just runt pizza, i – av alla platser – Caracas. Med en av mina bästa reskumpaner. När vi äntligen hittat ett rum mitt inne i stan, nästan vrålar jag: ”dags för pizza!” – och det tog hus i helvete. Vi skulle förstås äta några lokala blodkorvar eller så. Jag hävdade att jag tvingats sitta mitt emot henne och stirra på ett halvt dussin råa ostron runt halva världen.

Men inget går upp mot kärleken till chili con carne. Tio minuter efter att jag har satt ned väskan i New York, sitter jag på min Walker Saloon i TriBeCa – ”extra onion and no sour cream, please”. Jag har ett andra hem hos det rockiga kultstället Barney’s Beanery i West Hollywood.

Ett av mina märkligare krogbråk var just runt pizza, i – av alla platser – Caracas.

Bobo Karlsson

Under mitt förra besök i Washington hann jag gå så många gånger på Ben’s Chili Bowl att personalen erbjöd sig att sätta upp en bild på mig bredvid den på Obama (det är hans favoriträtt & favorithak). En av anledningarna till att jag mår så bra i Berlin är att varje liten bar på hörnan nästan alltid har en gryta som puttrar med chili con carne. Och jag kan vakna mitt i natten och längta till mitt älskade Exquisito i São Paulo.

Det finns förstås en rätt som står ovanför allt annat; wienerschnitzel. För mig är de nästan som samlarobjekt. Jag kan inte få nog av grabbiga Soldaten Svejk eller det nya centraleuropeiska Central på Söder. Vad går upp mot långbordet på Suppenküche i San Francisco, eller det elegant bohemiska och berlinska Blaue Gans i New York. Skulle jag dömas till döden, så skulle min sista önskan i livet nog vara en wienerschnitzel med ljummen potatissallad.

Mycket är vanans makt, en trygg punkt för magen, när allt annat är nervigt, ständigt ändras. Men ibland kan valet av mat också vara en smått avantgardistisk handling. Mina Parisvistelser börjar numera alltid med en hamburgare i baren och receptionen på lilla Hotel Amour vid SoPi, södra Pigalle, med ett myller av parisare på hugget.

När jag nyligen bodde nära de parisiska kineskvarteren blev jag stammis på ett Starbuck, till 90 procent fyllt med den parisiska kreativa klassen. Snett över gatan på det gulliga klassiska kaféet, där jag tappert tog min första frukost, var det mest japaner, tyskar, svenskar, amerikanare.

Och de kunde jag ju inte fråga var den bästa chili con carnen i Paris finns.