Första gången jag insåg att jag var europé var när jag flyttat till New York. Så fort man kom in på en bar, ett party, ett företag, så fastnade blicken på sekunden på någon europé i rummet. Hemma i Stockholm hade jag aldrig haft den omedelbara och naturliga gemenskapen med spanjorer, tyskar, holländare, fransmän. Plötsligt var vi i samma klubb; klädsel, rörelser, kultur, gester, samtalsämnen.

Många av oss känner säkert djup smärta, suckar i vanmakt, när ett av världens starkaste varumärken – ”Europa” – nu på bara några år schabblats bort med ett ekonomiskt gnabb som alltmer liknar en politisk sandlåda. ”Europa”, som skulle bli det mest medvetna, modiga och mänskliga, något att vara stolt över, har nu istället blivit: vem är lat, vem jobbar, vem fuskar, vem kan göra rätt för sig, vem är skyldig vem, vem är i inre kretsen i A-laget och vem är mest mobbad i B-laget.

Tappade vi inte alltför snabbt de stora tankarna om Europa, den mer romantiska ”europeiska drömmen”? Det där emotionella och empatiska, det solidariska och sympatiska – det kitt som ska binda oss alla samman, med alla våra särdrag och personligheter – försvann inte det in i EU-dimman & Brysselkvarnen?

Bor man i Chicago, ja då är man amerikan i första hand, från Chicago i andra hand, från staten Illinois först i tredje hand. Och så är det rakt igenom USA. Nog är det därför den amerikanska drömmen överlever de flesta motgångar. Och skulle någon säga att de minsann är från Texas, och underförstått därför mer värda – ja då ligger det ju något lätt obehagligt i det, eller hur?

I detta tänkesätt finns embryot till hela Europas dilemma. Hur många av oss säger att ”jag är i första hand europé, i andra hand stockholmare och i tredje hand svensk”? Eller ”jag är i första hand europé, i andra hand parisare och tredje hand fransk” etcetera. Istället hör vi hela tiden som ett avgrundsvrål av inskränkthet; ”vi tyskar”, ”vi fransmän”, ”vi greker”, ”vi svenskar”, ”vi ungrare”…

Hur många av oss säger att "jag är i första hand europé, i andra hand stockholmare och i tredje hand svensk"?

Barcelonas gamla dynamiske borgmästare Pasqual Maragall hade en vision om storstadens politiska och mänskliga betydelse. Han pläderade stenhårt för att EU skulle bli mer urbant militant för att lyckas med sitt projekt.

Europa borde hellre ledas och inspireras av Paris-London-Berlin-Barcelona-Milano etcetera, än av de trögare ofta mer fördomsfulla nationalstaterna. Maragall menade att städer inte har gränskontroller, inga arméer. Att det är storstäderna som skapar kreativitet, uppfinningsrikedom, rörlighet, frihet, hör ihop på ett mer naturligt sätt över hela Europa.

Nu i veckan på ett plan från Paris hamnade jag bredvid en äldre hjärtlig bulgarisk kvinna, som öppnar med att fråga om jag behärskar esperanto! Blev nästan rörd när tankarna for iväg till ”språket utan folk”. Vi fortsätter förstås samtalet på engelska. Hon envisas dock med att vi måste ha ett starkt gemensamt språk, som alla kan vid sidan av det nationella, annars finns det inget Europa.

Om inte en arbetslös bilarbetare, ingenjör, affärsman, sjuksköterska i ett utsatt Detroit kan flytta till ett dynamiskt Houston – ja då finns det ju ingen fri rörlighet, ingen amerikansk dröm – där samma språk för de flesta är avgörande för att våga bryta upp. Och handen på hjärtat, i Europa är det väl mest finanseliten och den kreativa klassen som kan röra på sig, bekymmersfritt eller bohemiskt.

Tyskland beundras för sina framgångar, med all rätt – 80 miljoner tyskar exporterar för nästan exakt lika mycket som 1,5 miljarder kineser. Därför är Hamburg Europas rikaste stad. Men hela Europa kan inte bli ett industriellt ”Tyskland” (inte ens hela Tyskland).

Skillnaden mellan rikaste och fattigaste stat i USA är cirka 50 procent i inkomst. I Europa är gapet mellan rikaste och fattigaste land 700 procent. I USA är 25 procent en federal budget som till stor del går till de fattigare staterna, och det utan gnäll. EU:s budget är bara 1 procent av Europas inkomster.

Kanske är det därför det är så stark ”esperanto-varning” på den stackars euron – en valuta utan statsbildning och utan ett sammansvetsat europeiskt folk.

Om vi nu känner så starkt mänskligt för varandra i EM i fotboll och Eurovisionsschlagerfestivalen, visst skulle en gemensam tv-vaka i alla länder och val av Europas första demokratiske president kunna sätta ett nytt Europa på kartan. På rätt sätt.

Vad gäller fotboll och schlager så är ju för övrigt Turkiet en av de mest framstående européerna.